Annons

Sworn to the Dark

images/stories/sworntothedark.jpg

Profound Lore är bäst, ingen protest ()

Minns ni hur Relapse-loggan värmde fram till, tror jag, 2003 eller däromkring? När MASTODON, NILE och NEUROSIS fortfarande låg på bolaget och begreppet "Relapse-musik" sände ut samma goda signaler som Krav-odlade morötter och hängmörad ryggbiff?

För all del, de har ju fortfarande HOWL, PIG DESTROYER, HORSEBACK, BLACK ANVIL, TOMBS, UNEARTHLY TRANCE och en rad andra, men tiden då man kunde tänka sig att tatuera in bolagets logotyp på skinkan är ändå förbi. Den julaftonslika förväntan ett nytt släpp kunde skapa infinner sig inte riktigt längre; det omtumlande och nyskapande har blivit förväntat.

Tur då att Profound Lore har plockat upp stafettpinnen och kittlar våra öron med band som visar att det aldrig kommer att vara bättre förr. ALTAR OF PLAGUES, AGALLOCH, BLOODY PANDA, KRALLICE, CASTEVET, WOLD, LUDICRA, YAKUZA, YOB - rubbet de släpper är som allra sämst väldigt hörvärt och som allra bäst är det... tja, bäst.

Framför allt gör banden saker man inte hade trott var möjliga inom ramarna för metal för bara tio år sedan. Profound Lore destillerar allt som är bra med genren; utan musik som deras hade den självdött på Metal Blades thrashkyrkogård för länge sedan.

Stereogum hade premiär för ett spår från det kommande KRALLICE-albumet för några dagar sedan, länk här. Om det inte är bevis nog för min tes vet jag inte vad som är. En livstidsprenumeration på Profound Lore skulle täcka 90% av västvärldens metalbehov.

Gubben Noak (repris) & BMTH ()

Nu är jag lat och hänvisar till en roligare blogg än min egen, igen. Noaksson har spårat upp en historia om hur en norsk yngling skrämde bort vargar med CREED på högsta volym i mobilen. Läs här och begrunda.

Man kan förstås fundera på om det var just neogrungen i sig som skrämde bort vilddjuren (möjligt det var förvildade musikkritiker; i chocktillstånd kan det vara svårt att se skillnad) eller om det var något annat. Men det senare alternativet skulle förstöra en god historia, så det stryker vi direkt.

I övrigt: har intervjuat BRING ME THE HORIZON för Sydsvenskan, inför konserten på KB på onsdag. Artikel i tisdagstidningen, konsertrecension i fredagsbladet. Hoppas naivt att merchbordet bjuder på "There Is A Hell..." på vinyl, men eftersom få band förkroppsligar YouTube/Spotify-generationen tydligare blir jag förvånad om det ens finns cd-skivor till salu.

Dagens ungdom, tveklöst mer oredlig än gårdagens ungdom, laddar som bekant ner allt som inte sitter fastspikat, så BMTH får tjäna sina pengar på tröjor i stället. Minst hälften föreställer djur.

Livet i åtta bitar ()

Hur det går till rent tekniskt vet jag inte, men någon som kallar sig Obswalq på Youtube har tolkat om CONVERGEs "Jane Doe" som om den vore ljudspåret till "Megaman" eller något annat guldspel från NES-eran.

Allt vansinneslarm är borta, kvar är melodiskelettet ovanpå en tuffande rytm. Mer än något annat blir det tydligt vilken distinkt låt "Jane Doe" är och vilka urstarka melodier gitarristen Kurt Ballou skriver. När killar med mycket fritid nostalgiskt refererar till Nintendo och åttiotalet brukar plojighet vara oundvikligt, men den här versionen är kongenial med originalet.

Särskilt tempostegringen efter nio minuter har översatts väl; ett nytt trumljud ökar intensiteten och melodin får sällskap av sinustoner som låter som övergivna fågelungar. Pixligt och enkelt, ja visst, men också melankoliskt som om CONVERGE spelade på sista extralivet.

I kommentarsfältet utlovas "Thaw" och "Drop Out" samma behandling. Som jag längtar efter att få höra!

Skivor som inte var bäst förra året, del 2 ()

Planen var att beta av ett antal 2010-släpp som hamnade utanför diverse listor av olika anledningar. Tre veckor in i januari känns förra årets albumsläpp ruskigt avlägsna eftersom det finns så mycket nytt att se fram emot:

PRIMORDIAL, NEUROSIS, ANAAL ANTHRAKH, TOMBS, BURZUM, NEGATIVE PLANE, ALTAR OF PLAGUES, FEN, SHINING, TODAY IS THE DAY, CRAFT, OXBOW, KRALLICE, DESTRÖYER 666, OPETH, PORTRAIT, LES DISCRETS, PIG DESTROYER, AMON AMARTH, WOLVES IN THE THRONE ROOM, AUTOPSY. Och säkert rätt många till jag inte har en aning om ännu.

Och så har folk mage att säga att det inte görs någon bra musik längre?

Jag borde också skriva något om kanadensiska black metal/noise-duon WOLD och fjolårets bisarra "Working Together For Our Privacy", för det var min ursprungliga tanke med det här inlägget. Kollega Noaksson recenserade deras brus ganska uttömmande: "Det låter som om någon har placerat en diktafon i ett sågverk och sedan filtrerat inspelningen genom en jetmotor."

Monotonare musik - för musik är det, någonstans inne i ljudmassan - får man leta efter. Det är myrornas krig för öronen, och märkligt avkopplande när man sjunkit in i oljudslagren. "The Secret", länkad nedan, är riktigt nynnvänlig. När hörde du senast noise som var det?

Det brinner! ()

Detta är omslaget till AMON AMARTHs "Surtur Rising", som släpps den 29 mars på Nuclear Blast. Jag känner mig som mitt Drakar & Demoner- och Warhammer-dyrkande sextonårsjag när jag tittar på det.

Watain = Robyn ()

Igår var det Grammisgala på Kungliga Operan. Jag tittade inte på den. IFPI motiverar ståhejet så här:

Grammis är Sveriges äldsta och bredaste musikpris. Syftet med den årliga galan är att uppmärksamma och premiera artister, musiker och kreatörer som åstadkommit intressanta produktioner inom olika områden av musik under året.

Grammis ska verka som en symbol för en bred och artistiskt ambitiös svensk musikproduktion och stimulera kvalitet, kreativitet och bredd inom svenskt musikliv.

Premiera kreativa artister med något tjusigt att ställa i hyllan? Ja, kör för det. Äras skall den som äras bör.

Bredd inom svenskt musikliv? Nja. År efter år är det de breda kritikerfavoriterna som får priser. I år var det extra tydligt, med berättelsen om Robyn som svensk musiks moderna geni som utgångspunkt.

Hårdrockskategorin - där för all del utmärkta PASCAL ingav en känsla av lattjolajbanlåda - hade tre värdiga kandidater i GHOST, KHOMA och WATAIN, men att sistnämnda orkester skulle vinna var lika självklart som att Robyn skulle vinna årets artist.

WATAIN är metals motsvarighet till Robyn, egensinniga kreatörer som genistämplats av en enig kritikerkår. Det finns en god berättelse (en icke försumbar del av ett artistskap) att bygga vidare på, en mytologi att skapa: E, P och H är de kadaverstinkande särlingarna som gör allt rätt och lyckas tack vare integritet och oräddhet. Precis samma bild som skapats kring Robyn (hon doftar bara godare).

Då är det säkrast att klicka 'Gilla' bara för att och visa att man hänger med. Rätt talande att både Close-Up och SRM utsåg "Lawless Darkness" till 2010 års bästa album (de senare borde ha valt "Coat of Arms", spinninghårdrockens stora stund, tycker jag).

Bredd? Nej, om något tror jag Grammisen får musiker att tänka: "WATAIN/Robyn går det minsann bra för. Hur kan jag bli lite mer som dem?"

Gubben Noak ()

Kollega David Noaksson (Close-Up, Dagbladet i Sundsvall) förkroppsligar allt vad snille och smak heter inom svensk metaljournalistik (om man bortser från hyllandet av en och annan ringbrynjerasslande power metal-batalj).

Öl, klassisk litteratur och Sturm und Drang-metal - han har koll på det väsentliga i tillvaron. Tyvärr delar han inte med sig av det där på sin blogg så ofta som man skulle vilja, men nu finns ett nytt inlägg titulerat - ta ett djupt andetag - "Den fransk-uruguayanska artonhundratalslitteraturens färd in i samtiden".

Paulo Coelho-bashing, Jonas Thente-hänvisning, Comte de Lautréamont-hyllning och Current 93-upplysning på en gång, mer behöver man inte vederkvicka sig med för att få en fin start på den nya veckan.

Fast "ju svårare prosa/poesi, desto bättre musik"? Någon har förträngt SEPULTURAs haveri "Dante XXI". Se där ett band som borde välja lite lättare litterära klassiker. Kanske "Max kaka" nästa gång.

Jo, allvar. Då hade jag orkat vara nyfiken på bandets album nummer tretton, som är under inspelning i São Paulo. Fan vet vilket tema de har kläckt den här gången för att framstå som djupsinniga och originella. "Alkemisten"? Vadslagningsfirmorna ger bara 2,5 gånger pengarna tillbaka.

- och/eller: Maldoror is ded ded ded ded

Det är förstås omöjligt att kartlägga inspirationens vägar. Vad det är för intryck och impulser som igångsätter de kreativa processerna kan man för det mesta bara spekulera i. När det kommer till litterära inspiratörer finns det däremot en tumregel att ta fasta på: ju svårare prosa/poesi, desto bättre musik. Det här låter elitistiskt och högbrynt, jag vet. Men att det förhåller sig så här - ja, nu är sanningen redan inramad och upphängd, invändningarnas tid är förbi - har nog att göra med att det krävs en större arbetsinsats att suga nektaren ur ett snårigt verk och att den därför får ett högre marknadsvärde på inspirationens torg.

Ett exempel: Om ett band säger sig vara inspirerat av Paulo Coelhos "Alkemisten" vet man att musiken har lika mycket djup som en reklamfilm för Palmolive. Det är som att hälla en kopp piss i en destillationspanna och tro att det i andra änden kommer ut en single malt-whisky. Nog för att hjärnan kan bearbeta och förädla råmaterialet, men det finns gränser för vad den förmår - det går inte att koka soppa på en spik.

Nu till det jag egentligen ville skriva om: det prosapoetiska verket "Maldoror" av den fransk-uruguayanska författaren Comte de Lautréamont (1846-1870). Mycket kan sägas om både honom och de febriga drömsyner som leviterar över bokens sidor. Det tänker jag inte göra. Jonas Thente får i stället vara er guide i katakomberna (länk till recension).

Ett blixtbelysande utdrag ur boken, dock: "Jag skall skriva ner några rader om hur redbar Maldoror var under sina tidiga år, när han levde lycklig; det är nu gjort. Senare insåg han att han var född ond."

För att åter ansluta oss till det inledande resonemanget kan jag nämna fem band som ammat vid Comte de Lautréamonts bröst (och apropå det: vet någon hur det gick för den där killen som skapade genusanarki när han - som ett experiment - försökte producera bröstmjölk?).

Banden är som följer: Current 93, Bauhaus, The Ocean, Aborym och Secrets of the Moon. Det som direkt slår en är att det inte är band som det går tretton på dussinet av. Om de möts någonstans är det i motståndet för det konventionella (och möjligen också i viljan att skapa något av ett mer bestående värde, något som har ett hem utanför tiden). Av det här följer också att ni aldrig kommer få höra Sonic Syndicate prata sig varma om de "homeriska liknelser som växer ut som tumörer" ur den fransk-uruguayanska författarens varbölder till prosa.

Det är givetvis tillåtet att tvivla på riktigheten i mitt påstående. Men, när ni tvivlat färdigt kan ni ta och lyssna på följande låtar och sluta upp med dumheterna. (Om någon fortfarande inte har Spotify - vilket är lika troligt som att folk inte har rinnande vatten i sina hus - sitter jag på en hög inbjudningar. Skicka en bön eller en bloggkommentar och jag förbarmar mig.)

Current 93 - Maldoror is ded ded ded ded (länk)

Secrets of the Moon - I Maldoror (länk)

Bauhaus - The three shadows part I (länk)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

Triumf ()

Triumfbågen? Triumf-glass? Underkläder från Triumph? Nej, TRIUMPHATOR är förstås det jag helst associerar med det gamla romerska segertåget triumphus.

En parentes inom black metal-historien kanske, men eftersom upphovsmannen heter Arioch/Mortuus/Daniel Rosten (kärt barn har många namn) lyssnar jag mer än gärna på det hittills enda albumet "Wings of Antichrist" från 1999.

Har någon annan vokalist i genren en lika besatt röst? I Ariochs fylliga, gurglande stämband bor en hel fauna av demoner och onda andar, samtidigt som det alltid finns en högst mänsklig närvaro. TRIUMPHATOR låter som en katolsk exorcism med blastbeats.

Originella låttitlar - "The Triumph of Satan", någon? - var inte Ariochs styrka på den här tiden. Men som låtskrivare hade han redan en känsla för effektiva arrangemang bakom allt kaos, även om dynamiken och den pestsmittade undergångsatmosfären kom att utvecklas betydligt i FUNERAL MIST ("Maranatha" från 2009 är topp fem inom black metal i min bok).

Dessutom är produktionen kraftfull och distinkt. Basen hörs! Bara en sådan sak. Allra bäst är "From Under to Below", ett bonusspår på Listenables återutgåva från 2006, men det fanns inte på YouTube. Håll till godo med "Infernal divinity":

Att sparka in en öppen dörr ()

Rockjournalistik byggde denna vackra kropp: antalet skivrecensioner som fötts på gymmet eller i löparspåret under åren borde vara tresiffrigt. Att mina magrutor inte syns som på Satyr beror på en omåttlig aptit som ständigt försöker dekonstruera samma kropp. Det är som ett tidvatten av fett och muskler.

Fast de senaste månaderna har iPoden inte följt med som den brukar, mest för att öronsnäckorna blir svettiga och faller ut mellan varje övning. Men nu måste jag skärpa mig. Långvarig exponering för gymradion NRJ ("Hit music only"!) lär väl orsaka på sikt vad strypt syretillförsel i hjärnan gör på några minuter. Att gnälla på reklamradio känns så tröttsamt och förutsägbart att jag borde låta bli, men just nu måste undertrycket ventileras i hälsosyfte.

Gårdagens pass tycktes bli ovanligt smärtfritt: inga Black Eyed Peas, ingen Bruno Mars "Just the Way You Are", ingen Flo Rida med David Guetta och inte Shakiras idiotiska fotbollslåt (Afrika är den enda kontinent som fortfarande är okej att betrakta som en homogen klump).

Daniel Adams-Rays "Gubben i lådan" får mig åtminstone inte att för alltid vilja flytta till en urskog där trädsus är det närmaste man kommer musik. (Att jag kan rabbla de här namnen är illavarslande. Det är verkligen hög tid för detox.)

Lagom till stretchingen kom låten som hörts varje träningspass i en månads tid och som påminner om att egen musik absolut måste medtagas nästa gång. Jag pratar förstår om Pinks oundvikliga "Raise Your Glass", den mest forcerat hattrullande partylåten sedan "Get the Party Started".

Jag vill inte bli irriterad på något så futtigt som en låt jag lätt kan undvika att lyssna på, men AJHGAJHGRJHA)=¤("P#"?=#)=`?"-. Ja, något i den stilen. Det blir inte automatiskt fest för att man sjunger att det är fest och någon rock'n'roll dyker inte upp i den här gapiga och mekaniskt antispontana produktionen för att man frågar efter den (som Pink gör i en vers).

Låtens tveklöst mest puckade ögonblick är när den rumlande sångerskan gör en förbluffande upptäckt och utbrister "Shit, my glass is empty!" med all sin skådespelartalang. "That sucks", konstaterar hon om möjligt ännu mer teatraliskt, som om det var ett problem - i synnerhet för en multiplatinasäljande popstjärna - mer svårlösligt än Israel/Palestina-konflikten.

En text som den här göder nog bara Pink-monstret ännu mer, men det känns bra att ha skrivit av sig. Nästa gång följer iPoden med, laddad med de gamla vanliga gymfavoriterna: ANAAL NATHRAKH, RAGING SPEEDHORN, FUNERAL MIST och BRING ME THE HORIZON.

Dagens outfit (feat. Sterbhaus) ()

I november utlyste dödsthrashande stockholmarna STERBHAUS en tävling: vem kunde hitta på den festligaste låttiteln åt bandet? De bejakar ofta sin inre göteborgare och har kläckt lustigheter som "Chiliconcarnage & The Texmexecution", "Goatboat" och "STD für alle", men anade att det fanns likasinnade skallar där ute som kunde hjälpa till med framtida titlar.

Helt ovetandes var jag en av dem. Min DESULTORY-recension i Close-Up #127 var av det käckt ordvitsande slaget:

Suffixet –tory räcker för att signalera stadig gammeldöds (Vomitory, Imprecatory, Goratory, Nugatory, Suppository, Desultory – mönstret är talande). Nu väntar jag bara på bandet som manglar death metal på temat dammsugare, spetsdukar och påtår: Konditory. [6]

Detta gick STERBHAUS igång på så till den grad att de uppfann ett bonuspris i tävlingen för min skull, vilket jag bugar och bockar för. Ett band med den sortens framåtanda - de kanske har praktiserat som statliga byråkrater i Mexiko eller Italien - borde gå långt.

Jag tackar för de två välsittande bandtröjorna (se foto nedan) och min dotter tackar för albumet "Hits For Dead Kids".

Eftersom mutor ska löna sig vill jag härmed varmt rekommendera videon till "House of the Dead Dwarf", vars våldsamt rockande sockdockor är bland det mest uppfinningsrika jag sett i genren. Strumporna är verkligen lika sina levande förebilder och ser minst sagt illvilliga ut. All heder åt regissör och band, den rigida deathrashen behöver mer av er fantasifulla sort.

Dagens outfit: