Annons

Metal Munching

images/stories/metalmunching.jpg

Djävulens musik ()

Följetongen om gränsöverskridande musik, hårdrock givetvis, fortsätter med del fem och återknyter i viss mån till del två (Arabisk rock) med att såväl kristna som muslimska fåntrattar hävdar att hårdrock är djävulens musik. Varifrån de fått sina vansinniga idéer är en gåta, men det kan kanske bero på att det är musik som utmanar etablissemanget?

Att black metal kanske är satanistiska tongångar är en sak, men hur förklarar de att det även finns kristna hårdrocksrockband? Om det finns muslimska hårdrocksband vet jag faktiskt inte, men det skulle inte förvåna mig om det finns några förföljda stackare där ute i världen som kämpar och försöker spela sådan musik även i dessa läger.

Mest kända kristna bandet är nog amerikanska Stryper och det mest kända svenska torde vara Jerusalem, en snabb sökning gav en lista med ett 100-tal kristna hårdrocks- och metalband världen över. Lika lätt att hitta den andra sorten var det dock inte, men muslimska samhällen är ju som bekant inte lika öppna som kristna.

 




Tidigare:

Gränsöverskridande
Arabisk rock
Kvinnligt
Färgblind

Fotnot: Publicerat i samarbete med Den Rockande Kocken

Färgblind ()

I fjärde delen om gränsöverskridande musik berör jag lite försiktigt etniskt ursprung, något som är känsligt att skriva om i dagens Sverige. Hårdrocken är inte bara etniskt blind och könsneutral, den är dessutom färgblind.

Förvisso är det alldeles för få med mörkare hudton inom hårdrocken, men det finns en del musiker med sitt ursprung på den afrikanska kontinenten även i de här genrerna (såväl hårdrock som mindre hård rock). Varför det är så få ska jag låta vara osagt, men kanske finns det fördomar även bland de som inte är kaukasier (som är överrepresenterade) om vilken musik man ska syssla med beroende på vilket ursprung man har.

Ett lysande exempel på ett hårdrocksband som ignorerar gränserna är Oceans Of Slumber, inte bara har de en mikrofonförare med sitt ursprung i Afrika utan dessutom en kvinnlig sådan. Mer gränsöverskridande av den modellen välkomnas, det skulle tillföra hårdrocken många nya dimensioner.

 




Tidigare:

Gränsöverskridande
Arabisk rock
Kvinnligt

Fotnot: Publicerat i samarbete med Den Rockande Kocken

Kvinnligt ()

En gräns som alltmer suddas ut inom den tyngre rocken är könsbarriären, fler och fler tjejer både spelar och sjunger i större utsträckning och de blir fler hela tiden. Det är något jag personligen välkomnar, det tillför genren nya dimensioner och även rocken blir politiskt korrekt jämlik.

Några av banden har jag eller kommer jag att på något sätt samarbeta med, andra har dykt upp på min radar helt enkelt för att det är rockmusik. Tjejerna låter sig inte begränsas till enskilda subgenrer heller, de är på frammarsch på alla fronter. De har funnits där nästan hela tiden, men inte i samma utsträckning som idag.

I del 3 av följetongen om gränsöverskridande musik bjuder jag nu på några tjejfrontade band i olika genrer för att på mitt eget lilla sätt hylla att de tar sig an en annars testosteronstinn bransch.




Tidigare:

Gränsöverskridande
Arabisk rock

Fotnot: Publicerat i samarbete med Den Rockande Kocken

Arabisk rock ()

Inte bara nationsgränser överskrids av hårdrocken, den låter inte de gränser som sätts upp av samhällssystem stå i vägen heller. I del 2 i följetongen om gränsöverskridande musik riktar vi blicken mot de så kallade MENA-länderna (Middle East North Africa).

Man skulle kunna tro att det är bara i de öppna, sekulära och kristna samhällena i väst och i viss utsträckning i de mer eller mindre lika öppna asiatiska samhällena det finns möjlighet att spela hårdrock och metal, men även i den muslimska världen finns de tunga rockbanden fast inte alls i samma utsträckning.

Islamiska samhällsledare är ju som bekant inte direkt förtjust i västerländsk musik i allmänhet och hårdrock i synnerhet, det finns säkert undantag även här, så det är nog ingen lätt tillvaro de tunga banden i den regionen har. De förtjänar all support de kan få från oss som har förmånen att leva i ett öppet samhälle.

Några exempel på hårdrocksband från muslimska nationer är Myrath från Tunisien, Kimaera från Libanon, Acrassicauda från Irak och Nervecell från Förenade Arabemiraten.

 





Tidigare:

Gränsöverskridande

Fotnot: Publicerat i samarbete med Den Rockande Kocken

Gränsöverskridande ()

Nu har det varit tyst alldeles för länge på den här bloggen och för att få lite fart under galoscherna kommer nu en liten följetong om gränsöverskridande musik, hårdrock så klart, baserad på tidigare inlägg på den ordinarie bloggen Den Rockande Kocken.

Måhända är det den mest utskällda genren av alla i musikvärlden, men slår man samman alla undergenrer är det trots allt den genre som har flest lyssnare också. All hårdrock är inte lika lättillgänglig, dödsmetall till exempel kan vara svår för gemene man att ta till sig medan glam metal kan avnjutas av de flesta oavsett vilken musik de lyssnar på vanligtvis.

Något som är universellt för hårdrocken är att den är gränsöverskridande. Oavsett hur gammal man är, vilket kön man har, vilken nationalitet eller etnicitet man har eller till och med vilket instrument man trakterar om man själv spelar så förenar hårdrocken.

Ett glatt gäng som spelar hårdrock på säckpipor är ryssarna i Moscow & District Pipe Band, nedan ett medley de framförde på St. Patrick’s Day i mars. Undrar om jag kanske kan boka dem till min födelsedag som råkar vara just den dagen.


Ett annat gäng lika glada gossar som spelar hårdrock på aningen oväntade instrument är finska Steve ‘n’ Seagulls, deras cover på AC/DC’s ”Thunderstruck” är obetalbar.


Ett annat gränsöverskridande hårdrocken står för är att man inte är rädd att blanda in andra stilar i musiken, till exempel i progressiv metal och inte att förglömma några japanska tjejer som var i ropet för några år sedan, Babymetal, och som blandar friskt från olika genrer.


Sammanfattningsvis, det spelar ingen roll om man är 15, 50 eller 75 år ung, om man är man/kille eller kvinna/tjej, om man är kaukasier, afrikan eller asiat. Hårdrocken förenar över alla gränser.

Fotnot: Publicerat i samarbete med Den Rockande Kocken

Västkusten får ny festival ()

Det har varit en del svackor för festivalsugna rockälskare med diverse festivaler som försvunnit de senaste åren. Metaltown i Göteborg fick stryka på foten och uteblev 2014-2015, men återkom som en endags inomhusfestival 2016. Sedan har det varit tyst från det hållet. I Gävle hölls Getaway för sista gången 2015. Och på det sättet fortsätter det, senast i raden är Bråvalla som nyligen meddelade att det nästa år inte blir någon festival.

Mitt i allt elände kommer dock den glädjande nyheten att en hårdrocksfestival startas upp i Kungälv. I Göteborgsregionen finns sedan Metaltown lade ner inte längre någon utomhusfestival med bara rock, dessutom har det aldrig varit någon hårdrocksfestival i Kungälv och därför drar man nu igång West Coast Rock Festival (WCRF).


Initiativtagare till och grundare av festivalen är Lars Borg, Per-Arne Carlström och Stefan Kobylinski från Pirate Rock Radio. "Vi har fått till en bra blandning av band allt från ett sjuhelvetes 70-talsgung till tyngre metal" meddelar Lars Borg om festivalen som första året blir ett endagsevenemang. Man håller till på Kungälvsparken där 10 band turas om att förgylla tillvaron med välljud, de varvas på två scener.

"Slår detta väl ut så kör vi nästa år också, kanske 2 dagar? Who knows?" fortsätter Lars.

Festivalen hålls relativt sent på sommaren vilket förmodligen är ett smart drag, man behöver då inte konkurrera med de större etablerade festivalerna om besökarnas gunst. Den 9:e september är datumet du ska reservera för en tripp till Kungälv, grindarna öppnar klockan 14:00 och man håller på en bit in på natten. Biljetterna går lös på 290:- i entrén och 230:- vid förköp hos Tickster.

På premiären av WCRF spelar som sagt 10 mer eller mindre tunga band, gemensamt är att de alla spelar någon form av hårdrock/metal. Ett startfält med artister som Art Nation, Destiny, Lillasyster, Wonderland, Twin, Superego, Skull Parade, Rexoria, The Black Marbles och AC/DC Tribute skämtar man inte bort, det är många timmars musikalisk njutning.

Banden har under de senaste veckorna presenterats på Den Rockande Kocken. Festivalen har ännu ingen hemsida, men du hittar dem på Facebook.



Från vänster Per-Arne Carlström, Lars Borg och Stefan Kobylinski

Återföreningens Tårar ()

I lördags besöktes en jubileumskonsert i Katrineholm och helt ärligt så var de flesta medverkande artisterna inga höjdare för någon med ett hårdrockshjärta, men en artist stod ut och höjde sig över mainstreamskvalet. Det var dessutom just det bandet som var skälet för mig att alls besöka det här evenemanget och det var Sveriges absolut första glamrockband någonsin.

Glamrock är inte egentligen den musik jag i vanliga fall väljer att lyssna på, det brukar vara betydligt tyngre tongångar som får damma av högtalarna i mitt lilla residens. Dock har glamrocken haft en stor betydelse för utvecklingen av den svenska rockscenen i största allmänhet och de här killarna i synnerhet just genom att vara först med att ta hit glamrocken. De har definitivt varit med och sopat banan för den tyngre rocken.


Givetvis är det Katrineholms stolthet Tears det handlar om. De återsamlades för att medverka i den flera timmar långa konserten. Dessvärre fanns inget spelschema så man var tvungen att genomlida allt dravel också om man ville se och höra "gubbarna" riva av ett par rockrökare. Det blev tyvärr bara två låtar med dem, men tack och lov var den ena deras största hit "God Save the 45" och de visade var skåpet ska stå genom att låta bättre än någonsin.



Redan 1968 bildades Tears av  Lars "Fubbe" Furberg (sång), Eddie "Eddan" Eriksson (gitarr) och Matti Vuorinen (bas), trumslagarna varierade dock. På första LP:n Tears 1974 spelar Hans Fogelberg trummor och på den andra LP:n "Rocky T" sitter Thomas Tompa Ericsson vid trummorna. Tompa Ericsson hade dock redan tidigare spelat trummor i gruppen och hans syster Gunilla hade en tid också varit gruppens organist. Senare lämnade Eriksson och Fogelberg gruppen och ersattes av Jan-Egil Bogwald och Roald Olsen.

Bogwald och Furberg bildade senare, efter att Tears lade ner, nya gruppen The Radio, tillsammans med bland andra gitarristen Janne Bark, men Tears dyker dock fortfarande upp ibland för enstaka spelningar.

Bandet fick 1975 en mindre hit med singeln "God Save the 45", som också fanns med på LP:n "Rocky T". Deras logotyp bestod av en flicka med hög hatt sittande på en halvmåne. Lars Furbergs dåvarande flickvän Ewa Kallberg sägs ha suttit modell för logotypen.

Tears var unika i Sverige, man hämtade tidigt inspiration från brittisk och amerikansk "sminkpop", till exempel från David Bowie, Marc Bolan och Sweet. Bandet envisades också med att fortsätta sjunga på engelska i en proggens tid då detta ansågs som politiskt inkorrekt. De sägs även ha varit en inspiration för Ola Salo och The Ark.

Totalt gav bandet ut 4 fullängdare, på vinyl kom "Tears" (1974), "Rocky T" (1975) och "Romantic" (1976) på Gazell Records. "Tears" släpptes senare även på CD via Sonet. 2008 släpptes via Universal Records ett samlingsalbum, "1973-1978 – We All Like Music Don’t We?".

En tydlig trend i skivbranschen är att gamla produktioner mastras om, ofta från originalrullbanden från studiorna, och blir återutgivna i nya vinylutgåvor. Frågan man ställer sig är när Tears plattor kommer ut igen så en ny generation och även gamla rockrävar kan utöka sina skivsamlingar. Under snart 50 år har ett par generationer fötts som ännu inte fått chansen att upptäcka den här biten svensk musikhistoria. Jag skulle själv gärna investera i de här plattorna, kanske i en trevlig box med lite bonusmaterial.

I samband med konserten och inför nästa års jubileum för bandet har SVT varit i full färd med att spela in en dokumentär, något att se fram emot. Så här i efterhand har många också undrat om och när det blir fler framträdanden med Tears. Jag frågade Matti, basisten, om framtida spelningar och de har fått flera erbjudanden men inget är ännu planerat. En annan fråga som faktiskt pockar på uppmärksamhet men som inte ställts är om återföreningen kan tänkas bli mer permanent.

Nedan några bilder från lördagens framträdande.







Spara

Spara

Spara

Spara

Driver ni med mig? ()

Så är det då dags igen för rockvärldens stora skämt när utmärkelsen som lyckades med att bli en parodi på sig själv ska röstas fram. Som framgår av namnet borde det vara ett pris som delas ut till rockartister, det heter trots allt Rockbjörnen, men bland årets finalister finns det inte mycket rock. Det heter ROCKbjörnen, inte POPnallen!

När blev Zara Larsson som är nominerad i kategorierna "Årets kvinnliga liveartist" och "Årets svenska låt" rockartist? När blev Hov1 som är nominerad i inte mindre än 4 kategorier ett rockband?

Visst, det är Aftonbladets läsare som nominerar artister, men det finns trots allt en jury också och denna borde ha lite koll på vad som är rock och inte för att kunna styra upp och sålla bort alla som inte borde vara nominerade istället för att bara släppa igenom enbart för att de är nominerade av flest oavsett vilken musikgenre det är. Dessvärre har varken dessa eller alla fjortisar som villigt skickar in namn på allsköns skräp någon som helst koll.

Handen på hjärtat, det är nog hög tid att inrätta ett nytt pris där det finns klart och tydligt inskrivet i stadgarna att det ska vara rockartister och inget annat än rockartister som nomineras. Som det är nu tycks det vara som med Bråvalla när de för något år sedan böjde sig för vissa politiska strömningar och sade sig ska kvotera in kvinnliga artister istället för att boka artister publiken vill se oavsett könet på artisterna, man har uppenbarligen blivit så politiskt korrekt skadade att man kvoterar in alla genrer oavsett hur långt bort från rock den än befinner sig så ingen ska känna sig utanför.

Kolla gärna in listan på finalister och säg mig hur mycket rock det blir kvar när alla popsnören, syntnissar, flipflopfånar med mera plockats bort. Kom ihåg, priset heter ROCKBJÖRNEN!

Årets kvinnliga liveartist

Laleh
Miriam Bryant
Veronica Maggio
Wiktoria
Zara Larsson

Årets manliga liveartist

Benjamin Ingrosso
Danny Saucedo
Håkan Hellström
Lars Winnerbäck
Magnus Carlson

Årets livegrupp

Axwell & Ingrosso
FO&O
Hov1
Kent
Takida

Årets genombrott

Anton Hagman
Hov1
Joakim Lundell
Nano
Tjuvjakt

Årets svenska låt

Gift – Hov1
Gotta Thing About You – FO&O
Hold on – Nano
I sprickorna kommer ljuset in – Håkan Hellström
Only you – Zara Larsson

Årets utländska låt

Chained to the rhythm – Katy Perry
I dont wanna live forever – Zayn & Taylor Swift
It ain’t me – Kygo & Selena Gomez
Shape of you – Ed Sheeran
Sign of the times – Harry Styles

Årets konsert

Ariana Grande
Hov1
Håkan Hellström
Kent
Marcus & Martinus

Årets fans

Fooers
Håkan Hellström
Kent
Marcus & Martinus
Zara Larsson

Brandsläckare ()

Det här med att driva rockklubb har både sina fördelar och nackdelar. När man är arrangör och i klubbform anordnar evenemang med rockband blir det en hel del pappersexercis med bland annat kontrakt och så kallade riders i långa banor och detta är som regel fruktansvärt tråkiga (men viktiga) dokument som ska gås igenom. Ibland dyker det dock upp lätt underhållande riders och arbetet blir så mycket roligare, se till exempel punkten Loger/Catering i ett bands rider (kontraksbilaga).

Produktionen består oftast av sex (6) personer. Därför vore det trevligt om produktionen vid ankomst har tillgång till logefaciliteter för sex (6) personer. Bandet är, som jag tror nämnts tidigare, hårdrockare. De nöjer sig egentligen med en städskrubb. Som manager anser jag att de bör sikta högre och jag vill därför be om en låsbar städskrubb. Hårdrockare (och förmodligen även andra musiker) är som sagt rädda om sina instrument.

Vad som också skulle uppskattas är möjlighet att ta en dusch. Hårdrockare har nämligen en fruktansvärd tendens till att slänga med håret och vicka på höfterna under spelning, och blir således svettiga. Även om de sällan duschar på hemmaplan har jag ställt krav på bandet att de ska sköta sin personliga hygien. Finns det ingen dusch kanske ni kan montera på en slang på städskrubbens handfat. Går detta att ordna ser vi gärna att det finns sex (6) stycken stora handdukar så att de kan torka sina spinkiga kroppar efter tvagning.

I logen ser vi gärna att det finns tillgång till starköl (två backar) och kaffe. Te, citron, honung och sådant tjafs som ”seriösa” musiker brukar be om har vi inget som helst intresse av. Frukt är också en sån där sak som för många arrangörer ser puttinuttigt och givmilt ut. Men jag kan berätta på en gång att det är ingen idé ni lägger så mycket som en krona på frukt. Det är ingen som äter sådant i alla fall. Vi kräver heller inte morotspinnar och dipp eller sådant som är jobbigt för er arrangörer att fixa fram. Det vi skulle uppskatta är om det finns en mindre mängd tilltugg av slaget godis/chips/nötter. Inte för mycket dock! Bandet blir lätt giriga och således på sikt ”ur form”. Vatten dricks det mycket av (även om man kanske inte tror det). På scenen ser vi hemskt gärna att det finns vatten av typen Imsdal eller liknande med lättanvänd kork. Även nappflaska fungerar då bandet är mycket rutinerade i användandet av denna artikel. Vi ser även gärna att det finns en mindre handduk till varje person för scenbruk. Får vi själva välja är dessa handdukar svarta, eftersom det trots allt är mest Rock ‘n’ Roll.

Som Ni ser kräver vi inte mycket. Vi kommer för att spela, umgås med er, dricka lite öl och ha trevligt. Allt ni gör utöver det för vår trivsel uppskattas varmt och kommer troligen leda till ett bättre framträdande från vår sida. Men som sagt, vi bryr oss inte om materiella ting (mer än de vi själva äger), ett gott bemötande är alltid värt mest. MEN, tycker Ni att bandet är värda något extra, kanske efter att ha läst denna kontraktsbilaga, eller efter att de spelat bra, så får ni gärna lyxa till med något starkare. Även här är enkelheten slående. Egentligen vad som helst med en etikett som har en procentsats på sig och är högre än 30. Om det var otydligt ger jag ett par exempel. Vodka eller Whisky. Skulle ni ordna fram starksprit vore det så klart trevligt med mixers. Förslagsvis apelsinjuice och läsk. Om ni inte kan tillhandahålla starksprit, men ändå vill bjuda på något lite extra så föreslår jag mer starköl. Det är egentligen det enda bandet gillar.

När vi ändå pratar materiella ting kan jag passa på att nämna att basisten har en stående önskan (som jag har förklarat för honom att det är helt orimligt och fruktansvärt puckat), nämligen en brandsläckare. Fixar ni detta kan jag lova att det kommer bli ett bättre framträdande för en person, och det är basisten. Resten kommer förmodligen få lida psykiskt, fysiskt och finansiellt då jag kommer få stå för saneringen av er fina lokal. Så snälla, ställ INTE in en brandsläckare i logen. Om Ni å andra sidan ger fullkomligt fan i vad jag i egenskap av manager tycker, och bestämmer er för att ställa in en brandsläckare så måste det vara av typen skum. Basisten fullkomligt hatar kolsyra- och pulversläckare. När jag nu tänker efter inser jag att ni förmodligen inte uppskattar ridern jag upprättat, då jag helt frångått den traditionella punktformen. Detta kan i värsta fall (för min del) leda till att ni ställer in en förbannad skumsläckare i logen. Därför nämner jag här punktens enda viktiga sak: Managementbolaget avskriver sig för allt ansvar gällande användandet av brandsläckare som tillhandahållits av arrangören.

Avslutningsvis kan jag bara infoga att killarna i Siphon Fuel tycktes tämligen nöjda med arrangemanget, jag har inte till denna dag hört något negativt om deras besök på Big Bang Rockklubb.

Spara

Bobby Eastwood ()

Liksom min kära bloggkollega här på MC, Janne, har jag ibland fruktansvärt svårt att få tiden att riktigt räcka till och den senaste tiden har all tillgänglig tid och energi lagts på att en gång för alla få upp den ordinarie bloggen till den nivå den tidigare var. Det har nu efter mycket arbete med både innehåll och marknadsföring lyckats, den är hos Bloggportalen rankad som näst största musikbloggen och i Topp 40 oavsett kategori.

Förra veckan när jag satt och letade bildmaterial till ett inlägg på Den Rockande Kocken blev det lite som en promenad i minnenas allé när jag fick under näsan bilder och texter från tiden som boss på en rockklubb, det blev en liten påminnelse om hur roligt det var att jobba med alla dessa underbara artister när jag ögnade genom några riders.

I bandens så kallade riders listas ibland mer eller mindre udda önskemål, men inget är egentligen omöjligt. Det beror ju lite på vad det är de önskar, så länge det är lagligt och inte kostar en förmögenhet går det mesta att ordna.

Ett band hade som "krav" att det i logen skulle finnas en poster med Bobby Kimball med bar överkropp, något som det inte var helt enkelt att hitta en bild för. Med andra ord får man bli lite kreativ och använda Photoshop, resultat blev Bobbys huvud på Clintans kropp och en fiktiv löpsedel för en icke existerande tidning.

Enlig bandet själv var det första gången en arrangör faktiskt hade bemödat sig med just den punkten i deras rider och jublande skrev de om det överallt som var möjligt på nätet.

Som sagt, det är hur kul som helst att jobba med rockbanden. En liten ursäkt till herrar Kimball och Eastwood för tilltaget.

Spara