Återföreningens Tårar

I lördags besöktes en jubileumskonsert i Katrineholm och helt ärligt så var de flesta medverkande artisterna inga höjdare för någon med ett hårdrockshjärta, men en artist stod ut och höjde sig över mainstreamskvalet. Det var dessutom just det bandet som var skälet för mig att alls besöka det här evenemanget och det var Sveriges absolut första glamrockband någonsin.

Glamrock är inte egentligen den musik jag i vanliga fall väljer att lyssna på, det brukar vara betydligt tyngre tongångar som får damma av högtalarna i mitt lilla residens. Dock har glamrocken haft en stor betydelse för utvecklingen av den svenska rockscenen i största allmänhet och de här killarna i synnerhet just genom att vara först med att ta hit glamrocken. De har definitivt varit med och sopat banan för den tyngre rocken.


Givetvis är det Katrineholms stolthet Tears det handlar om. De återsamlades för att medverka i den flera timmar långa konserten. Dessvärre fanns inget spelschema så man var tvungen att genomlida allt dravel också om man ville se och höra "gubbarna" riva av ett par rockrökare. Det blev tyvärr bara två låtar med dem, men tack och lov var den ena deras största hit "God Save the 45" och de visade var skåpet ska stå genom att låta bättre än någonsin.



Redan 1968 bildades Tears av  Lars "Fubbe" Furberg (sång), Eddie "Eddan" Eriksson (gitarr) och Matti Vuorinen (bas), trumslagarna varierade dock. På första LP:n Tears 1974 spelar Hans Fogelberg trummor och på den andra LP:n "Rocky T" sitter Thomas Tompa Ericsson vid trummorna. Tompa Ericsson hade dock redan tidigare spelat trummor i gruppen och hans syster Gunilla hade en tid också varit gruppens organist. Senare lämnade Eriksson och Fogelberg gruppen och ersattes av Jan-Egil Bogwald och Roald Olsen.

Bogwald och Furberg bildade senare, efter att Tears lade ner, nya gruppen The Radio, tillsammans med bland andra gitarristen Janne Bark, men Tears dyker dock fortfarande upp ibland för enstaka spelningar.

Bandet fick 1975 en mindre hit med singeln "God Save the 45", som också fanns med på LP:n "Rocky T". Deras logotyp bestod av en flicka med hög hatt sittande på en halvmåne. Lars Furbergs dåvarande flickvän Ewa Kallberg sägs ha suttit modell för logotypen.

Tears var unika i Sverige, man hämtade tidigt inspiration från brittisk och amerikansk "sminkpop", till exempel från David Bowie, Marc Bolan och Sweet. Bandet envisades också med att fortsätta sjunga på engelska i en proggens tid då detta ansågs som politiskt inkorrekt. De sägs även ha varit en inspiration för Ola Salo och The Ark.

Totalt gav bandet ut 4 fullängdare, på vinyl kom "Tears" (1974), "Rocky T" (1975) och "Romantic" (1976) på Gazell Records. "Tears" släpptes senare även på CD via Sonet. 2008 släpptes via Universal Records ett samlingsalbum, "1973-1978 – We All Like Music Don’t We?".

En tydlig trend i skivbranschen är att gamla produktioner mastras om, ofta från originalrullbanden från studiorna, och blir återutgivna i nya vinylutgåvor. Frågan man ställer sig är när Tears plattor kommer ut igen så en ny generation och även gamla rockrävar kan utöka sina skivsamlingar. Under snart 50 år har ett par generationer fötts som ännu inte fått chansen att upptäcka den här biten svensk musikhistoria. Jag skulle själv gärna investera i de här plattorna, kanske i en trevlig box med lite bonusmaterial.

I samband med konserten och inför nästa års jubileum för bandet har SVT varit i full färd med att spela in en dokumentär, något att se fram emot. Så här i efterhand har många också undrat om och när det blir fler framträdanden med Tears. Jag frågade Matti, basisten, om framtida spelningar och de har fått flera erbjudanden men inget är ännu planerat. En annan fråga som faktiskt pockar på uppmärksamhet men som inte ställts är om återföreningen kan tänkas bli mer permanent.

Nedan några bilder från lördagens framträdande.







Spara

Spara

Spara

Spara

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.