Band: Draconian Titel: A Rose for the Apocalypse År: 2011 Bolag: Napalm Records Betyg: 8/10 Recensent: Peter Lindgren

“A Rose for the Apocalypse” är Säfflebaserade DRACONIANs femte album och en naturlig uppföljare till bandets tidigare verk. Precis som förut handlar det om en hybrid av death, doom och gothic metal som främst för tankarna till tidiga upplagor av band som MY DYING BRIDE och PARADISE LOST. Även om DRACONIANs musik har rötterna i den brittiska 90-talsmyllan, så är själva soundet desto mer uppdaterat och typiskt svenskt. När det gäller ljudbilden associerar jag snarare till svenska kollegor som KATATONIA och OPETH. Om detta kan bero på den gemensamma nämnaren Fascination Street Studios får var och en dra sin egen slutsats kring.

Låtarna på “A Rose for the Apocalypse” klockar ofta in runt 6-7 min och det är inte direkt några hits som strömmar ur högtalarna. Musik behöver dock inte vara hittig för att vara bra och det är DRACONIAN ett utmärkt exempel på. Gruppens styrka ligger i helheten. Växlingarna mellan blytung doom ackompanjerad av Anders Jacobssons avgrundsdjupa growl och de mer melankoliska och melodiösa partierna, där vi ofta ledsagas av Lisa Johanssons förtrollande vackra röst, är perfekt avvägda.

Det är inte lätt att framhålla några enskilda favoritlåtar på “A Rose for the Apocalypse”, då det främst är jämnheten och den imponerande höga lägstanivån som ligger till grund för det höga betyget. Mest lättillgänglig är väl “The Last Hour of Ancient Sunlight”, men måste jag välja en favorit i detta starka startfält blir det nog det 7 min långa öppningsspåret “The Drowning Age” som förutom att vara en jävligt bra låt på något sätt även sammanfattar vad DRACONIAN är och står för.

Har du inte redan upptäckt DRACONIAN är det dags att göra det nu. För fans av grupperna som nämns i första stycket borde det vara en självklarhet att kolla upp detta eminenta band.

Band: Devin Towsend Project Titel: Ghost År: 2011 Bolag: InsideOut Betyg: 6/10 Recensent: Stefan Lejon

Devin Townsends musik har alltid rört sig mot ytterligheterna. Ena stunden kan han dundra fram brutal extremmetall i STRAPPING YOUNG LAD för att i nästa spela psykedeliska vaggvisor. Tvillingsläppet "Deconstruction" är den brutala delen i Townsends senaste ekvation, medan "Ghost" bjuder på något som skulle kunna betecknas som just psykedelisk avslappningsmusik. Det är avskalat och vackert, mörkt och sorgset, och får mina tankar att utsökt vandra mot scenerier från TV-serien "Twin Peaks". Visioner av mörka skogar, svart kaffe, ugglor och gråhåriga mördare dyker upp i mitt inre. Personligen har jag alltid favoriserat Townsends mer brutala verk, men med "Ghost" fångar han faktiskt mitt intresse. Min Anna Ternheim-dyrkande sambo fastnade för skivan från första ton och det säger någonting om upplägget här. Det är tillrättalagt och lätt att tycka om trots den progressiva ådra som löper rakt igenom. Den mörka tonen ger mervärde och gör att skivan ändå kan tilltala hårdrockspubliken. KING CRIMSON, GENESIS och CAMEL torde ha inspirerat låtskrivandet.

Jag hittar inga låtar att framhålla som centrala beståndsdelar utan rekommenderar eventuella lyssnare att avnjuta plattan som helhet. Det är så den kommer till sin fulla rätt. Om du vill avsmaka innan köp kan storslaget vackra "Heart Baby" och skeva proggmackan "Dark Matters" vara bra att börja med. Helt klart en intressant platta även om jag personligen hellre lyssnar på "Deconstruction".

Band: Devin Townsend Project Titel: Deconstruction År: 2011 Bolag: InsideOut Betyg: 7/10 Recensent: Stefan Lejon

Devin Townsend är en eklektisk jäkel, inget snack om den saken. Vad han än tagit sig an genom karriären så har bara en sak varit riktigt säker och det är att man inte haft den blekaste om hur det ska komma att låta. Tror fan att Townsend själv är i det blå angående detta. 18 år efter att ha skivdebuterat på STEVE VAIs "Sex & Religion" har han dock skapat sig en helt egen nisch inom vad som lättast skulle kunna beskrivas som progressiv rock/metal.

"Deconstruction" är den hårdarde beståndsdelen i ett dubbelsläpp som dels släpps just som en dubbelbox men även som separata album. Till sin hjälp har han här bland annat kallat in Mikael Åkerfeldt (OPETH), Ihsahn (EMPEROR), Joe Duplantier (GOJIRA), Paul Masvidal (CYNIC) och Fredrik Thordendal (MESHUGGAH). Att ett nytt album med kanadicken ifråga är svårbeskrivet är givet men detta är troligen hans mest efterblivna och skruvade skapelse hittills. Om sanningen ska fram så har jag svårt att lyssna igenom hela skivan under en sittning. Det kräver sin man att konfronteras med Townsends skruvade musikaliska landskap. Detta betyder dock också att det hela tiden finns nya upplevelser att möta, vilket i sin tur ger skivan ett längre livsspann.

Som album betraktat är skivan lite väl splittrad för min smak. Det blir lätt så när man använder sig av olika sångare i nästan varje spår och när låtarna sinsemellan bjuder på allt från black metal till AOR. Som individuella låtar är de däremot riktigt, riktigt bra. En del rent av det bästa mannen snickrat ihop sedan STRAPPING YOUNG LADs "City". Åkerfeldts insats på blytunga "Stand" står i en klass för sig. Vilken röst den mannen har och vilken förbannat bra låt det är! Även Ihsahn gör en grym insats på lika grymma "Juular".

Gillar du Townsends mest skruvade grejer är "Deconstruction" ett givet köp. Den med smak för lättsamma arrangemang bör dock hålla sig borta.

Band: Sixx:AM Titel: This Is Gonna Hurt År: 2011 Bolag: Eleven Seven Betyg: 7/10 Recensent: Janne Stark

Detta var faktiskt inte så tokigt. Inte för att ogillade den första plattan med CRÜE-basisten Nikky Sixx band SIXX:AM, men denna gång överträffade de mina förväntningar. Tungt, catchy och groovigt. Här finns de förväntade hitlåtarna, som ”Are You With Me Now”, en melodisk pop-orienterad rockare i samma anda som DAUGHTRY/BREAKING BENJAMIN med en touch as Adam Lambert på sina ställen. Vidare finns här softare melodiska ballader som ”Sure Feels Right” och den aningen U2-aktiga ”Oh My God” (vilken tyvärr inte är någon av mina favoriter). Som lite trevlig kontrast finns här även tunga saker som ”Live Forever” och ”Deadlihood”, fortfarande melodiskt, men mycket tyngre och hårdare. En annan cool sak, min favorit faktiskt, är ”Goodbye My Friends” som å andra sidan låter som den felande länken mellan GREEN DAY och QUEEN! Det är kul att höra Sixx göra något så annorlunda mot sitt vanliga band där han bevisar att han är en riktigt bred låtskrivare och faktiskt en ganska hyfsad musiker. DJ Ashba, gitarristen med ett namn som låter som en halvtaskig rappare, är även han en ganska tung gitarrist. En riktigt bra trio som kan få det att svänga rejält om de lägger manken till.

Band: Black Country Communion Titel: 2 År: 2011 Bolag: Mascot Records Betyg: 8/10 Recensent: Janne Stark

Redan innan debuten kändes detta som ett musikens dream team: Glenn Hughes på bas och sång, Joe Bonamassa på gitarr och sång, Derek Sherinian på keyboards och Jason Bonham bakom trummorna. Nå, var det så? Ja, jag var definitivt inte besviken när debutplattan landade utan den har snurrat ganska frekvent i min CD-spelare. Jag gillade det retroaktiga soundet, något som cirka hälften av de jag snackat med å andra sidan såg som plattans svaghet. Redan i öppningsspåret ”The Outsider” på nya plattan hörs det att de lyssnat på den kritiken och polerat ljudbilden en aning. Gitarren är lite klarare och keyboarden liten mer framträdande. Jag ska i ärlighetens namn säga att även jag tycker det smälter samman lite bättre denna gång. Jag är även förvånad att de lyckades få ut uppföljaren så snabbt när de hade sådana svårigheter att synkronisera sina scheman inför debuten. Men, jag klagar inte, no sir! Det känns ingalunda som något hastverk. Låtmaterialet känns väl genomarbetat och inget verkar ha lämnats åt slumpen. I låtar som ”I Can See Your Spirit” och ”Man In The Middle” hittar man de klassiska Jimmy Page-kvintharmonierna snyggt inlagda i bakgrunden. Det är faktiskt en större ZEPPELIN-aura som svävar över denna platta, så väl i de tyngre låtarna som i akustiska saker som ”The Battle For Hadriana’s Wall” där Bonamassa hanterar sången. En snyggt uppbyggd sak som börjar stillsamt och sedan går in i ett fett crescendo med Telecaster-känsla i gitarriffet och en effektiv slidegitarr i bakgrunden mixat med mandolin i slutet av låten. Tillbaka till sjuttiotalet! Jag tycker kombinationen av Glenns och Joes röster är en snygg touch som ger plattan ett bredare sound eftersom de har sina respektive kvalitéer i sina röster och de låter så pass olika. Det känns på denna platta som om de lagt lite mer krut på arrangemangen och produktionen, vilket hörs i bland annat ”Save Me” med sin stora och breda ljudbild med lite Kashmir-aktiga stråkar som förstärker. En annan sak som skiljer sig från debuten är att de har saktat ner tempot en aning och inkluderat en del låtar som är ganska softa, men fortfarande riktigt tunga, som ”An Ordinary Man” och ”Cold”. De är dock inte softa rakt igenom, men dynamiken finns där definitivt, i den sistnämnda i form av ett soloparti i dubbelt tempo. Här finns även saker som tar en helt annan form. Om Bonamassa hade sjungit den sydstatsklingande ”Smokestack Woman” hade den passat perfekt på en av hans egna soloplattor, något som även gäller ”Faithless”. Jag hade inte heller väntat mig höra en bluesig sak som ”Little Secrets” här. Tempot plockas dock upp igen mot slutet med den fetriffiga ”Crossfire” och den blytunga ”Crawl” som sätter punkt för en platta som efter några lyssningar visar sig överträffa debuten.

Band: Rhapsody Of Fire Titel: From Chaos to Eternity År: 2011 Bolag: Nuclear Blast Records Betyg: 8/10 Recensent:Peter Lindgren

RHAPSODY OF FIRE (fram till 2006 hette dom bara RHAPSODY) verkar vara ett sånt där band som man antingen hatar eller älskar. Många verkar tycka att de bara är för mycket. Själv älskar jag italienarnas bombastiska melodifyllda metal så mycket att jag t.o.m. räknar dem som ett av mina absoluta favoritband. Har följt dem ända sedan debutskivan “Legendary Tales” (1997) och de har aldrig gjort mig besviken. Tendensen har länge varit att musiken blivit allt mer orkestral och storslagen, vilket peakade på “Symphony of Enchanted Lands II: The Dark Secret” (2004) och “Triumph or Agony” (2006). Ett litet trendbrott kunde dock skönjas på senaste fullängdaren “The Frozen Tears of Angels” (2010) och nu på nya “From Chaos to Eternity” är soundet än mer avskalat och tillbaka till rötterna. Musiken är dock fortfarande väldigt svulstig, annars skulle det inte vara RHAPSODY OF FIRE.

Efter introt “Ad Infinitum” där vi åter får stifta bekantskap med skådespelaren Christopher Lees mäktiga berättarröst följer titelspåret, “Tempesta di Fuoco” och “Ghost of the Forgotten Worlds”, tre typiska RHAPSODY OF FIRE-låtar som är hyfsat likartade. Mest upptempo, men med en del tempoväxlingar som förgyller.  “Anima Perduta” är däremot betydligt lugnare och drar istället åt operahållet. Tempot dras åter upp i “Aeons of Raging Darkness” som bitvis är riktigt hård med thrashaktiga riff och delvis black metal-liknande sång. Delar av “I Belong to the Stars” låter som något hämtat från Melodifestivalen, men funkar bra ändå, bl.a. tack vare de feta körerna. Snabba “Tornado” går i samma stil som låtarna i början. Plattan avslutas med den 20 min långa “Heroes of the Waterfalls’ Kingdom”. Som längden antyder är det inte direkt någon partylåt, men den är ack så bra. Här får vi också än en gång höra Christopher Lee som hjälper till att guida lyssnaren genom denna mäktiga och omväxlande musikaliska resa.

Den som inte gillar RHAPSODY OF FIRE sedan tidigare kommer inte ha något att hämta på “From Chaos to Eternity” heller. Ni som redan är frälsta har dock en ny högtidsstund framför er med detta grymt stabila band.

Band: Symphony X Titel: Iconoclast År: 2011 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 9/10 Recensent: Erik Arvidsson

Brinner du för progressiv metall men är samtidigt trött på att grupperna fyller upp halva speltiden med ballader, softa partier och luftiga rockprogg-inslag? Då skall du vända blicken mot nya SYMPHONY X-opuset. Om du blev överraskad och överväldigad av hårdheten och mörkret som mästerliga föregångaren ”Paradise Lost” erbjöd, så kan jag avslöja att ”Iconoclast” faktiskt är ännu ett snäpp intensivare, tyngre och elakare än sin fyra år äldre storebror. Med undantag för den något lugnare och atmosfäriska ”When All Is Lost” finns det knappt ett mjukt moment. Ljudväggen är kompakt som mörkret i en fönsterlös källare. Riffen krossar sten med käkarna och vippar stundtals över i både thrash-rytmer och aggressionsdetonationer. Jason Rullo lirar makalöst energiskt och intressant bakom sina trummor. Skiner mest gör dock frontherren Russell Allen men sin enorma vokala pondus och stämbandskraft (hans mjukare sång är sällsynt på denna platta) och det är ingen hemlighet att en del sångarrangemangen är klara passningar till salige R.J. Dio. Inlevelsen är så brinnande övertygande att lyrikens innehåll i princip kommer till liv - ett inte helt fjärran eller osannolikt framtidsscenario där vi alla gömmer oss bakom skärmar och låter maskiner, robotar och virtuella tjänster sköta det mesta. Något åt Terminator-möter-sociala-nätverk hållet. Ett koncept en bra bit från förra skivans ”Förlorade paradis”-tema, men ändå med samma känsla av fördärv och förestående undergång.

”Iconoclast” (liksom ”Paradise Lost”) placerar sig framförandemässigt en god bit ifrån karriärens tidigare skivor. De många neoklassiska raiderna på virtuos Michael Romeos strängar samt den snällare halvan av musiken har ständigt tonats ner till förmån för det hårdare och snabbare. Å andra sidan lever New Jersey-kvintettens karaktäristiska essens kvar och det komplexa och sofistikerade trakterandet har de aldrig tummat på. SYMPHONY X är fortfarande ett band som kräver väldigt mycket av lyssnaren och det gäller inte minst nya skötebarnet. Det skall inte stickas under stolen med att ”Iconoclast” erfordrar trägen uppmärksamhet. Här bjuds inga självklara hit-kavalkader. Istället dväljs här nio kamouflerade monster som för varje spinn utkristalliserar sig allt mer. Belöning väntar således den tålmodige och skapelsen går från att vara ett lovande album till en titan som med lätthet eliminerar det mesta i sin väg. ”Iconoclast” har stor potential att bli X-männens Magnum Opus.

Band: Falconer Titel: Armod År: 2011 Bolag: Metal Blade Betyg: 6/10 Recensent: Erik Arvidsson

Mjölby-ensemblen har klargjort att inriktningen på ”Armod” är tillfällig. Att de bara måste få ut det ur systemet. Det bandledare Stefan Weinerhall med följe syftar till, är behovet att få fullständigt utlopp för sina folk-influenser. Alla som känner till FALCONER vet ju att dessa element i mångt och mycket redan definierar gruppens sound, men på nya alstret ligger alltså än mer tyngdpunkt här. Men räds inte, de ha inte gått och gjort någon metal-fri folk-skiva a la FEJD. Verkligen inte. Det är fortfarande folk/medelstids-power metal det handlar om (till och med stundtals hårdare och snabbare än normalt - men det återkommer vi till). Skillnaden ligger i att nya albumet är betydligt mer avskalat och jordnära. Främst i form av att alla majestätiska element är utbytta mot äkta fioler och flöjter. Dessutom sjunger Mathias Blad mindre dramatiskt och detta uteslutande på modersmålet. Med bländande prosa från Weinerhall framför Blad textförfattarens historier om bonde- och fattigsveriges hårda liv kantat av svek, sorg, slit, fattigdom, lögner, orättvisor och ond bråd död. Ibland angränsar det nästan till det obehagliga som i ”Griftefrid”. En låt som förövrigt sticker ut då den innehåller fullvärdiga blastbeats. Dessa fartsträckor inte bara påminner om Stefan Weinerhall/Karsten Larssons nerlagda viking black metal-band MITHOTYN, det är för några sekunder MITHOTYN återuppstått, då även denna akts typiska vikingakörer ekar i tillägg. Dubbelkaggar och nära nog thrash-riff erbjuder också den sju minuter långa inledaren ”Svarta änkan”. De tvenne spår höjer fart och hårdhetsfaktorn på helheten avsevärt och hör dessutom båda till fullängdarens starkare inslag. Här finns också låtar som har en grundkaraktäristika och ett arrangemang som snarare tillhör folkmusikfacket än metallens. I ”Dimmornas drottning” och ”Grimborg” får jag en ofrivillig sinnesbild av hårdrockare med skinnjackor och knätoft-brallor runt en taggtrådsprydd midsommarstång. Förmodligen det ultimata beviset att FALCONERs mission med plattan nått fram. Skämt åsido, den i grunden seriösa framtoningen och de allvarstyngda texterna gör att kompositionerna egentligen inte kännas vidare muntra men ack så genuina.

”Armod”s första halva har rejält med vind i seglen där förövrigt alla ovan nämnda spår huserar tillsammans med vemodiga och vackra ”O, tysta ensamhet” och relativt intensiva ”Vid rosornas grav”. Tyvärr mojnar vindbyarna en aning under andra halvan när konstellationen börjar ägna sig en hel del åt tolkningar istället för egenförfattat. Förvisso är den berättande och dramatiskt tolkande ”Herr Peder och hans syster” (baserad på en medeltidsballad) en bra låt, men den är inte riktigt lika välslipad som tidigare spår. Cornelis Vreeswijks ”Grimach om morgonen” och de  instrumentala ”Eklundapolskan” och ”Gammal fäbodpsalm” (tolkning av ett orgelstycke av Oskar Lindberg) faller under samma bedömningsgrad.

Även om ”Armod” inte är en klockren fullträff, så är det en riktigt bra platta där valet att exkludera bombastiska element känns uppfriskande som svalt regn efter gassande sol. FALCONER har alltid hört till folkmetallens elitband kvalitets- och äkthetsmässigt vilket de åter en gång understryker.

Band: Perry And The Travellers Titel: The Grand Voyage År: 2011 Bolag: Knuckleville Productions Betyg: 8/10 Recensent: Fredrik Sandberg

Den röda ökensanden bredvid vägen glittrar i det gassande solskenet, när mil efter mil av dammig, vindlande landsväg avverkas under de trådslitna däcken på din lätt rostiga Cadillac-cabriolet från -59. Du har vinden i håret och en bitterljuv blandning av frihet och melankoli i själen, och från bilstereons spruckna högtalare strömmar ett perfekt soundtrack till din resa mot en ny solnedgång, en annan stad, ett nytt brustet hjärta. Det är sydstatsrock, bitvis bluesigt svettig, bitvis behagligt folksångaraktig med viss kulör av country. En oinvigd skulle möjligen ha svårt att placera bandet; det är inte LYNYRD SKYNYRD, ALLMAN BROTHERS eller RAM JAM, och inte heller något mer samtida som BLACK STONE CHERRY eller DRIVE-BY TRUCKERS, trots att musiken på sätt och vis bär drag av samtliga dessa.

Den invigde vet förstås att det handlar om PERRY AND THE TRAVELLERS, bördiga tämligen långt från solstekta amerikanska sydstater: svenska Karlstad. Inte desto mindre har värmlänningarna på denna sin andra skiva hittat ett synnerligen varmt, genuint och påtagligt trovärdigt anslag i sitt sound, som tillsammans med bra spännvidd på låtmaterialet borgar för angenäm lyssning. Låtar som "Bikini Campfire" och "Give A Little Romance" är behagliga, lättillgängliga rockbagateller, medan andra som "Walking On That Line" och "On The Edge" är betydligt ösigare och mer groove-orienterade nummer. Kronan på verket är dock de mest finstämda ögonblicken, som country-softa "All My Times" eller rogivande "Run Run Run". Kronjuvelen bär titeln "Beautiful Place" och är garanterat en av de vackraste, mest känslosamma ballader ni lär höra i år.

Sammantaget är "The Grand Voyage" alltså en skiva som uppvisar lika mycket bredd som kvalité, och bör för alla älskare av klassisk, tidlös sydstatsrock vara ett givet umgänge under kommande ljumma sommarkvällar.

Band: Journey Titel: Eclipse År: 2011 Bolag: Frontiers Records Betyg: 7/10 Recensent: Janne Stark

JOURNEY är definitivt mer än bara ”Don’t Stop Believing”. Min historia med bandet sträcker sig tillbaka till de tidiga dagarna, till och med innan bandets klassiske sångare Steve Perry och plattor som ”Next” och ”Look Into The Future”. Jag ska dock erkänna att mitt intresse för bandet växte rejält med inträdet av den rensjungande AOR-sångaren och plattor som ”Infinity” och ”Evolution”. De kom just vid rätt tillfälle då min förkärlek för melodiös hårdrock, AOR eller flytrock, som institutionen Heavy Sound brukade beteckna det, var på sin topp. Jag lirade själv med gruppen PARADIZE vid den tiden, vi snackar 1979 och vi lirade definitivt flytrock. När Perry ersattes av Steve Augeri började en ny era och då hade jag gått vidare. Lagom till bandets nye vokalist, den tillika klockrena Perry-klonen Arnel Pineda, inträdde kom mitt intresse för bandet tillbaka. Efter att ha sett bandet live vid ett par tillfällen kunde jag konstatera att med slutna ögon var han den perfekte ersättaren för Perry. Förra studioplattan ”Revelation”, den första med Arnel, var ett bevis på att han var rätt man för jobbet. Det var ett revitaliserat band som visade sina klassiska färdigheter i ny förpackning. Nu är JOURNEYs senaste platta, med ännu en förvillande lik singelordtitel, ”Eclipse” här. Jag kan med glädje säga att de definitivt inte frestats att smöra till sig. Neal Schon är en enastående gitarrist och det får han visa även här. I inledande ”City Of Hope” tycker jag mig till och med höra lite droppad stämning vilket jag inte tidigare märkt. De som gillar JOURNEY i sina melodiska, men lite tyngre stunder, kommer verkligen inte att bli besvikna. Med detta sagt ska tilläggas att de på intet sätt glömt bort att lägga in sina trademarkballader, även om de är få och där den pianobaserade och nästan musikalaktiga ”Tantra” är ett lysande exempel, även om jag föredrar ”To Whom It May Concern” där Schon bidrar med skönt bluesiga halsmickslicks. Personligen gillar jag bäst de låtar där Schon får skina med sitt karakteristiska gitarrspel med toner så rena och klara att de nästan kan skära glas. Ok, att de ska göra en ny ”Don’t Stop Believing” är knappast något man kan begära, men här finns helt klart material med stark hitådra och som borde kunna tilltala en bred publik trots att den distade gitarren inte direkt gömts undan. Ett exempel är den positiva ”Anything Is Possible” och akustiskt klingande semi-balladen ”She’s A Mystery”, vars vers dock är farligt lik LED ZEPPELINs ”Going To California”. En av mina favoriter är ruffiga ”Human Feel” där Schons stora gitarrsound verkligen fyller ut ljudbilden, något som definitivt även gäller för efterföljande ”Ritual” som tar oss tillbaka till plattor som ”Evolution” och ”Departure”. ”Eclipse” avslutas med den instrumentala ”Venus” där Schon till fullo får låta sina snabba men bluesigt underbyggda solon tala ostört. Fortsätter de i denna stil är detta absolut en never ending JOURNEY.