Band: Edguy Titel: Age of the Joker År: 2011 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 8/10 Recensent: Erik Arvidsson

Att man med fördel kan dra paralleller mellan EDGUY och Joker-karaktären är det väl ingen som sätter sig emot, stora underhållare och humorister som de är. Ur denna aspekt är titeln på bandets nionde studioalbum - ”Age of the Joker” - ytterst tillbörlig. Att det dessutom är ”Jokerns tid” är ju inte heller helt felaktigt med tanke på den framgångsvåg som Tysklands egna metall-gycklare mer eller mindre permanent ridit på under 2000-talet. Och framgångarna och populariteten lär fortsätta eftersom man nu snickrat ihop ett av sina starkaste verk på många år. Efter de bra, men omdiskuterade releaserna ”Rocket Ride” (2006) och ”Tinnitus Sanctus” (2008) vågar jag påstå att EDGUY nu frigör en hårdrocks-”plåga” som äter ovan nämnda skivor till frukost. Urstarka låtar hungrigt levererade med en essens som verkligen smakar och doftar typiskt EDGUY. Detta trots att plattan hör till de absolut mest variationsrika hittills vad gäller influenser, oväntade inslag och inbördes prägel mellan låtarna. Med ”Age of the Joker” kliver Tobias Sammet och hans följe både framåt och bakåt på en och samma gång och sammanfattar automatiskt allt vad EDGUY står för - melodisk metall i ständig utveckling men alltid med ursprungskaraktären bibehållen.

Med undantag för den sist placerade - relativt stereotypa - balladen ”Every Night Without You”, börjar och avrundas albumet med två episka skapelser av starkt skinande magnitud. Inleder gör den drygt åtta minuter långa ”Robin Hood”. Klassisk storslagen EDGUY med klockrena verser och refräng. Samplingar av galopperande hästar och pilar som skjuts iväg, snygga orgeltoner och en narration förgyller upplevelsen än mer. Lyriken är författad med glimten i ögat och tankarna förs till Errol Flynns ”Robin Hoods äventyr” och Mel Brooks ”Karlar i trikåer” humoristiska tolkningar av de fattigas förkämpe snarare än till seriösa diton (tillhörande video bekräftar detta). Allt annat hade förstås varit ytterst oväntat. Kanske ännu bättre är mastodont-spåret med den AXEL RUDI PELL-pretentiösa titeln ”Behind the Gates to Midnight World”. En relativt mörk historia med gediget innehåll; atmosfär, tunga och rytmiska riff, tidiga QUEENSRYCHE-ekande prog-toner, en makalös refräng och mer därtill. Lokaliserade mellan dessa tvenne stycken uppehåller sig ytterligare åtta kreationer. Till de starkaste hör variationsrika ”Rock of Cashel” med bland annat sina folk- och medeltida tongångar. Tillsammans med den blues/western-ekande ”Pandora's Box” är dessa de två mest vågade spåren. Den sistnämnda för tankarna till 70-talets WHITESNAKE, JON BON JOVIs soloalbum ”Blaze of Glory” och varför inte CINDERELLAs ”Heartbreak Station”-period. Typiskt pigga, luftiga byggen a la ”Rocket Ride”-perioden återfinns hos ”Breathe” och urhittiga ”Two Out of Seven”. ”Nobody's Hero” är även det ett kvickt stycke vilket ståtar med en del finfina metall-riff medan ”Fire On the Downline” - med sin ultratypiska 80-talsljudande synt - skapar en tidresa till hårsprayens och MTV-hårdrockens tid. Glättig synt ersätts med respekterad Hammondorgel i det starka och relativt snabba stycket ”The Arcane Guilt” - en låt som växer sig starkare och starkare och som bjuder på ett storstilat instrumentalparti. Ytterligare en pärla med pondus i gitarrerna, suggestiva verser och en giftig refräng är ”Faces in the Darkness” som förövrigt är den mörkaste biten utöver nämnda ”Behind the Gates to Midnight World”. Allt som allt erbjuds elva spår, ytterst få av dessa känns som utfyllnad.

EDGUYs kreativa hjärna - Tobias Sammet - verkar på intet sätt ha brist på idéer eller glöd. Först en urstark dubbel-suite med AVANTASIA (”The Wicked Symphony” och ”Angel of Babylon” 2010) och nu en minst lika vital och välfylld leverans från huvudbandet.

Band: Vader Titel: Welcome to the Morbid Reich År: 2011 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 7/10 Recensent: Stefan Lejon

Få dödsmetallband har existerat så länge som polska VADER. I över ett kvartssekel har polackerna, med Piort Wiwczarek i spetsen, släppt skiva efter skiva med (oftast) högkvalitativ death metal. Formtoppen nåddes redan i början/mitten av 90-talet med kanonplattor som "The Ultimate Incantation" (1993) och "De Profundis" (1995) men bandet har konstant fortsatt att prångla ut lyssningsvärd musik. Senaste plattan "Necropolis" var dock något av ett nedköp och medlemscirkusen kring bandet sände signaler om att vägs ände kanske var nådd till slut.

"Welcome to the Morbid Reich" är precis som titeln antyder något av en återgång till hur bandet lät på ovannämnda skivor. Bandets tredje demo från 1990 bar just titeln "Morbid Reich" och siktet ligger troligen på att återvinna den cred som så sakteliga falnat. Under 2000-talet har VADER antagit ett massivare och mer tekniskt betingat sound i stil med NILE och BEHEMOTH, medan tidigare plattor balanserade ledigt mellan klassisk dödsmetall (MORBID ANGEL, DEICIDE) och stenhårt thrashande. Nya skivan hamnar just här soundmässigt. Det är mer riffbaserat än sentida skivor och det är heller inte lika hårt fokus på att hela tiden hålla kulsprutetempo. Visst har det funnits en del sväng på senare skivor också men det låter ändå annorlunda nu. Lite mer old-school och riffbaserat helt enkelt. I mina öron är det en ytterst lyckad rockad! Det gör helheten mer lättlyssnad, samtidigt som bandet aldrig avviker från sin tidigare utstakade bana.

Som kan avläsas ovan föredrar jag bandets tidigare period och uppskattar därför den titt i backspegeln som "Welcome to the Morbid Reich" innebär. Även fans av bandets mer sentida plattor bör dock kunna finna nöje häri. Vi snackar inget plötsligt stilbyte ala IN FLAMES. VADER låter alltjämt som VADER, på gott och på ont. Mest på gott förstås. Ingen framtida klassiker men väl en mycket stabil utpost i bandets fläskiga diskografi.

Band: Devilicious Titel: The Asylum Gospels År: 2011 Bolag: Rambo Music Betyg: 8/10 Recensent: Janne Stark

Göteborg är inte bara melodisk dödsmetall och goa gubbar. MuUSTASCH har visserligen bevisat motsatsen, men nu kommer DEVILICIOUS och förstärker den tesen. Inledande ”Fat Lady Blues” låter mer som om Lemmy infiltrerat MUSTASCH och låtit sig inspireras av VOLBEATs sångare Michael Poulsen. Visst kan man placera DEVILICIOUS i stoner-facket, men det vore att göra det lite väl enkelt för sig. Bandet faller inte i de vanliga stoner-groparna utan blandar in lite fler influenser och element som man inte brukar höra i denna aningen smala genre. Sångaren Mikael Jacobsson är mer melodisk och ren i rösten än vad genren brukar erbjuda och vidare är låtarna lite mer drivande och catchy. Jämförelsen mellan Mikael och Michael blir högst påtaglig i en låt som ”Bride Of Satan”, där det skiner igenom en hel del VOLBEAT-influenser, fast lite mer metal då. Sången håller sig dock i de lägre Elvis-regionerna. Svein Jensens produktion är fet och bra, utan de överdrivet fuzziga gitarrerna utan med en tyngre mer sammanhållen ljudbild. Låtarna är okomplicerade och raka, men medryckande och känns lite som en modern och sofistikerad form av bikerrock. Kör man plattan i bilen är det lätt att börja leta efter knappen att fälla ner suffletten och känna vinden i mustaschen. Kan tänka mig att detta funkar perfekt live. Om man kan sitta still till en låt som ”Boogieman” är det förmodligen för man är stelopererad från höften och neråt. Kom igen katten, det svänger ju!

Band: Decapitated Titel: Carnival Is Forever År: 2010 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 9/10 Recensent: Stefan Lejon

Man har hört många historier om livet på vägarna och den misär som en del band fått utstå runt om i världen. Få band har dock drabbats så hårt av bakslag på turné som polackerna i DECAPITATED. Under en kortare sväng i Vitryssland 2007 kraschade bandet så svårt med turnébussen att vokalisten Covan ådrog sig livshotande skallfrakturer (som han fortfarande lider av) och att trummisen Vitek sedermera avled av sina skador. Gitarristen Vogg fastslog dock snabbt att han skulle fortsätta med nya medlemmar för att hedra sina fallna kamrater. Nu, fyra år efter den ödesdigra olyckan, är bandet tillbaka med ny sångare, basist och trummis och sitt kanske mest komplexa album i karriären.

Att DECAPITATED alltid haft ett gott öga till MESHUGGAH är vida känt och på "Carnival Is Forever" blir det tydligare än någonsin förr. Halvvägs in i öppningsspåret "The Knife" blir jag nästan övertygad om att något blivit fel och att jag i själva verket lyssnar på en bortglömd platta med Umeå-gänget. Det polyrytmiska riffandet, de synkopatiska trumtakterna och till och med sången - om än mer dödsanstruken - låter så mycket MESHUGGAH att det nästan (men bara nästan!) går till överdrift. Efter att ha lagt dessa jämförelser åt sidan för att fokusera helhjärtat på musiken som presenteras går det bättre. Faktum är att DECAPITATED i mångt och mycket slår sentida MESHUGGAH på fingrarna. Rent tekniskt är det precis lika fulländat men här finns mer fokus på att skriva riktiga låtar. Fokus hamnar aldrig på det speltekniska utan på melodier och medryckande riff. Precis det genregiganterna DEATH och ATHEIST lyckades med i början av 90-talet med andra ord. Helt rätt väg att gå i mina öron! Redan nämnda "The Knife" är en riktig juvel men den absoluta favoriten är titelspåret. Nästan nio minuter av öronbedövande tyngd, spelskicklighet utan dess like och ett krossande groove som borgar för framtida nackproblem. I mitt tycke redan nu ett modernt mästerverk inom teknisk dödsmetall!

Jag lider med killarna och deras anhöriga som tvingats stå ut med så mycket smärta. Faktum är dock att olyckan i Vitryssland 2007 stärkt bandet som musikalisk kraft och jag tror att detta är albumet som kommer att ta DECAPITATED till den absoluta toppen. Detta kan redan nu vara årets bästa dödsmetallalbum!

Band: Pagan's Mind Titel: Heavenly Ecstasy År: 2011 Bolag: Steamhammer Betyg: 7/10 Recensent: Peter Lindgren

PAGAN’S MIND skivdebuterade 2000 med “Infinity Divine”. Själv upptäckte jag bandet i samband med deras andra album “Celestial Entrance” (2002). Något favoritband har norrmännen aldrig utvecklats till, men jag har ändå följt gruppens framfart med stort intresse. Genren PAGAN’S MIND rör sig inom är melodiös metal med progressiv touch. Gruppen har ett tämligen eget sound, men DREAM THEATER, THRESHOLD, SYMPHONY X, SAVATAGE och inte minst QUEENSRYCHE är band jag associerar till när jag lyssnar på dem.

“Heavenly Ecstasy” är PAGAN’S MINDs femte skiva och den håller ungefär samma klass som sina föregångare, dvs klart bra. Man känner definitivt igen det typiska soundet, men stilmässigt har det faktiskt skett en liten förändring. De nya låtarna är lite mindre progressiva än vanligt, eller mer lättillgängliga och kommersiella om man istället vill uttrycka det så. Detta borde egentligen gynna denne skribent som gärna vill ha sin metal lättsmält, men som jag redan varit inne på så tycker jag att de varken vunnit eller förlorat på den nya inriktningen.

Plattan inleds med introt “Contact“. Öppningslåten “Eyes of Fire” ger skivan en bra start, men det är nästa spår som är hela CD:ns största behållning. Jag vill nog påstå att “Intermission” är PAGAN’S MINDs bästa låt hittills. Fantastiskt bra! Hade alla låtar varit lika bra som den hade ett högre betyg garanterat bärgats, men tyvärr tunnar det sedan ut lite för snabbt. QUEENSRYCHE-inspirerade “Walk Away in Silence” är även den riktigt bra och kanske någon mer också, men framförallt på andra halvan finns det några låtar som inte håller önskvärd nivå. Därmed inte sagt att de är dåliga.

För att sammanfatta det hela så ger inte “Heavenly Ecstasy” någon himmelsk extas (utom möjligtvis i nämnda “Intermission” då…), men det är en ny solid release från ett mycket stabilt band.

Band: Fullforce Titel: One År: 2011 Bolag: Steamhammer Betyg: 6/10 Recensent:Peter Lindgren

FULLFORCE är ett nytt band som består av profiler som Mike Andersson (CLOUDSCAPE) på sång, Stefan Elmgren (ex-HAMMERFALL) på gitarr, CJ Grimmark (NARNIA) på gitarr och Anders Johansson (HAMMERFALL) på trummor. Tommy Larsson på bas är väl inte lika känd som sina kollegor, men har meriter från HEED. Mina förväntningar skruvas alltid upp när såna här “supergrupper” bildats och när det gäller FULLFORCE utgjordes inget undantag. Vet dock egentligen inte varför. Gillar visserligen både CLOUDSCAPE och NARNIA, men jag sorterar in dem båda under rubriken “band i mängden”.

“One” är förstås bandets debutalbum och inte helt otippat handlar det om metal av det melodiösa slaget. Av skivans elva låtar har Andersson skrivit musiken till fyra (varav en är skriven tillsammans med Johansson), Elmgren till fyra och Grimmark till tre. Anderssons låtar är i regel lite lätt progressiva och låter väldigt mycket CLOUDSCAPE, Elmgrens låtar är rakast och Grimmark hamnar någonstans mittemellan. Vem lyckas bäst då? Ja, det beror på hur man ser det. Tycker inte att någon av låtskrivarna fått till det fullt ut. Generellt sett gillar jag Elmgrens låtar bäst, men samtidigt är de inte i nivå med låtarna på den underskattade “We Will Rise” (2002) med hans soloprojekt FULL STRIKE.

“One” är en stabil och bra platta, men det där lilla extra fattas. Minnesvärda refränger är den största bristvaran. I alltför många spår väntar man förgäves på att en stark refräng ska lyfta låten, men det där lyftet kommer oftast inte. Den av Grimmark komponerade “Open Your Eyes” och Elmgrens HAMMERFALL-doftande “Heart and Soul” kommer en bit på vägen, men det är ändå inga kanonlåtar. Är man inne på ett band som CLOUDSCAPE är det förstås givet att kolla upp även FULLFORCE, men mitt råd är att ligga lite lågt med förväntningarna på “One“. Ett gott dagsverke, men ingen toppskiva .

Band: Morbid Angel Titel: Illud Divinum Insanus År: 2011 Bolag: Season of Mist Betyg: 7/10 Recensent: Stefan Lejon

Vid det här laget borde du som läser denna recension ha vant dig vid totalsågningar av "Illud Divinum Insanus". Allmänt konsensus verkar vara att skivan är fullständigt värdelös och helt i avsaknad av vettig substans - det vill säga att det inte låter som sig bör. Alltså torde denna recension följa samma mönster och beklaga sig över de elektroniska inslagen och att allt bara låter som ett dåligt MARILYN MANSON-plagiat!? Men icke! Vederbörande tillhör nämligen den lilla falang som trots allt finner värde i det herrarna Azagthoth och Vincent skapat tillsammans på denna, deras första gemensamma inspelning sedan dominanta (!!) "Domination" kom för 16 år sedan.

Det ska sägas direkt att jag inte gillar elektronisk musik av någon art och nämnde MANSON tycker jag är en sopa av bibliska mått. Något jag däremot gillar är Trey Azagthoth's innovativa gitarrspel och hans kompromisslösa kompositörsanda och dessa faktorer är närvarande till 100% på "Illud...". Precis som alla andra satte jag kaffet i vrångstrupen när "Too Extreme!" dundrade igång första gången med sitt industriella trumkomp. Det tog dock inte många lyssningar innan jag faktiskt började gilla vad jag hörde. Många klagar över att det låter utdaterat och för mycket "90-tal" över det hela. Tack och lov spenderade jag 90-talet med att lyssna på bra musik och kan därför inte uttala mig kring detta. Jag kan bara konstatera att jag tycker att "Too Extreme!" är en förbannat bra låt med drag av "Where the Slime Live" och "God of Emptiness", om än med en industriell touch. "Destructos vs The Earth" och "Radikult", två andra låtar som kapats friskt, har jag svårare att finna något värde i. Den menlösa rap-sången i den senare är avskyvärd och den förstnämnda är helt enkelt en förvånansvärt dålig låt. Frånsett dessa finns det dock mycket att glädjas över. "Nevermore", som bandet kört live under flera år, är en kanonlåt som skulle ha passat in perfekt på "Covenant" och stenhårda "Existo Vulgoré" platsar lätt på min 10-i-topplista över MORBID ANGEL-hits. Två andra guldkorn är de av nyförvärvet Destructhor (MYRKSKOG) komponerade "Blades for Baal" och "10 More Dead". Norrbaggen har full koll på hur MORBID ANGEL ska och bör låta. Imponerande! Den låt som fått utstå mest orättvist spott och spe i mitt tycke är trallvänliga "I am Morbid". Visst, det låter inte som en given MA-låt, men den är ju så förbannat bra. Bryggan i låten har jag lyssnat på hundra gånger utan att ledsna det minsta.

Jag förstår att min recension kommer att väcka vrede hos en del puritaner och jag förstår faktiskt varför så många hatar den här plattan. Den ÄR inte vad man vill ha av MORBID ANGEL 2011 och den är inte i närheten av någon av bandets fyra första plattor kvalitetsmässigt. Jag hade också önskat mig en ren dödsmetallplatta och hade troligen gillat en sådan mer än detta. Det är inte för inte jag räknar in såväl "Altars of Madness" som "Blessed are the Sick" bland mina absoluta favoritplattor genom tiderna. Till syvende och sist tycker jag ändå att bandet lyckats få ihop en riktigt bra comeback och jag hoppas att det inte är det sista vi får höra från dessa veteraner. Hata den som hata vill.

Band: Badmouth Titel: Heavy Metal Parking Lot År: 2011 Bolag: Rambo Betyg: 7/10 Recensent: Janne Stark

Snacka om årets upphämtning! Bandets självbetitlade debut fick en minst sagt ljummen recension från min sida. Den enda låt som på något sätt intresserade mig vad den avslutande ”Supersassy Baby”, vilket är ett ganska magert resultat. Vidare var mixen av Paul Sabu allt annat än kraftfull och passade definitivt inte bra för bandets sleaziga hårdrock. Det lät odynamiskt och vekt. Den rejäla upphämtningen gäller så väl låtmaterial som produktion. Det ska vara någon som SATORs Chips Kisbye för att förstå hur rock ´n roll ska låta. Nu infinner sig verkligen den eftersaknade ljudmässiga sparken i skrevet. Fett och med rätt punsch! Låtmässigt har man också tagit ett rejält kliv. Det handlar fortfarande om okonstlad och rak sleazig hårdrock, men nu finns bra hooks och låtar som verkligen sätter sig. Här finns även små produktionsmässiga detaljer som lyfter det hela, typ de snygga överstämmorna i ”Silver Lining”, en detalj, men ack så viktig. Vidare klagade jag på Randys otighta gitarrsolon. Även här – rejäl upphämtning. Visst, grabben har inte gått och blivit shredder, men han ger sig inte på mer än han klarar av och det han gör det sätter han vilket gör att det låter riktigt bra. Jag tycker även att sången har fått sig ett lyft, även om förutsättningarna definitivt fanns där redan. Allt sitter ihop på ett helt annat sätt och jag kan glatt konstatera att detta är en platta som definitivt kommer att besöka min CD-spelare fler gånger. Bra jobbat!

Band: Sepultura Titel: Kairos År: 2011 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 6/10 Recensent: Stefan Lejon

När Max Cavalera lämnade SEPULTURA 1996 försvann också lejonparten av mitt intresse för bandet ut genom fönstret. Max var drivkraften, rösten och den huvudsakliga kompositören i bandet och hans frånfälle hördes tydligt på 1998-års aptrista "Against". En tragisk uppvisning i trist aggro-hardcore/semi-thrash. Sakta men säkert har dock bandet jobbat sig uppåt och på senaste plattan "A-Lex" började det faktiskt låta rätt bra emellanåt. Nya "Kairos" är ännu ett kliv i rätt riktning. Först och främst därför att man hittat tillbaka till thrashen igen. Ofta låter det faktiskt rätt likt gamla klassiker som "Arise" och "Beneath the Remains" och det är ju aldrig helt fel.

Det är dock inte frid och fröjd rakt igenom. Derrick Green är fortfarande en av genrens svagaste vrålare och hans röst drar ner betyget ett par snäpp på egen hand. Dessutom saknas den okuvliga energi som fanns på tidiga SEPULTURA-alster. Att det är ett gäng 40-plussare som hanterar instrumenten hörs alldeles för tydligt. Bilder av en samling grånande gubbar som sitter i studiosoffan och spelar lite gitarr mellan fikapauserna spelas upp för mitt inre öga. Musiken svänger tvärt mellan gamla hederliga thrashriff som låter lite lagom hårda och tunggung som låter mer pubrockiga än sludgeknarkiga. Det är svårt att i ord beskriva detta fenomen, men poängen är att det låter alldeles för laidback och halvdant. Man önskar bara att bandet kunde trycka plattan i botten och ösa på rejält någon gång. Kanske handlar det om en miss rent produktionsmässigt!? Faktum kvarstår dock att det är alldeles för lamt för att träffa lyssnaren i solar plexus. När det kommer till denna typ av musik är det ett måste!

Jag skrev i inledningen att detta är ett steg i rätt riktning och det är det faktiskt trots min kritik. Rent låtmässigt finns det en del positivt att ta fasta på. Titelspåret är till exempel en alldeles utmärkt thrashsmocka och trion "Seethe", "Born Strong" och "Embrace the Storm" är samtliga riktigt bra låtar. Dessa lider tyvärr av ovan beskrivna symtom och tappar därför lite av sin slagkraft på vägen. Gillar du sentida SEPULTURA kommer du troligtvis att älska "Kairos". Den är trots allt i mitt tycke bandets klart vassaste platta sedan "Roots". Vill du ha äkta SEPULTURA-metal är det dock CAVALERA CONSPIRACY som gäller nuförtiden.

Band: In Flames Titel: Sounds of a Playground Fading År: 2011 Bolag: Razzia/Sony Betyg: 7/10 Recensent: Erik Arvidsson

En genial och idérik skiva som tar ut svängarna rejält eller ett alster som inte riktigt vill finna fokus och spretar i repertoaren? En skiva med tretton spår som växer, ombildas och blommar ut i ett mästerverk eller en samling låtar som delvis lider av brister och saknar klockrena IN FLAMES-hits? Resultatet av de första genomlyssningarna genererade dessa frågor hos mig. Men vid ytterligare fördjupning har jag dragit en slutsats som helt klart drar åt de positiva påståendenas håll. Det är ett intressant och uppfinningsrikt album med vågade ansatser och lusta för överraskande detaljer. Här eftersöks bredd och innovation men inom ramverket för deras egen musikaliska integritet. Ingen skall tillåtas utbrista ”detta låter inte IN FLAMES” - för det gör det så klart.

”Sounds of a Playground Fading” ljuder modernt, rejält exklusivt och ofta amerikanskt i sitt groove och sin dynamik. Intressant att reflektera över är att många av jänkarbanden som man stundtals drar paralleller till, en gång själva hittade sin huvudinspiration i IN FLAMES och/eller Göteborgssoundet. Ett naturligt kretslopp. Som tydligt exempel kan ”Darker Times” statuera.

Effekter, syntar och electronica-inslag används flitigt och är mestadels implementerat smakfullt, vilket ”Where the Dead Ships Dwell” bevisar. Sedan är det upp till tolkning om singelsläppet ”Deliver Us” tar det ett steg för långt eller inte. Men med ett öppet sinne finns det inte mycket att klaga på. Klockren låt, inte typisk IN FLAMES, men ändå IN FLAMES i massor. Paradoxernas afton.

Pop-attributen har också fått en hel del fokus. Verserna i ”Ropes” är ett exempel men det är ”Liberation” som sticker ut mest. Här finns en känsla och melodi som andas av det kommersiella och är frigjord från metallens ramar. Någonstans i fjärran andas akter typ MY CHEMICAL ROMANCE och MUSE, medan refrängen går åt sentida BON JOVI-hållet.

För alla som gillar IN FLAMES av mer klassiskt snitt torde ”The Puzzle” och ”Enter Tragedy” tilltala, med inslag av två-takt och mer aggressiva utspel.

Förra plattans ”The Choosen Pessimist” gav tydligen gänget mersmak för kreationen i den mörka, suggestiva skolan. För hur kan man annars tolka spåren ”The Attic” och ”Jester's Door”? ”The Attic” är en lågmäld historia med en enigmatisk lyrik. Här dväljs en aning psykedelisk PINK FLOYD, lite soft PAIN OF SALVATION, och ett uns depp-rock. ”Jester's Door” är snarare ett nattsvart prat-stycke med orgel- och electronica-komp. I mina öron fungerar båda spåren i huvudsak som frigörande intermezzon - en andningspaus i den annars så intensiva ljusvallen.

IN FLAMES anno 2011 kan beskrivas som modern metall med komplexa arrangemang, följsam progressivitet och med en drös alternativa inslag. ”Sounds of a Playground Fading” är proppfull med detaljer, nyanser och variation i flera lager, till brädden fylld med temposkillnader, rytmväxlingar och dynamik. Allt vävs ihop till en enhet tack vare IN FLAMES oinskränkta riff- och melodi-karaktär. Anders Fridéns oklanderliga sånginsats är också värd att uppmärksamma. Titelspåret visar bandet från sin effektivaste sida där fläskiga riff och en modern refräng vandrar sida vid sida. Stora ”A New Dawn” vädrar  - som titeln antyder - ny morgonluft där äldre IN FLAMES mötet sin sentida alter ego. Melodin är läcker och den långa orkestrala avdelningen fräschar upp likt en Wonderbaun i en raggarbil.

Det är bara att konstatera - en av Sveriges mest framgångsrika musikexporter har åter igen skapat en succé - trots plattans djärva utformning. Jag kan personligen tycka att skapelsen hade mått än bättre av några tvätt-äkta IN FLAMES-örhängen och några fler hooks att hänga upp sitt gillande på. Det är också gränsfall till att de tagit den moderna inriktningen och de poppiga inslagen ett steg för långt. Men på det stora hela är detta petitesser på ett så här högkvalitativt hantverk.