Masterplan - Metalmorphosis
  |
Band: Masterplan Recensent: Maniac |
Masterplan är tillbaka med sitt första album med helt nytt material på tretton år. Det är en lång paus, men när "Metalmorphosis" väl börjar spela låter bandet inte som några försiktiga veteraner som trevar sig tillbaka. Roland Grapow och hans mannar går i stället rakt på med en stor, tung och genomarbetad produktion där melodisk metal, power metal och klassisk hårdrock möts.
Jag ska vara ärlig: power metal är inte längre en genre jag aktivt söker upp. Helloween var en viktig del av min musikaliska uppväxt under 1980-talet, men med tiden har jag fått svårare för genrens mest högstämda poser, förutsägbara hjälterefränger och ständiga krav på att allt ska låta maximalt mäktigt. Masterplan har dock alltid haft en något mörkare och tyngre sida än många av sina genrekollegor, och den sidan är tydlig även här.
Öppningsspåret "Chase the Light" sätter nivån med kraftiga gitarrer, ett kompakt driv och en refräng som är byggd för stora scener. Rick Altzis raspiga röst ligger långt från den allra ljusaste sortens power metal-sång och ger musiken en mer jordnära tyngd. Han har ett imponerande instrument, även om han ibland pressar rösten så hårt att uttrycket riskerar att bli ansträngt.
"Electric Nights" är snabbare och mer omedelbar. Det är ett effektivt stycke klassisk melodisk metal med tydlig konsertkänsla, men också en av de låtar som ligger närmast genrens mest välbekanta mallar. Bättre fungerar "Shadow Man" och framför allt "Bound to Fall", där mörkare stämningar och mer melankoliska melodier ger både sången och arrangemangen större djup.
Roland Grapow visar genom hela albumet varför han fortfarande räknas som en betydande gitarrist inom europeisk metal. Solona är melodiska och tekniskt säkra utan att reduceras till uppvisning. Axel Mackenrotts keyboards spelar också en viktig roll. De skapar rymd och atmosfär och hindrar gitarrväggarna från att göra ljudbilden helt endimensionell.
"Pain of Yesterday" sticker ut genom sina österländskt färgade melodier, medan titelspåret "Metalmorphosis" återvänder till ett mer klassiskt power metal-driv. Det senare sammanfattar på många sätt hela albumet: tungt, välspelat, melodiskt och skickligt producerat, men kanske inte lika förvandlat som titeln antyder.
Albumets andra hälft är starkare och mer varierad. "Through the Storm" höjer tempot och för in en aggressivitet som skivan behöver. Här finns drag av både speed och thrash metal, och för en stund känns bandet mindre kontrollerat och mer angeläget. "Ghostlight" är tyngre och mer metodisk, med ett riff som arbetar sig in snarare än omedelbart slår knock.
Den verkliga avvikelsen är den drygt åtta minuter långa "The Call". Här lämnar Masterplan det mest förutsägbara låtformatet och rör sig mot progressiv metal och soundtrackliknande stämningar. En kvinnlig röst ger delar av låten en nästan liturgisk eller rituell karaktär, och arrangemanget tillåts växa och förändras i stället för att snabbt söka sig tillbaka till nästa refräng. Alla delar sitter kanske inte ihop fullständigt sömlöst, men det är ett av albumets mest intressanta stycken just eftersom bandet vågar ta en omväg.
Allra starkast är dock avslutande "Rise Again". Här blir melodierna friare, lekfullare och mindre förutsägbara. Både gitarrer och sång rör sig i pentatoniskt färgade melodilinjer som ger låten en tydlig egen identitet. Rick Altzi låter också mer avslappnad här än på stora delar av albumet. I stället för att pressa varje fras till bristningsgränsen låter han melodin göra arbetet. Resultatet är albumets mest levande och minnesvärda låt.
Produktionen är genomgående stor, modern och professionell. Gitarrerna är tunga, trummorna kraftfulla och sången ligger tydligt i centrum. Samtidigt blir ljudbilden ibland så kompakt att den begränsar dynamiken. När nästan varje parti ska kännas monumentalt kan lyssnaren efter ett tag tappa känslan för vad som faktiskt är albumets toppar.
"Metalmorphosis" är därför inte riktigt den stora förvandling som titeln antyder. Snarare handlar det om ett erfaret band som förfinar sitt etablerade uttryck och stundtals vågar tänja på dess gränser. De bästa ögonblicken visar att Masterplan fortfarande har både melodier och idéer som kan överraska. De svagare partierna visar ett band som är mycket skickligt på sitt hantverk men ibland lite för tryggt i det.
Jag gick in i "Metalmorphosis" som en gammal Helloweenlyssnare som sedan länge slutat följa power metal särskilt noggrant. Jag kom inte ut på andra sidan med nyinköpt svärd, läderbrynja och en brinnande önskan att återvända till genren. Men jag kom ut med några riktigt bra melodier i huvudet.
Framför allt fick "The Call" mig att lyssna närmare, och "Rise Again" fick mig att börja om från början. Det räcker ganska långt.