Band: Denied Titel: Chapter III Antal låtar: 3 År: 2009 Betyg: 5/10 Recensent: Erik Arvidsson Hemsida: www.deniedworld.com/ E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Stockholmslokaliserade DENIED har existerat ute i metal-kulisserna sedan 2003 och har sedan tidigare två demo-fullängdsplattor på sin meritlista. 2009 bytte konstellationen vokalist till den inte helt okände JADED HEART-frontmannen Johan Fahlberg. En herre som helt klart har potential att lyfta bandet till nya höjder. Troligtvis är en stor anledning till ”Chapter III” tillkomst just att introducera honom, för repertoaren i sig består av nyinspelningar av tre tidigare spår.

Om du, precis som jag, aldrig hört gruppen tidigare så talar vi om relativt mörk och modernt ljudande heavy metal där i huvudsak riffen och drivet bär låtarna. Mina tankar går stundtals till en mindre tekniskt och rakare NEVERMORE utspätt med ett uns ANNIHILATOR. Detta låter såklart som en riktigt smakfull cocktail men serveras tyvärr något för blaskig och ljummen. Jag saknar finess och det där riktigt utstickande som definierar riktigt minnesvärda och bra låtar. Kompositionerna fallet tillbaka på ett ganska standardiserat ramverk som inte greppar kulorna så handfast som sig bör. Därmed inte sagt att innehållet på ”Chapter III” skall försummas. Absolut inte. Det finns mycket potential i materialet också. Energin i ”Seven Times Your Sin”, groovet i ”The Black Room” och de blytunga riffen i ”Lesser Son”  vittnar alla om ett band vars fulla kraft och potential kommer att lössläppas framöver. Kvintetten skriver just nu på nya låtar och jag hyser stort hopp till vad det hufvudstadsbördiga gänget kommer erbjuda framöver.

Band: Black Bay Titel: Feeding It Antal låtar: 4 År: 2010 Betyg: 8/10 Recensent: Fredrik Sandberg Hemsida: www.blackbay.se E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

BLACK BAY är ett Sundsvalls-baserat band som bildades 2004. Sedan starten har man spelat in ett antal demos – "Feeding It" är den femte i ordningen – och därmed hunnit finslipa sitt sound ganska väl. Nämnda sound är en behaglig blandning av hjälpligt tung men ändå elegant metal, där karaktären primärt ges av nästan uteslutande ren sång och snygga arrangemang. Intrycket som ges är moget och genomtänkt, och samtliga fyra låtar är faktiskt rätt starka.

Först ut är "Forget Myself", som är en relativt hittig historia med skönt gung och bra driv som grund för en radiovänlig sångmelodi. Särskilt refrängen sitter som en smäck, och låten har gissningsvis potential att attrahera fans från fler olika metal-genres. Därefter följer titelspåret "Feeding It", som efter ett drömskt intro bjuder på ett något tyngre stuk. Här är det mest noterbara det skruvade breaket, där varannan takt går i 4/4 och varannan i 5/4. Kul grepp, men det urflippade stuket rimmar rätt illa med resten av låten. Tredje spåret heter "Torn Apart", och är en relativt pampig historia med krispiga lead guitar-detaljer över stora ackord. Sången är känslosam och melodin vackert melankolisk, och återigen är hitfaktorn ganska hög. Sista låten bär titeln "Devourer Of Souls" och är ett lite aggressivare, mer tekniskt nummer. Snyggt riffande återfinns på pluskontot, och fans av GODSMACK lär falla för refrängen.

När det gäller referenser till andra band har annars BLACK BAY gjort det hela angenämt svårt. Bandet har en tämligen utpräglad personlighet, och kan svårligen jämföras mot en specifik annan akt. Jag gissar att det finns element på "Feeding It" som kan tilltala fans av nämnda GODSMACK lika väl som deppiga KATATONIA-lyssnare, samtidigt som BLACK BAY sannolikt även når ut till dem som diggar radiovänligare akter likt SCAR SYMMETRY och SAREA.

Det är alltså på det hela taget en stark demo från ett band som känns moget att ta ett steg upp i karriären – jag gissar att vi kommer att få höra mer från BLACK BAY framöver…

Band: Solity Titel: Species 2.0 Antal låtar: 3 År: 2010 Betyg: 7/10 Recensent: Niklas Olniansky Hemsida: www.myspace.com/solity E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Om man skulle sätta ihop en handbok för demoband, vilken ämnade förkunna hur man på bästa sätt ökar sina chanser att nå ett skivkontrakt, hade SOLITY definitivt kunnat användas som ett föregångsexempel. Lundapågarna har nämligen gått all-in och har varken sparat på krut eller kulor. Skivan är inspelad i en välrenommerad studio (Berno) och har därför schyst ljud, den är pressad och snyggt förpackad och har riktigt skönt artwork. Som skribent och före detta medarbetare på ett skivbolag kan jag inget annat än mysa.

Samtliga ting uppräknade ovan är emellertid extrafaktorer som kan få bolagsbägaren att tippa över till ett jakande besked, viktigast är naturligtvis musiken. Här ställer SOLITY mig i en tämligen knivig sits. Detta eftersom spår 1, "Species 2.0", är bland det fräckaste, fräschaste och mest fascinerande som någonsin kommit från en osignerad akt. Med viss reservation skulle jag till och med vilja basunera ut att det är det bästa ett svenskt hårdrocksband spottat ur sig sedan MUSTASCH gav sig ut och jagade ensamma. Musiken är otroligt smart, ömsom proggig ömsom fläskigt rak. Låtens psykedeliska partier genererar omedelbar ståpäls och allt från sång till rytmsektion levererar en ungdomlig glädje som höjer kreationen ytterligare. Så jävla bra!

Att följa upp denna ljuvliga explosion av musikalisk kompetens med den tarvliga TAKIDA-flörten, "Rawmance", är bortom mitt förstånd. Allt som gjorde "Species 2.0" till en fantastisk låt har filtrerats bort, och kvar är enkom skit. Att sedan avsluta med en "radio edit" av denna avskrädeskomposition är givetvis inte godkänt. Katastrof!

Så hur bedömer man en platta som denna? Faktum är att låten "Species 2.0" är så fabulös att demon med samma namn kan rida på dennes våg rakt upp till ett riktigt bra betyg. Personligen hoppas jag dock att SOLITY kan köra vidare i samma stil som på det första spåret och låta den varjavinter, som nu rasar i vårt land, frysa ut allt vad "Rawmance" heter.

Band: Icon Blood Titel: They Will Kill Antal låtar: 3 År: 2010 Betyg: 7/10 Recensent: Stefan Lejon Hemsida: ? E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Old school death metal är det nya svarta och Stockholm anno 1990 är dess Mekka. TRIBULATION, STENCH, REPUGNANT, MORBUS CHRON, BASTARD PRIEST... listan kan göras nästan hur lång som helst. Den svenska dödsmetallmyllan är rik på näring 2010 och den genomgående kvaliteten sanslöst hög. ICON BLOOD ser med denna debutdemo till att utöka listan ytterligare. Det som är oerhört kul att se hos alla dessa nya band är att de lägger ner så mycket tid och energi på alla aspekter kring sitt skapande. Omslag, logotyper, produktion och så vidare bildar en självklar helhet och det är värt mycket i en tid då all musik finns en knapptryckning bort. Det måste till eldsjälar som dessa för att underjorden ska överleva utan att behöva förpassas ut i cyberrymden och bli meningslösa nollor och ettor.

De tre låtar som ryms på "They Will Kill" är alla av klassiskt snitt och samtliga tillräckligt slagkraftiga för att släppas "officiellt", antingen som singel eller som del av ett album. Bandet är precis i startgroparna så det ska bli ytterst spännande att följa dem i fortsättningen. Gillar du ovannämnda band samt dyrkar plattor som "Left Hand Path", "Into the Grave", "Horrified" och "Mental Funeral" är ICON BLOOD ett måste att kolla upp. "They Will Kill" torde kunna generera bandet ett hett efterlängtat kontrakt inom kort!

Band: Cosmic Death Titel: Perdition Haze Antal låtar: 5 År: 2010 Betyg: 9/10 Recensent: Stefan Lejon Hemsida: www.myspace.com/endlesscosmicdeath E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Att det är rutinerade herrar som ligger bakom detta band står klart redan från första genomlyssning. Utan att ha läst igenom den medföljande bandbiografin fann jag mig sittande i soffan med tanken att detta låter mer som ett professionellt band än som ett demogäng. Efter att faktiskt ha läst igenom biografin blir detta lättare att förstå. Det är absolut inga duvungar det handlar om. Såvitt jag förstår har de två medlemmarna inte något förflutet i andra (kända) band, men att COSMIC DEATH spelade in sin första demo redan 1997 säger ändå något. Dessutom hade man vid tillfället
Andreas Hedlund, a.k.a. Vintersorg, i sättningen. Detta är dock inte något att hänga upp sig på nu 13 år senare. Bandet spelar något som lättast klassificeras som melodisk och svärtad dödsmetall av klassiskt svenskt snitt. Det finns också en hel del thrashvibbar i riffandet på sina håll. Paralleller kan dras till band som MERCILESS, UNANIMATED och DISSECTION, men jag tycker ändå att duon har hittat sitt eget uttryck. 

Det känns faktiskt ganska meningslöst att tänka på den här inspelningen som en demo då kvaliteten är så hög rakt igenom. Framförandet är klockrent; sången rent fantastisk och låtsnickeriet genomgående av absolut högsta klass. Det känns precis som att man sitter och lyssnar på senaste alstret av något större band i genren. Samma sak gäller vid betygssättning av "Perdition Haze". Den 9:a ni ser ovanför skulle skivan förärats i vilket fall som helst. Nu vill jag ha ett fullängdsalbum så fort som möjligt!

Band: Deathember Titel: Ignorance Is Bliss Antal låtar: 3 År: 2010 Betyg: 7/10 Recensent: Fredrik Sandberg Hemsida: www.myspace.com/deathemberband E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Den förhållandevis lättillgängliga dödsmetall Huddingebördiga DEATHEMBER släpper loss kännetecknas av skrikig sång, bra driv och helt okej groove. På den musikaliska kartan skulle jag därför placera dem i närheten av en akt som DARKANE, om än med något fler stackatoriff i sin arsenal. Stockholmarnas demo ”Ignorance Is Bliss” inleds med ”There’s Nothing Called Equality”, vars främsta vapen är en skönt växelverkande sång effektfullt utplacerad över ett energiskt refrängriff – här är det svårt att inte trumma med. Det lite meckigare breaket känns måhända aningen malplacerat, men uppvägs istället av det eleganta lead guitar-arbetet som följer. Spår nummer två bär titeln ”Define Hate”, och inleds med ett ilsket surrande riff. Överlag är låten mer aggressiv och teknisk än föregående nummer. Bandet behärskar även detta uttryck väl, och sången river skönt. Trots det når man inte riktigt samma höjder här, då låten känns mindre originell och därmed heller inte lika spännande. Avslutande ”Trust” blir därför något av en tiebreaker för vilket intryck DEATHEMBER skall göra. Även detta spår drar lite mer åt det brutala hållet, men med något mer fokus på tempo framför meckighet jämfört med ”Define Hate”. Här finns också mer på pluskontot, t.ex. i form av en stark refräng, subtila men snygga leadslingor här och var, samt en tung och effektfull avslutning.

Det sammantagna intrycket av ”Ignorance Is Bliss” blir därför gott. Den tekniska färdigheten hos bandet är god, och matchas i stort sett av en klart godkänd produktion. Jag hade önskat att basen gavs något mer utrymme, men det är också min enda anmärkning. Allra bäst är Huddingekombon i inledande ”There’s Nothing Called Equality”, vars lite rockigare groove bär en tydligt personlig prägel och särskiljer bandet från många konkurrenter. Övriga två spår är helt okej de med, men sticker inte ut nämnvärt mycket. Mitt råd till bandet blir därför att utveckla konceptet i det inledande spåret, så kan de vara något riktigt vasst på spåren.

…åh, och så var det en sak till. Jag gillar visserligen den kreativa ordleken i bandnamnet, och visst ser det snyggt ut i skrift: DEATHEMBER. Tyvärr funkar det inte lika bra när man väl säger det högt – då låter det nämligen enbart som om man försöker säga ”December” men läspar… När det där skivkontraktet som säkert dyker upp så småningom väl hamnar på plats, kan det alltså vara läge att överväga ett namnbyte.

Band: Mind the Gaep Titel: Rock ’N’ Roll Decadence Antal låtar: 6 År: 2010 Betyg: 8/10 Recensent: Neven Trosic Hemsida: www.mindthegaep.com E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Tyskland är, sin framträdande hårdrocksstatus till trots, kanske inte det land man främst brukar förknippa med tung, ösig samt inte minst svängig rock n’ roll. De från Frankfurt härstammande medlemmarna i MIND THE GAEP verkar ha bestämt sig för att ändra på detta, vilket denna sexlåtars-EP tydligt visar, med besked.

Letar man efter en redig dos ärlig, energisk samt festlämpad musik direkt från hjärtat, bör sökandet vara över när man hör den inledande ”Fever” och de fem resterande spåren som förstärker i allra högsta grad denna känsla. Särskilt då ”Wastin’ Your Time (Motherfucker)” och ”Don’t Stop the Booze”, vilka jag utnämner till favoriter på skivan. Därtill känner jag mig manad att göra det fullt rimliga antagandet att detta är material vilket görs ännu bättre rättvisa live. Något som i sig är ytterligare ett bevis på att MIND THE GAEP är ett band med förmågan att göra allt rätt inom sin genre.

Lagom rivig och attitydstinn sång, medryckande riff och en alldeles passande rå ljudbild är tre andra förtydligande orsaker till att jag anser att detta band bör föräras ett skivkontrakt så snart som möjligt, för att på så vis kunna skänka världen en förmodat utmärkt fullängdsdebut!

Band: SixSin Titel: Anarchy Antal låtar: 4 År: 2009 Betyg: 7/10 Recensent: Neven Trosic Hemsida: www.sixsin.com E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

För att med ära kunna bära upp influenser som PANTERA, SKID ROW och BLACK LABEL SOCIETY krävs givetvis en god portion attityd. I annat fall finns en överhängande risk att man musikaliskt faller platt. Särskilt om man, likt Jönköpings SIXSIN, ämnar hålla till på sleazens tuffare och tyngre bakgator. Lyckligtvis verkar gruppen ifråga i det avseendet inte ha några problem med att skapa egen musik bryggd på delar av ovannämna rötters recept.

Dessutom skapar SIXSIN kvalitativ musik, enligt dessa fyra trevliga spår att döma. Den nämnda så viktiga attityden i soundet framkommer inte minst från den skönt råbarkade sången och det likaledes opolerade och feta gitarrljudet. Ska enbart en referenspunkt nämnas känns SKID ROWs klassiska album ”Slave to the Grind” (1991) givet, men man bör inte tro att detta innebär att SIXSIN saknar en egen identitet. För även om denna inte är fullt utvecklad ännu så är dessa grabbar sannerligen på god väg. Som favoritlåt utnämner jag öppnaren ”Anarchy”, men de övriga tre ligger inte långt efter. Med andra ord tas en kommande fullängdsdebut emot med öppna armar.

Band: Moorgate Titel: Denial of Reality Antal låtar: 5 År: 2009 Betyg: 6/10 Recensent: Stefan Lejon Hemsida: www.moorgate.se E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

I den biografi som medföljer denna demo beskriver MOORGATE sitt tidiga sound som melodisk death/thrash metal i midtempo. Utan att ha hört denna tidiga upplaga av bandet kan jag konstatera att inte speciellt mycket förändrats sedan 2004. Det handlar fortfarande om en melodistyrd variation av thrashspäckad dödsmetall. Tempot är dock genomgående, med undantag av en del variationsbringande sektioner, högt och sitter som en smäck i solar plexus. Jag diggar speciellt spår två, "End of the Beginning", som besitter ett driv i klassisk AMON AMARTH-anda och som skriker hitpotential. Överlag hörs faktiskt en hel del likheter med just AMON AMARTH i gitarrernas melodiarbete. Detsamma gäller sången. Klassiska DAWN och deras mästerliga "Slaughtersun" ekar också någonstans i periferin.

Som bonus har bandet kastat in en andra version av spår tre ("The Red and the Black") som kryddats med mesig rensång och förärats tillägget 'commercial sell-out version' till sin titel. Anledningen till detta tilltag är förmodligen att nå en bredare publik och visst, det fungerar säkert. Det låter bra, lite MASTODON över sången faktiskt, men jag hade klarat mig utan. De fyra föregående låtarna räcker gott och väl för att övertygna vänner av melodisk döds. I mina öron låter inte bandet riktigt redo för fullängdsformatet i dagsläget men de har definitivt potential att nå hela vägen framöver. Jag vill höra mer!

Band: Bleeding Utopia Titel: Promo 2010 Antal låtar: 4 År: 2010 Betyg: 8/10 Recensent: Stefan Lejon Hemsida: www.bleedingutopia.com E-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

I dagens hårdrocksväng känns det allt oftare som att rådande trender sätter
Ofantligt djupa spår hos nya band. Siktet är inställt på Bandit Rock och hits måste vaskas fram till varje pris. I nuläget ska man således antingen spela amerikaniserad tråkrock ala TAKIDA eller någon udda avart på melodisk dödsmetall med Max Martin-refränger. Svenska BLEEDING UTOPIA gör därmed allt fel på sin "Promo 2010". Tack och lov! Här handlar det nämligen om något så otrendigt som melodisk dödsmetall UTAN rensjungna poprefränger. Istället är siktet inställt på domäner där band som UNANIMATED, DISSECTION och NIGHT IN GALES rörde sig under 90-talets senare hälft. Jag känner mig som tonåring igen och ruskar mitt rakade huvud å det kraftigaste! Spridda skurar av blastbeats och vinande DISSECTION-gitarrer vinner alltid över dansant radiopop.

Att killarna är erfarna musiker med mängder av tidigare projekt på sina respektive resuméer är föga förvånande. Det musikaliska framförandet är klockrent och speciellt sången, levererad av Henrik Wenngren (tidigare i bland annat SKYFIRE), är stundom fantastisk. Lite Tompa Lindberg-känsla där! BLEEDING UTOPIA överraskar med fyra riktigt starka kompositioner som skulle lyft bandet till genrens toppskikt för 15 år sedan, men som får betydligt svårare att hitta sin publik när vi nu skriver 2010. Jag hoppas dock självklart att bandet finner sina lyssnare. De har definitivt vad som krävs för att lyckas. Jag ser med spänning fram emot en eventuell/trolig fullängdare inom kort!