Band: Magnum Titel: Escape from the Shadow Garden År: 2014 Bolag: SPV Betyg: 7/10 Recensent: Erik Thompson

Alla har vi väl personliga favoriter som man verkligen vill gilla till hundra procent. Som man i nödfall tvingar sig själv att aldrig bli besviken på. Ett sådant band för mig är MAGNUM. Från första stund – i mitt fall mitten av 80-talet – stod det klart att detta Birminghamgäng hade allt. 70-tal och 80-tal i perfekt förening. Metaformystiska texter över toksnitsiga melodier. Pampiga låtbyggen av vanliga enkla rockverktyg. Bob Catleys allvarstyngda och klangrika pratsång. Inga konstigheter – men ändå unikt. Och perfekt.

MAGNUM har sällan utsatt denna min kärlek till dem för några större påfrestningar. Identitetskrisande återföreningssläppet ”Breath of Life” (2002) är det enda undantaget. Det är visserligen sant att de aldrig sedan dess tangerat sina mest svindlande 70- och 80-talshöjder igen. Däremot förblir albumens lägstanivå ungefär lika hög som den alltid varit. På senare år har de också till soundet varit mer snarlika MAGNUMs tidiga 80-tal än de låtit sedan... ja, det tidiga 80-talet. Då blir man, kort sagt, inte besviken.

”Escape from the Shadow Garden”, bandets sextonde studioalbum, är ännu ett barn av denna samma anda. ”Live Til You Die” är en stark inledning. Ett rent ABBA-likt stråkintro som övergår i en gitarrdriven och köttig MAGNUM-godbit. Efterföljande ”Unwritten Sacrifice” är drivande och fet även den. ”Falling for the Big Plan” lyckas med konststycket att vara ödesmättad i mellantempo och skulle inte ha låtit malplacerad på vare sig ”Princess Alice and the Broken Arrow” (2007) eller ”The Eleventh Hour” (1983). Sammantaget en mer än finfin trojka att inleda ett album med.

Nästföljande tre spår är av det slag som passerar obemärkt utan att direkt blamera sig. Ja, åtminstone ”Crying in the Rain” och ”Too Many Clowns”. ”Midnight Angel” är för lång för sitt eget bästa och tonar ut precis innan den blir direkt irriterande.
Efter det är man över det värsta. ”The Art of Compromise” är poppig och pigg och ”Don't Fall Asleep” bland det bästa MAGNUM åstadkommit i balladväg på länge. ”Wisdom's Had Its Day” fyller inte helt ut sin svulstiga kostym, medan däremot ”Burning River” är en rivig och effektiv uppiggare. Finalen går, som så ofta i MAGNUMs värld, i det småepiskas tecken. Titeln är ”The Valley of Tears” och betyget blir ”med beröm godkänt”.

Det där extra lilla extra, som skiljer en blivande klassiker från det ”bara” jättebra, har inte ”Escape from the Shadow Garden”. Den rider högt på den nämnda höga lägstanivån. Gitarristen Tony Clarkin är en av dessa låtskrivare som instinktivt undviker att släppa något direkt misslyckat ifrån sig. Inte heller är bandmedlemmarnas tilltagande ålder något bekymmer. MAGNUM-soundets själva signatur är just det högstämt farbroderliga. Så länge Bob Catleys röst håller – och det gör den än så länge – så håller även MAGNUM.

För att sammanfatta: ”Escape from the Shadow Garden” är snäppet bättre än föregångaren ”On the 13th Day” (2012) och en av de bättre av MAGNUMs fem senaste, stilmässigt närbesläktade plattor. Eller för att fatta sig ännu kortare och klyschigare: gillar du de fyra föregående, gillar du den här.

Band: Sparzanza Titel: Circle År: 2014 Bolag: Spinefarm Betyg: 7/10 Recensent: Stefan Lejon

"Klart köpvärd för alla som vill ha sin metal såväl melodirik som pungkrossartung!", avslutade jag min recension av föregångaren "Death is Certain, Life is Not". Detta konstaterande kvarstår även som klockren beskrivning av vad som bjuds på färska "Circle". Om någon förändring skett så är det att pungkrossartyngden givits något mer utrymme i ljudbilden och detta utan att på något sätt göra avkall på melodikänslan. Kanske låter det lite mer FIVE FINGER DEATH PUNCH/DISTURBED och lite mindre MUSTASCH denna vända. Mer aggrometal och mindre stoner-sväng helt enkelt. Personligen ger jag två tummar upp!

I övrigt finns alltså inte så mycket att tillägga. Diggar du lättillgänglig och radiovänlig metal, med ordentlig tyngd i botten, så lär "Circle" passa dig som hand i handske. SPARZANZA gör det bättre än de flesta. Vill avslutningsvis passa på att pusha lite extra för personliga favoriten "Black"! Där har ni en låt som förtjänar airplay!

Band: Sonata Arctica Titel: Pariah's Child År: 2014 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 7/10 Recensent: David Noaksson

Vi har inte haft det lätt, vi som en gång blev uppraggade av SONATA ARCTICA och sedan dess varit fast i detta destruktiva förhållande, med psykisk misshandel i form av "Unia" (2007) och låtar som känts som vissna blombuketter och brutna kärleksbevis. Ändå har vi stannat kvar, i hopp om att få uppleva en andra smekmånad: den som tog slut med passionsdramat "Reckoning night" (2004).

Om föregående skiva "Stones grow her name" (2012) fick hjärtat att tina upp något är nya "Pariah's child" en hårtork mot tjälen i själen. En försoningsgåva där varje låt smälter som praliner i njutningscentrat. Sångaren Tony Kakko har fått tillbaka det där busiga i ögonvrån och tvinnar melodier som om det vore polkagrisar. Delar av "Blood" - som vid 4.34 när bryggan fälls ned igen - och de hemsökande Danny Elfman-körerna i "What did you do in the war, dad" röjer en låtskrivare som är lika egensinnig som hittig (men var god sila texterna, de är sötsliskiga som saftkoncentrat). Till och med de spexiga låtarna, där Tony Kakko regisserar sin ensemble som om det vore en nyårsrevy, går att skölja ned den här gången. "X marks the spot" är rentav en av skivans större stunder.

Mellan "Recokning night" och "Pariah's child" har hela tio år kilat in sig. Vi har alla blivit lite äldre sedan dess, men kanske är det som talesättet lyder: gammal kärlek rostar aldrig. Så välkommen tillbaka, SONATA ARCTICA! Jag har sparat en plats åt er i skivhyllan, och i hjärtat.

Band: Vampire Titel: Vampire År: 2014 Bolag: Century Media Betyg: 9/10 Recensent: Stefan Lejon

Old-school. Smaka på den. Uttjatat fenomen? Jomenvisst. Men oavsett vad man tycker om detta så handlar det till syvende och sist om kvalitetsmusik kontra skitmusik och VAMPIRE hör definitivt till den förstnämnda skaran. I intervjuer är medlemmarna också noga med att påpeka att de inte är old-school för sakens skull. De gör extrem metal som den ska låta istället och de gör det till största del med bländande resultat. Förebilderna heter troligen AUTOPSY, REPULSION, BATHORY och SODOM, men VAMPIRE är så mycket mer än bara simpla efterapare. Faktum är att bandet emellanåt till och med övertrumfar sina förebilder.

Jag tjatar ofta i mina recensioner om vikten av LÅTAR och det är just det som är poängen i mitt tycke. Det måste finnas LÅTAR - inte bara lösryckta idéer och spridda skurar av briljans. VAMPIRE skriver traditionella heavy metal-dängor med en kraftigt uppskruvad aggressionsnivå. Precis som exempelvis SODOM och BATHORY gjorde en gång i tiden. Det är inte TRIGGER THE BLOODSHED "hårt", utan hårt på riktigt med andra ord. "At Midnight I'll Possess Your Corpse", "Jaws of the Unknown", "The Fen" etc är låtar med finess och slagkraft; den typ av låtar som kommer att vara bra även om 10 år. Som håller i evighet. Amen.

Hypen kring detta band är med andra ord berättigad! Köp...helst nyss!

Band: Dark Forest Titel: The Awakening År: 2014 Bolag: Cruz del Sur Betyg: 6/10 Recensent: Stefan Lejon

Gillar man dubbla gitarrharmonier och sing-along refränger så gillar man DARK FOREST. Något annat är överhuvudtaget inte möjligt. Jag fastnade för bandets folkmusik-anstrukna metal redan då den självbetitlade debuten släpptes 1999, men det var inte förrän på uppföljaren "Dawn of Infinity" - med en ny och betydligt skarpare vokalist - som de nådde ända in i mål. Denna uppföljare är alltså med sprudlande förväntan emotsedd!

Tyvärr kan jag konstatera att de inte riktigt når upp till dessa högt ställda förväntningar. Som helhet är skivan dock jämnstark. Det som saknas är faktiskt de där über-dängorna som så vackert smyckade föregångaren. Låtarna som skjuter upp i stratosfären och finner sin givna plats på varje blandband/spellista. Det finns ingen ny "Hourglass" eller "Under the Greenwood Tree" att skråla med i helt enkelt. När det handlar om denna typ av supermelodiös heavy/power metal krävs nästan att det finns dylika låtar som krydda.

Men som sagt, snygga gitarrharmonier finns i överflöd och nog fan sitter även dessa refränger på hjärnan långt efter det att skivan spelat färdigt. Melodiälskare uppmanas ta en tur ut i den mörka skogen!

Band: Within Temptation Titel: Hydra År: 2014 Bolag: BMG Betyg: 8/10 Recensent: Erik Arvidsson

På "Hydra" mixar och blandar Hollands storheter WITHIN TEMPTATION högt och lågt på ett vågat men förträffligt sätt - och på många plan. Den träffsäkra hit/pop-sidan från omdiskuterade "The Unforgiving" (2011) är inte bortglömd samtidigt som "klassiska" WITHIN TEMPTATION åter fått större utrymme. Ja, till och med ett homage till det ursprungliga återfinns i den tunga och snyggt riffande "Silver Moonlight" där dödsång nyttjas för första gången sedan debuten "Enter" (1997). Men det kanske mest utmärkande är användandet av gäststjärnor från olika musikaliska gebit. Något som inte precis gör skivan mindre variationsrik eller intressant. Låten som det kommer råda mest delade meningar om blir tveklöst "And We Run" där ingen mindre än rap-artisten och film/TV-stjärnan XZIBIT dyker upp och, ja just det, rappar. Jag säger fan ta er WITHIN TEMPTATION. Jag hatar rap! Men jag älskar "And We Run"! Jag har alltid bedömt det som sannolikare att jag skulle utveckla förmågan att flyga än att jag någonsin skulle omfamna en låt där det rappas. Spåret trotsar således mina mikrokosmiska naturlagar. Men den oheliga alliansen där symfonisk metal, Sharon den Adels stämma och den utmärkande refrängen möter verser med rap ackompanjerat av körer och smäktande tongångar skapar något märkligt som flyger i min värld. Många kommer självklart hata den. Kanske får jag sparken från Metalcental för att jag höjer den till skyarna?

Men XZIBIT är som sagt inte enda gästartisten. I den nära nog power metal-ekande "Dangerous" kliver f.d. KILLSWITCH ENGAGE-vokalisten Howard Jones in vid Sharons sida med sin melodramatiska röst och helheten blir ännu ett klockrent och refrängstark nummer. En duett med SOUL ASYLUM-sångaren Dave Pirner blir verklighet i semi-rockballaden "Whole World is Watching" och i undersköna "Paradise (What About Us?) dyker f.d. NIGHTWISH-donnan Tarja Turunen upp och skapar magi tillsammans med Sharon. Övriga stycken, inledande dängan "Let Us Burn", sköra "Edge of the World", snygga och pigga "Covered by Roses",  delikata ""Dog Days" och intensiva "Tell Me Why" är skulpterade in i minsta detalj och gemensam nämnare för repertoaren i sin helhet är karaktär, karisma och passion.

"Hydra" är snabbare, tyngre och överlag kraftfullare än stora delar av backkatalogen men självklart är det vackra, ljuva och passionerade ledet av ekvationen där också. WITHIN TEMPTATION låter sin historia möta nuet och de kommer ut i framtiden. På något märkligt sätt lyckas gruppen dessutom få "Hydra" att inte spreta trots sina många skilda inslag. Många huvuden, en kropp. Precis som den mytologiska varelsen.

Band: Mustasch Titel: Thank You for the Demon År: 2014 Bolag: Gain Betyg: 8/10 Recensent: Erik Thompson

Året är ännu ungt men den stora överraskningen för 2014 kan redan vara här. Jag räknade inte alls med att imponeras av den här plattan. MUSTASCH – ett av Sveriges mest ospännande och smakfattiga hårdrocksband. Musikalisk bukfylla som hämtad från en mellansvensk skolbespisning. Det givna ”följa med sin tid”-alibit för lyssnare vars skivsamling i övrigt inskränker sig till AC/DC, STATUS QUO och CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL. Se där min uppfattning i ett snorkigt nötskal.
Och så kommer MUSTASCHs nionde album och hugger mig i kragen som en tvärilsken hamnbuse. ”Feared and Hated” tar avstamp i ett ”aaaa”-skanderande, nästan doomsläpigt intro. Därpå exploderar den i ett GRAND MAGUS-liknande gung som kulminerar i en exceptionell refräng. På den käftsmällen följer titellåten ”Thank You for the Demon”. Ett välklingande pianopreludium utmynnar i en tung, melodisk och storslagen låtskapelse. Två femettor av två möjliga, och i den stilen fortsätter det hela vägen. Åtminstone nästan.
”Thank You for the Demon” är en ytterst, ytterst svängig platta, där vanlig fyra fjärdedelstakt är på gränsen till bannlyst. Den är också en mångfasetterad platta. ”From Euphoria to Dystopia” är en direkt brutal, dubbeltrampspepprad historia som hämtad från CATHEDRALs högkvalitativa 90-tal. ”The Mauler” är en luftig men mäktig BLACK SABBATH-bakelse med stråktillsats. ”All My Life” gör nästan en LED ZEPPELIN när en lång, smäktande inledning övergår i massivt tunggung. Finalen ”Don't Want to Be Who I Am” domineras av ett repetitivt akustiskt komp som på något finurligt vis undgår att trampa i stonerfällan.
Kanonbra grejer alltsammans. Detsamma gäller för ”Borderline”. Denna är plattans mest ”gamla MUSTASCH”-lika inslag och känns rentav som en avlägsen släkting till klassikern ”Double Nature”.
Resterande två spår faller något utanför ramen. Jag är fortfarande tveksam till om ironin i discopastischen ”I Hate to Dance” är fyndig eller skjuter sig i den egna foten. ”Lowlife Highlights”, komponerad och sjungen av gitarristen David Johannesson (ex-SPARZANZA), är en torr, flummig och hastigt överstökad parentes.
Ska något ytterligare anmärkas på så är det Ralf Gyllenhammars frätande, sluggerlikt uttryckta cynism. Den är något av ett tveeggat svärd. Tveklöst är den källan till albumets liv och märg, för att inte tala om själva musiken. Samtidigt har den, i all sin uppriktighet, ett drag av ofrivillig komik. Det finns trots allt en gräns för hur mycket förklädd självömkan en vuxen karl kan häva ur sig med värdigheten i behåll.
Sådant är emellertid bara sorgkanter på en strålande skönhets naglar. Vilket musikaliskt spår som MUSTASCH kommer att följa efter ”Thank You for the Demon” är en öppen fråga. Själv tvivlar jag på att bandet kan motstå den förväntade proteststormen från deras etablerade fanskara. Men åtminstone denna enda gång har de, för att uttrycka sig riktigt subkultursnobbigt, gjort en ”riktig” hårdrocksplatta för ”riktiga” hårdrockare. Och en briljant sådan.

Band: Vandenbergs Moonkings Titel: Vandenbergs Moonkings År: 2014 Bolag: Mascot Betyg: 8/10 Recensent: Stefan Lejon

Efter två vändor i WHITESNAKE gick mästergitarristen Adrian Vandenberg i ide under en längre period. Istället fokuserade han på sitt konstnärsskap. Den som har koll på snubben vet att han är grym med penseln och han målade bland annat samtliga omslag till bandet som bar hans namn. Nu är han tack och lov tillbaka med guran i högsta hugg och resultatet heter VANDENBERG'S MOONKINGS. Inte oväntat så handlar det om bluesig och rejält svängigt rock. Arvet från WHITESNAKE är tydligt och LED ZEPPELIN lär vara en annan ledstjärna. Sångaren Jan Hoving låter dessutom passande nog som om han vore David Coverdale och Robert Plants förlorade son.

Låtmaterialet går inte heller av för hackor, även om det förstås (?) inte riktigt når upp till "Heading for a Storm" eller "Slip of the Tongue"-nivå. En låt som "Lust and Lies" har dock solklar potential att bli en framtida klassiker. Hade den skrivits på 70- eller 80-talet så hade den säkerligen nått legendstatus för länge sedan. Vilket driv och vilken refräng! Softa "Out of Reach" är å andra sidan så tidlöst vacker att ögonen vattnas och avslutande WHITESNAKE covern på "Sailing Ships" (skriven av Vandenberg till "Slip of the Tongue"), där Coverdale himself gästar, är magisk även i denna version. Den som gillar klassisk rockmagi har alltså mycket att hämta här.

Välkommen tillbaka Adrian. Hoppas att du stannar hos oss länge, länge!

Band: Grand Magus Titel: Triumph and Power År: 2014 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 6/10 Recensent: Erik Thompson

Albumet inleds med åskdunder och klapprande hästhovar. Stilfullt och stilenligt och så långt allt väl.
GRAND MAGUS från Stockholm skivdebuterade 2001. De var då ett 70-talsljudande hårdrocksband av det mullriga och vältrande slaget. Sångaren, gitarristen och bandledaren JB Christoffersson har sedan dess hunnit både gå med i och lämna SPIRITUAL BEGGARS. Parallellt med detta har GRAND MAGUS metalliserats och blivit alltmer framträdande på den svenska hårdrocksscenen. I en katalog om sju studioalbum till dato framstår det fjärde, ”Iron Will” (2008), som den hittillsvarande juvelen i kronan. Skoningslöst effektiva metalriff i bästa MANOWAR-stil, burna av ett pulserande sväng och med kryddor av fornnordisk tonkonst. Plattan är kort och gott ett av de finaste ögonblicken inom svensk 00-tals-heavy metal. Hatten av, således, för att ”Triumph and Power” markerar en återgång till det soundet efter den mer traditionellt rockande ”The Hunt” (2012).
Dräglet av förväntan torkar emellertid ganska snabbt. Inledande ”On Hooves of Gold” har onekligen en tillräckligt melodramatisk titel för att matcha ”Like the Oar Strikes the Water” på ”originalet”. På papperet har låten också ett bra driv, snarlikt det på MANOWARs ”Battle Hymn” eller för den delen ”Iron Will”:s titelspår. Något fattas den emellertid, oklart vad. Efterföljande ”Steel Versus Steel” med dess synkopköttiga riffande är bättre och skulle – låt vara med ett nödrop – ha platsat på ”Iron Will”. Det visar den sig tråkigt nog vara ensam om. ”Triumph and Power” har föga av de klassikerkvaliteter som utmärker ”Iron Will” från första till sista spår. Verk som ”Fight” och titellåten ”Triumph and Power” levererar pliktskyldigt och oinspirerat. På ”Dominator” och ”The Naked and the Dead” höjs tempot något, utan att adrenalinnivån följer efter. (Och vad den sistnämnda beträffar – man kan fråga sig varför ett band med fornnordisk image döper en låt efter en romanklassiker i andra världskrigs-miljö?) På den instrumentala ”Ymer” hörs något så ursvenskt som en mungiga, som dock inte blir mer än pittoresk rekvisita i ännu en halvdan låt. ”The Hammer Will Bite” avslutar skivan i relativt stor stil. Den har ett grandiost anslag och ett sväng som i vissa partier för tankarna till 70-talsproggarna CONTACTs klassiker ”Hon kom över mon”. Inte alls tokigt, men fortfarande långt från att kallas suveränt.
Vad ”Triumph and Power” saknar är snarare glöd än goda uppslag. Det är ett skäl varför slutbetyget ändå blir relativt högt. Plus att JB Christofferssons myndiga sång är åtminstone nästan lika betvingande som någonsin.

Band: Dynazty Titel: Renatus År: 2014 Bolag: Spinefarm Betyg: 7/10 Recensent: Stefan Lejon

Jag vågar inte påstå att jag är speciellt insatt i DYNAZTYs tidigare förehavanden. Att de ställde upp i melodifestivalen vet jag och jag har hört valda delar av tidigare alster. Efter att ha dundrat igenom nya "Renatus" ett par vändor var jag dock tvungen att kolla upp tidigare skivor ordentligt och ställa mig själv frågan om jag missat ett kanonband under alla dessa år. Svaret blev entydligt nej. Bandets diskografi framstår fortfarande som alltför slätstruken och påklistrat glättig.

Men skitsamma, i och med "Renatus" har DYNAZTY tagit tag i den problematiken och egentligen blivit ett helt nytt band på köpet. Visst hör man att det är samma band i farten; det är inte så att killarna plötsligt gett sig på goregrind eller black metal. Den stora skillnaden ligger främst i att de höjt hårdhetsnivån ett par snäpp. Det är betydligt tyngre riff på agendan nu och dubbelkaggarna ligger på bra för det mesta. Det drar ibland åt SYMPHONY X-hållet och påminner ofta en hel del om likaledes svenska SEVENTH WONDER. Småproggigt och med en rejäl dos power metal i grunden helt enkelt. Melodierna och refrängerna sitter dessutom som en smäck och då finns egentligen ingenting att klaga på.

Det är sällan ett band plötsligt tar sjumilakliv rent kvalitetsmässigt när man är framme vid sitt fjärde album, men DYNAZTY har sannerligen gjort just detta!