Valley of the Sun - The Blacklight Sessions
![]() ![]() |
Band: Valley of the Sun Recensent: Jocke Lindberg |
Detta är ett band jag är extremt svag för. Feta riff, grymma melodier och en av världens bästa röster. Att de inte är mer populära eller större är en skymf.
En skymf är precis vad det är att använda 15 av 41 minuter till instrumentalt dravel.
Att låta Ryan Ferrier vara tyst i två av sex låtar samt att göra två låtar sju och åtta minuter långa med mer musik än sång gjorde mig besviken.
Visst, riffen finns där, melodierna finns där, men personligen har jag svårt för långa malande låtar med bara instrument.
Valley of the Sun gör sig bäst som band med hängpung, bred stans, ett stadigt grepp om gitarr med medföljande riff samt låtar som är explosiva i sin leverans. Alltså ett par minuter kortare och rå energi hela vägen.
Tyvärr får man ge dem att de tar ut svängarna lite mer i det flytande experimentella landskapet.
Genom de långa låtarna håller Ferriers röst. I vanlig ordning sitter den som en smäck ihop med gitarr, bas och trummor. Men det blir lite sömnigt.
För ett band som levererat låtar som "Hearts Alflame", "Riding the Dunes", "Runnig Out of Love", som alla är medryckande och partyvänliga så blir detta en liten jaha-upplevelse gällande vad som förväntades.
För mig är Valley of the Sun lite av ett amerikanskt D.A.D gällande hur fett det kan låta och hur medryckande låtarna är. Där tycker jag att man kunnat göra som sina danska kompisar & låtit sin musik vara lite mer statisk och hålla den familjär och bekant.
Men man får kanske visa lite hänsyn till att musiker vill göra sin grej & utvecklas lite. Även om vi mer konservativa rockstofiler inte alltid är överens med att de utvecklas.
I detta fall är jag lätt besviken på hur det utvecklats från "Quintessence" även om de lite tyngre ledtrådarna fanns där då med. Men det var i alla fall inget instrumentalt tjafs som tog upp en bra bit av skivan.
Som avslutning: snälla riffa och gunga mer på nästa platta.


