Europe - Come this madness
  |
Band: Europe Recensent: Dag Harrison |
Jag tillhör dem som anser Europes tidiga album vara de bästa. Med det sagt tyckte jag att bandet nog så smakfullt förenade denna melodiska stil med sitt sentida classic rock-vurmande på albumen ”Last look at Eden” (2009) och ”Bag of bones” (2012). På de två båda efterföljande verken, däremot, tog det 70-talssävliga elementet överhanden, på ett mindre tilltalande sätt (det är symptomatiskt att de funnit entusiastiska tillbedjare bland dem som inte gillar gamla Europe alls). Så, när den efterföljande nioåriga skivtorkan nu slutligen bryts, vilken fanfalangs förhoppningar är det vi hör infrias?
Svaret är, på sätt och vis – ingens. ”Come this madness” uppvisar ett Europe som återuppfunnit sig själva för vem vet vilken gång i ordningen. Soundet drar på papperet åt 80-talet, men inte pudelrockens 80-tal så mycket som neoproggens. Låtarna är, om inte svårlyssnade så svårbeskrivna – och den helhet de formar är än svårare att sammanfatta. Det övergripande soundet är mörkare, fast utan att gå till ”Start from the dark”-överdrift. Melodierna är smittande, fast inte så hitkroksförföriska som puristerna otvivelaktigt skulle ha önskat. Kompositionerna tar ofta oväntade vändningar, fast inte på bekostnad av flytet (tacknämligt nog). Och lyriken är, utan något uttalat fingerpekande, idel diplomatiska markeringar att Europe inte instämmer i den ”Röda dödens mask”-lika förnekelsen av vår tids alla planetära bekymmer. ”Cult of ignorance” är ett talande exempel.
De enskilda låtarnas styrka beror i hög grad på de musiker som framför dem. I synnerhet då Mic Michaeli. Keyboardisten excellerar i att, med subtil genialitet, tillföra just den extra nyans det enskilda ögonblicket kräver. En Asia-synt i nämnda ”Cult of ignorance”. En otippad Peter Gabriel-snutt i titelspåret. Oförfalskad Genesis-pompa i ”This time of the year” (är det faktiskt en julsång om förlorad kärlek?!). En tröskande Hammondorgel i ”The Devil’s back”. Med mera. Och hans samspel med en mer än lovligt ekonomisk och smakfull John Norum på gitarr, är inget mindre än utsökt.
Rytmsektionen John Levén (bas) och Ian Haugland (trummor) är sina vanliga, urbergssolida jag – det omtalas inte på långt när ofta nog vilken viktig bit av Europe-soundet de utgör! – och vid 63 års ålder bevarar Joey Tempests röst merparten av sin skönhet, och hela sin patenterade mix av pojkaktighet och världsvishet.
Är ”Come this madness” alltså en självskriven blivande klassiker? Inte självskriven, nej. Långt ifrån alla så kallade ”krävande” skivor visar sig värda besväret i längden – och hur hårt behövde någon jobba för att få Europes än idag mest älskade verk att sätta sig? Men det här är, som allra minst, det klart bästa bandet gjort sedan ”Bag of bones” – där för övrigt förstasingeln ”One on one”, med lite god vilja, skulle ha passat in. Direkta klavertramp har sorgfälligt undvikits, och i vissa stunder gör rentav ”gamla” Europe sig påmint å det angenämaste. I synnerhet (delar av) titellåten, ”Takin’ it back” och ”The angels must have flown” (fast den sistnämndas Marillion-lika refräng inte helt lever upp till inledningens löften). Och blir du inte åtminstone lätt betagen av den subtila klurigheten i ”In a different world” och ”Nothing can follow this” så är det dig det är fel på.