Textures - Genotype
  |
Band: Textures Recensent: Fredrik Dunemo |
Oftast har bandnamn ett passande kontext för vad bandet står för, vad de vill leverera och dess sammanhang. Textures är en klockren förklaring på detta, då betydelsen av själva ordet är både bildlig och talande.
För om man söker på ordet "Textures" och betydelse på Google, så kommer detta fram:
Monofoni - Enstämmighet (melodilinje)
Heterofoni - Melodivariation (flera röster/melodier)
Homofoni - Huvudmelodi (Harmoni)
Polyfoni - Flerstämmighet (Oberoende melodier samtidigt)
Det progressiva, känslorytmiska, taktvariationen och de synthsymfoniska inslagen förstärker klockrent uttrycket som de vill ska fastna hos lyssnaren. Även variationen med sång och growl sätter sin rätta prägel vid förändringarna.
Första spåret "Void" bygger en känsla, ett intro med spänning. Ett intro är oftast det viktigaste för att bygga upp en förväntan, vilket de lyckats med. Andraspåret är såklart också ett viktigt inslag för den fortsatta resan. Med "At the edge of winter" feat. Charlotte Wessels (ex Delain) så är den förväntade känslan bekräftad. Nacken gungar och foten stampar, precis så som det ska vara. Även med min trumskadade hjärna, så börjar jag lufttrumma, i tron på att jag ska kunna lära mig de komplicerade takterna.
I mångt och mycket så följer de resterande låtarna den uppbyggnadsfas som jag nämnde tidigare, när man söker på betydelsen av ordet Textures. Så proffsigt och ibland chockerande ändringar i strukturschemat, vilket inte passar i allas öron. Men för mig som vill ha lekfullhet och strukturvariation, så passar detta perfekt.
Spänningen i albumet och hela resan man får vara med om är oslagbar. Albumet hinner aldrig att bli tråkigt, då de euforiska och rytmiska inslagen bara gör det spännande.
Gillar man en blandning av Evergrey & Imminence, då är man hemma här.
