Peter Dolving - The Haunted
The Haunted " På tu man hand med Peter Dolving
Jag hade egentligen tänkt att den här artikeln skulle handla om livet på turné,
var The Haunted är på väg och mycket annat. Istället skulle det bli ett samtal
om skivbolagens paranoia och konstnärens plats i en materiallistisk värld.
Låter det tungt och jobbigt? Det är det också.
När jag anländer till Prisma i Västerås, som är kvällens brottsplats för
turnépaketet Close Up Made Us Do It, så säger gitarristen Patric Jensen som
dubbelarbetar som turnéledare och gitarrist i aftonens huvudband till mig att
prata med Peter.
- Han brukar ändå inte hjälpa till med scenbygget och han gillar att...och så gör
han ett tecken med ena handen för pratkvarn som inte går att ta miste på.
Peter Dolving lämnade The Haunted när gruppen stod på randen till succé.
Det självbetitlade debutalbumet hade släppts av Earache och bandet begav sig
ut på turné. Men Peter Dolving fick snart nog. En av orsakerna var att han inte
trivdes med just nämnda skivbolag, som han ansåg inte ställde upp för bandet.
Skivan sålde relativt bra trots usel marknadsföring men några pengar såg
The Haunted aldrig av. Dessutom mådde han inte bra. I otaliga intervjuer har
man kunnat läsa om Peter Dolvings dåliga mentala hälsa, problem med droger
och en allmän konflikt med tillvaron i stort. Att vara på turné hjälpte inte upp
situationen. Så Peter Dolving hoppade av.
Jag letar mig längre in bakom scenen där de andra banden för kvällen, Insision
och Totalt Jävla Mörker, står och mumsar på de framställda ost- och
skinkmackorna. Till slut så hittar jag logen där Dolving befinner sig och där finns
förmodligen också orsaken till att han inte är behjälplig på scenen: dottern
Ronja. En genomsöt liten blond tös som ränner omkring och drar pappa i
byxbenet så fort hon blir lite uttråkad. Och det blir hon lätt. Först när en muta i
form av ett fat glass med rikliga mängder strössel ställs fram finner hon annat
att koncentrera sig på. Peter Dolving hälsar med vänster hand eftersom han har
en spricka i högerhanden.
- Du får ta det för vad det är säger, Peter med ett skratt fullt upptagen med att
blanda en proteindrink åt sig själv. Han har inte hunnit äta.
100 % eller ingenting
Det är lika bra att ta tjuren vid hornen och ställa frågan som Peter själv hävdar
att han fått en miljon gånger: varför han valde att acceptera erbjudandet om att
komma tillbaka till bandet efter nästan fem år? Svaret blir att han nu befinner
sig på en bättre plats i livet.
- Mitt liv har lite mer sans och balans. Och det gjorde det så mycket lättare att
fatta beslutet med min familj och mina vänner. Det hade inte gått om det inte
hade varit ett gemensamt beslut. Det är ett otroligt arbete att vara
ensamstående förälder. Men man får se till omständigheterna och bestämma sig
att antingen gör man det eller så gör man det inte. Och gör man det så gör man
det till ett hundra procent. Annars finns det ingen poäng med att göra det.
Han ger inte intrycket av att vara den där arge frontmannen för ett våldsamt
thrashband där han sitter bekvämt bakåtlutad i soffan med en proteindrink i ena
handen och dottern Ronja klängandes i benen. Han har ett öppet och
välkomnande tilltal och han älskar mycket riktigt att prata som Jensen tidigare
antytt. Han tar sig tid innan han svarar på frågor och ger utförliga och
analyserande svar. Det slår mig att han på många sätt påminner om Henry
Rollins, en annan verbal mångsysslare med lika många åsikter som det finns
ämnen att tala om samtidigt som han är det totalt motsatta på scenen.
Men någonstans där under den glada och rätt lugna ytan så märker man också
att det bubblar av missnöje. Ett missnöje som inte bara är riktat mot
storbolagen, makten och orättvisorna i världen. Den är också riktad mot
människor som inte tar tag i sin situation. Men hur orkar man hålla uppe den
energin att leva ut aggressionen?
- Det handlar om att det faktiskt är ett konsthantverk.
När jag var yngre handlade det otroligt mycket om en sorts primalterapi.
Men det handlar mindre och mindre om det och mer och mer om att uttrycka
någonting tydligt definierbart. Och eftersom jag faktiskt hållit på med uttrycket i
sig, i så pass många år så är det inte svårt. Det tömmer mig inte och det bryter
inte ner mig. Jag vet vad jag ska göra och hur jag ska göra det.
Det är inte speciellt jobbigt mer än rent fysiskt i början.
Men det släpper det med efter ett tag och man uppgår i ett egendomligt
zenliknande tillstånd som är skönt tycker jag.
Bilden av Peter Dolving är mångfasetterad. Han är en extremt produktiv herre
som ägnar sig åt många saker. Bland annat sitt band Bring The War Home (förr
känt som Peter Dolving Band) som är i full färd med att spela in sitt
debutalbum. Dessutom har han tidigare varit medlem i reaggekombon Gusto,
varit verksam i Musikerförbundet och aktiv i musikkollektivet Union som
marknadsför kollektivmedlemmarnas musik. Men det är också som ni kanske
förstått barn som upptar Peters lediga tid. Han har två stycken och med sig på
kvällens spelning har han som sagt dottern Ronja som ständigt får ömma
blickar från sin far.
Kaos och paranoia
The Haunteds konflikt med sitt gamla skivbolag Earache är legendarisk vid det
här laget och ett ämne som knappast behöver dryftas ytterligare.
Men jag undrar hur Peter Dolving som i intervjuer och krönikor pratat och
skrivit ingående om hur musiker måste slå sig fria från skivbolagens ok ser på
sin situation idag med några års perspektiv på det som hänt.
När jag intervjuade Alex Hellid i Entombed strax innan jul förra året sade han
att en sak som han tyckte var rolig var kaoset som präglar musikbranschen.
Men Peter menar att kaoset ställer till bekymmer.
- Det gör att människor går omkring och tror en massa saker.
Kaoset som finns där beror på okunskap. Okunskapen gör att det kommer in
människor med förutfattade meningar och som tror att de är sluga, smarta och
har saker uträknade. Fast det här är ju ingenting man kan räkna ut.
Men vad det egentligen rör sig om är en enkel marknadsekonomisk kalkyl.
Vare sig mer eller mindre.
- Ett annat problem är att det finns en otrolig massa paranoia mellan
skivbolagen mot musikerna, mellan musikerna och skivbolagen.
Det rör sig också om okunskap. Det är så fruktansvärt tragiskt.
Hela den här paranoian baserar sig på en sorts egendomlig
egenvinningsförhoppning. En vilja att bara sko sig själv och att inte tänka i ett
större perspektiv. Även om jag inte gillar kapitalismen i sig så tycker jag att det
skulle vara rimligt att göra det bästa av situationen i en kapitalistisk värld.
Och det bästa skulle vara om man var flera parter som hjälptes åt, för då
gagnar det alla och alla kommer att vinna på det.
- Det motsätter inte kapitalismen i sig för det är vad marknadsekonomi
egentligen är. Det är ju till och med bevisat av en Nobelpristagare (amerikanen
John Nash, förf. anm.). Ska man gagna någon form av ekonomisk konstruktion i
ett kapitalistiskt samhälle så måste man ha ett samarbete, det vill säga
kommunikation. Men låter man sig drivas av paranoia och eget vinstintresse, ja
då faller konstruktionen och man bryter upp och förstör det som ska vara ett
ideal. Folk verkar ha missförstått detta väldigt mycket.
Jag vet att du anser att tiden med Earache ligger bakom er och att du inte vill
prata mer om det men hur skiljer sig Century Media som är The Haunteds nya
hemvist i skivbolagsvärlden från det som varit?
- Century Media är öppna, raka och kommunicerar fortlöpande.
De vill att det ska gå bra för dem och för oss. Hittills har det fungerat och jag
hoppas att det fortsätter så, svarar han kort.
Stirrat sig blind
Just engagemanget för musikernas rätt och deras förhållande till skivbolagen
och medierna är ett ämne som får Peters ögon att flamma upp.
Han verkar kunna prata om det hur mycket som helst. Men hur trivs han med
att vara en del av den här världen.
- Förr gjorde jag det inte och då tyckte jag att det var rimligt att försöka ha
sönder den. Och det tycker jag nu med. Det har dessutom blivit en mer
formulerad idé vilket gör att det blir roligt nu. Förr stirrade jag mig blind på en
massa ytliga bitar av musiklivet. Och då är det väldigt lätt att bli så arg på
småfrågor. Branschen är fylld av så mycket dumhet. Men det jag känner
allteftersom är att det finns massor med vanföreställningar inom industrin.
Och dessa går kort och gott ut på att musiker är lätta att utnyttja eftersom de
drivs av någon sorts kall. Och där det finns människor som drivs av ett kall så
finns det andra som vill dra nytt av det. Det är egentligen inget konstigt med
det.
- Men man får inte låta sig luras och börja avsky branschen som helhet bara för
att det finns enskilda individer som är av banan om man så säger.
Det är viktigt att komma ihåg att vad det handlar om, är att det finns enskilda
individer och traditioner som är hierarkiska och otroligt gammeldags.
Och så är det konstnärligt skapande människor runt omkring detta som är
känslomässigt drivna personer. Och då blir det väldigt krångligt för folk som inte
har en tradition att arbeta med sina känslor utan ser till de rent materiella som
om det vore verkligheten och ingenting annat. Då blir det en konflikt.
- Jag kan ju inte döma ut hela musikbranschen bara för det.
Förutom rent politiskt. Men mina åsikter när det gäller det vet nog alla om.
Då gäller det att söka sig till de personer som faktiskt tycker att det är
värdefullt, spännande och roligt. Och att ta konflikterna som de kommer på ett
kreativt vis. Dessutom får man inte låta sig överväldigas vilket är lätt att man
blir. För då utnyttjas det eftersom man är känslomässig. Och att vara
känslomässig i en materiallistisk värld ses som ett svaghetstecken fast det
borde ses som en styrka. Och då gäller det att ta ett steg tillbaka, ta ett djupt
andetag och se över situationen och sen argumentera för sin sak.
Tiden går och Ronja blir allt mer påstridig för att få sin pappas uppmärksamhet
och jag känner att det är dags att släppa iväg familjen för mer lättsamma
äventyr. Ett par timmar senare så äntrar The Haunted scenen och borta är den
lugna, lågmälda herren jag pratat med tidigare. Peter Dolving berättade tidigare
för mig att dagarna då spelningar fungerade som primalterapi är över men
utlevelsen är total när han misshandlar sina stämband i den dryga timmen
spelningen pågår. Han håller mikrofonen i sin spruckna hårt knutna högerhand.
Han verkar inte bry sig om smärtan.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
