Mr Big - What If... (8)
 |
Band: Mr Big Recensent: Erik Thompson |
Efter att ”To be With You” blev en hit tycktes MR BIG fortsättningsvis passera under radarn hos alla så kallade seriösa kritiker. Innan dess var det i första hand med VAN HALEN bandet jämfördes, och det är en referenspunkt som känns mer relevant än någonsin när MR BIG nu släpper sitt sjunde studioalbum. Tio kalenderår efter det förra, och fjorton kalenderår efter det senaste med denna bandets klassiska sättning. Så, nu är dessa siffror presenterade och vi kan återgå till det väsentliga. Musiken. Och vilken musik!
På den tiden Kevin Elson (JOURNEY, EUROPE) var MR BIGs husproducent fick bandet ständigt kritik för att skivorna inte förmedlade samma sagolika magi som alstrades under konserterna. (Inte ens MR BIGs värsta ovänner kunde förneka deras klass som liveakt.) Kritiken var berättigad. MR BIGs klassiska album innehåller fantastiska låtar, men den tama, sterila och platta ljudbilden är inget att skriva hem om. Nya skivan har däremot rattats av en annan Kevin med efternamnet Shirley, och skillnaden är som natt och dag. AEROSMITH/IRON MAIDEN/BLACK COUNTRY COMMUNION-producenten har gett MR BIG ett studiosound på en gång massivt och nyanserat, på en gång genuint hårt rockande och karakteristiskt MR BIG-melodiskt.
Ingen skiva är förstås bättre än låtarna den består av, och på ”What If...” är låtarna bättre än de varit på någon MR BIG-platta sedan superklassikern ”Lean Into It” (1991). Inledande singeln ”Undertow” är kanske aningen hårdare än ”Green-Tinted Sixties Mind”, men dess refräng är precis lika stark. Den ”stackars” lyssnaren golvas därmed redan från starten och ges ingen chans att resa sig så länge speltiden varar. Däremellan har ett flertal karameller av motsvarande hitfaktor defilerat förbi: ”American Beauty”, ”Around the World” och ”I Got the Feeling”. Som kontrast därtill ges vi de snabba, explosiva urladdningarna av ”Colorado Bulldog”-snitt, som ”Nobody Left to Blame” och ”Still Ain't Enough For Me”. Några ”To Be With You”-liknande ballader bjuds däremot inte, men rätta mig om jag har fel – det är inte stödet från ”To Be With You”-entusiaster som fått återföreningen av MR BIG till stånd. För övrigt kan såväl ”Stranger In My Life” och ”All the Way Up” passera som ballader med lite fantasi. Mycket bra låtar de också, hur man än väljer att titulera dem.
Som pricken över i står samtliga medlemmar av MR BIG fortfarande på toppen av både sin skicklighet och individualitet. Eric Martin kvarstår som en briljant och originell sångare, och Pat Torpey är inte bara en fantastisk takthållare utan en trummis som faktiskt tillför helheten en alldeles egen krydda. För att då inte tala om det lika vansinniga som geniala växelspelet mellan gitarristen Paul Gilbert och basisten Billy Sheehan. I synnerhet den sistnämnde är och förblir en av världens mest unika musiker. I hans händer är basen inte enbart hälften av rytmsektionen, utan en levande och pulserande organism.
Dessa musikers verkliga storhet ligger dock inte i deras skicklighet i sig, utan att de kan ge den utlopp på ett så hejdlöst vis utan att den tar över helheten. De tekniska uppvisningarna distraherar inte, de tillför något som gör suveräna låtar ännu suveränare. De kan jämföras med gargoyles på en slottsfasad. Ett slott kan klara sig alldeles utmärkt utan att vara prytt av gargoyles – men håll med om att det blir fan så mycket häftigare med gargoyles än utan.
”What If...” har redan en plats garanterad på listan över ”årets comeback”. Sannolikt också på årsbästalistan som sådan. Klart slut, ut.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
