Seventh Wonder - The Great Escape (6)
 |
Band: Seventh Wonder Recensent: Sara Söderström |
I mitten av femtiotalet utgavs Harry Martinsons hyllade science fiktion-verk Aniara. Kalla krigets frostiga relationer, rädslan för kärnvapen och den globala rymdfebern mätte tempen på världen. Oro och framtidsförhoppningar avlöste varandra och det var inte så konstigt att verseposet mottogs väl. Handlingen kretsar kring rymdfarkosten Aniara som transporterar människor bort från vår planet som sargats av elände och miljöförstöring, men skeppet kommer ur kurs och seglar oåterkalleligt ut i intet och passagerarna lämnas åt sitt öde. Aktuell då, aktuell idag. Aniara har resulterat i ett nobelpris och har satts upp som opera, musikal och teaterpjäs, och har nu även debuterat som hårdrockstema. Men steget dit var kanske inte så långt egentligen då apokalysm, undergångsprofetior och tankar kring döden ligger väl i linje med den tuffa attityd hårdrocken gärna vill lägga sig an med. Svenska SEVENTH WONDER inleder sin fjärde fullängdare ”The Great Escape” med ett halvtimmeslångt spår baserat på rymdsagans ångestladdade poesi. Det är ett roligt grepp som glädjer och som ligger i logisk linje med förra släppets gripande berättelse, snyggt förpackad som konceptplatta. Stockholmsbandet lirar klassisk progressiv metal och man kan fråga sig vilken annan genre som bäst kan plocka upp nyanserna, dynamiken eller den vidd som krävs för att över huvud taget åstadkomma något hanterbart av det litterära material som Martinsons mörka tankar erbjuder? Att komma rätt i genren är inte det enklaste det heller utan det krävs musiker av rang eftersom stilen utmärker sig genom sina minst sagt överdådiga ambitioner. Det är lite som en OS-invigning: huvudsyftet är att bräcka föregångarna och det finns inget tak som begräsar de pekorala ansträngningarna. Till de viktigaste attributen räknas förmågan att kräma på med allt och lite till, byta takt så ofta som möjligt, maxa antalet instrument och influenser, ösa på med körer, spränga in solon med jämna mellanrum och vara übertekniskt skicklig i allt man gör. Skönheten i den progressiva hårdrockens skapelse ligger i de vassa ansatserna och, i de allra flesta fall, det utsökt skickliga framförandet. Helst skall de invecklade alstren lämna den uthärdige lyssnaren i ett tillstånd av både extas och förvirring. Jag citerar Quagmire från Family Guy: ”Did I just get laid?”.
Men meglomania har sitt pris. Försvinnande få når hela vägen fram. De flesta fastnar i sitt eget nät av komplicerat musikaliskt virrvarr då ett gäng kompetenta musiker allena inte håller för att leverera den där ultimata upplevelsen. SEVENTH WONDER uppvisar allt det musikaliska kunnande som krävs och samtliga obligatoriska element är inkluderade. Musiken låter som sig bör; ljudet är tydligt, tajmingen utmärkt, slagen sitter där de ska och passningarna flyter på. Men ändå saknas något. Någonstans missar man att bygga upp en atmosfär som håller kvar intresset hos publiken. Sången är svagaste kortet i given och trots att vokalisten är skicklig med gott register känns sånginsatsen och den övriga ljudbilden inte helt kompatibla med varandra, de är lite ur fas. Det allmänna intrycket störs av att det helt enkelt är för mycket röst i kompositionerna och en bättre balans mellan sång och musik hade varit önskvärd.
”The Great Escape” har en sak i tydlig gemenskap med Aniaras färd ut i oändligheten: mestadels transportsträcka men med vissa intressanta inslag. Min förhoppning är att SEVENTH WONDER får fatt på spakarna och styr upp farkosten mot ett tydligare mål nästa gång. Då kan det bli hur spännande som helst.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
