Band: Testament  Titel: Dark Roots of Earth År: 2012 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 9/10 Recensent: Stefan Lejon

Jag har kastat ur mig nior till höger och vänster i år känns det som. Fyra stycken på totalt 35 recensioner har det blivit. I alla fall utom ASPHYX står jag till hundra procent bakom dessa nior. Den plattan är fortfarande förbannat bra, men en åtta (med eftertryck!) skulle nog ha räckt. Ibland falnar kärleken så sakteliga efter en inledande tokförälskelse. När halva året nu passerat kommer dock det jag tror blir årets album alla kategorier. Jag har faktiskt oerhört svårt att se hur någon platta ska kunna mäta sig med detta i år. Faktum är att jag velat fram och tillbaka länge innan jag bestämde mig för att inte dela ut min första fullpoängare. Ibland tar det ett tag innan man känner sig helt säker på att det faktiskt är ett mästerverk man lyssnar på. Det händer förstås då och då att en skiva direkt visar sig nå sådana höjder. Senast var det finnarna i MOONSORROW som lyckades för min del. Nya TESTAMENT får däremot för tillfället nöja sig med en STARK betygsnia och omdömet "mästerligt". Den som bryr sig får spana in min årsbästalista i januari 2013 och se om jag är beredd att höja betyget där och då.

Vad är det då som gör "Dark Roots of the Earth" så jävla bra? Allt, skulle jag säga. Precis allt. Låtmässig är skivan så nära hundraprocentig det bara går att komma. Det finns inte en trist sekund att finna och variationsrikedomen är precis hur stor som helst. Från det hårdaste av det hårda till de smäckraste harmonier och melodier man kan tänka sig. Det händer så mycket under de dryga 51 minuter som skivan varar att man inte hinner tappa fokus för en sekund. Blastbeatbesmyckade "Native Blood" (årets refräng!!), det mörka titelspåret och episka "Throne of Thorns" är kronjuvelerna men alla låtar är som sagt femettor. Det finns till och med en semiballad - "Cold Embrace" - som äger sönder det mesta på denna sida om METALLICAs "Fade to Black". En tanke som som dyker upp ofta när jag lyssnar på skivan är att det är precis så här METALLICAs svarta platta skulle ha låtit om huvudfokus för Hetfield & co fortfarande hade legat på att thrasha.

Lägg till allt detta ovan en produktion så fläskig att man nästan baxnar och du förstår att det är något utöver the vanliga vi snackar om. Gitarrsoundet formligen tuggar sönder allt i sin väg! Framförandet går det inte heller att säga någonting om. Yxfantomerna Skolnick och Peterson dominerar i vanlig ordning och med Gene Hoglan bakom trummorna blir det förstås snortight och stenhårt. Chuck Billy sjunger och vrålar dessutom bättre än någonsin tidigare. Det är nästan så man tror att han odlat ett extra par lungor sedan sist. 

När allting klaffar på det här sättet är det nästintill omöjligt för mig att plita ner en vettig recension. Musik är så jävla viktigt och att få sitta ner och lyssna på en riktigt bra platta hör till de absolut starkaste stunderna i livet. Så är det för mig i alla fall. Att lyssna på "Dark Roots of the Earth" är en högtidsstund och i mina öron utan tvekan TESTAMENTs finaste ögonblick. Detta sker dessutom nästan 30 år in i karriären! Mästerligt och magiskt!