Band: Flying Colors Titel: Flying Colors År: 2012 Bolag: Music Theories Betyg: 7/10 Recensent: Tomas Lagerlöf

Säga vad man vill om Mike Portnoy, men ordstävet ”ligga på latsidan” verkar inte finnas i hans minnesbank. Sedan avhoppet från DREAM THEATER har karln setts i alla möjliga och omöjliga sammanhang och skivor har spelats in med olika konstellationer, däribland FLYING COLORS.

När det ryktades om att Portnoy skulle göra gemensam sak med bland andra Neal Morse såg jag en superprogressiv, komplex skapelse framför mig. Så döm av min förvåning när det visar sig att bandets debut bäst beskrivs i termer som luftig rock anpassad för radio. Visserligen finns här proggiga undertoner, men sammantaget är ”Flying Colors” en förvånansvärt lättillgänglig skiva, som jag av någon anledning inte kan låta bli att tycka om.

För av någon märklig anledning gillar jag verkligen det jag hör. Öppningsspåret ”Blue Ocean” är ett jazz-blues-funkigt nummer där Casey McPhersons röst kommer till sin rätt, liksom Dave LaRues basspel. ”Shoulda Coulda Woulda” är en tyngre pjäs som inte hör till skivans större stunder. Det gör däremot softa ”Kayla” och fluffiga ”The Storm”. Två nästintill smetiga spår med grymt gitarrspel. Efterföljande ”Forever In A Daze” har skivans kanske bästa refräng och ”Love Is What I’m Waiting For” torde med sina COLDPLAY-vibbar kunna locka en bredare publik. ”Everything Changes” och ”Better Than Walking Away” är båda oemotståndligt vackra, medan ”All Falls Down” är en bagatell till upptemponummer som inte riktigt passar in.  I ”Fool In my Heart” är det Portnoy som får lufta strupen, lyckligtvis ligger resultatet långt ifrån den pratsång han försökte sig på på ”Black Clouds & Silver Linings”, men mer än godkänt blir det knappast. Avslutande långköraren ”Infinite Fire” är i mitt tycke skivans bästa spår. Här tar bandmedlemmarna tillfället i akt och spelar ut hela registret.

Sammantaget är ”Flying Colors” en något ojämn men angenäm bekantskap där Portnoy tar oväntat lite plats. Istället är det gitarrspelet som tillåts breda ut sig. Inte mig emot. Nog för att jag är svag för svängigt trumspel, men gitarrtoner som kryper in under huden är långt mer tilltalande. Åtminstone i min värld.