Band: H.E.A.T Titel: Address the Nation År: 2012 Bolag: Gain Betyg: 8/10 Recensent: Neven Trosic

Hur mycket jag än uppskattar Kenny Leckremos röst kan jag inte påstå att jag var särskilt oroad över att dennes avhopp för två år sedan skulle innebära slutet för H.E.A.T. Detta hyfsade lugn grundade sig främst i att Kenny inte var den huvudsakliga låtskrivaren (emellertid en väldigt duktig sådan) i bandet – en syssla som för övrigt delas relativt likvärdigt mellan medlemmarna. Därmed gjorde jag det troliga antagandet att kvalitén på det framtida materialet inte befann sig i någon fara, något som med det facit som nu har anlänt i hand känns fullständigt helrätt.

Även om kompositören Kenny Leckremo inte må ha varit oersättlig kändes det desto viktigare att den lysande vokalisten Kenny Leckremo inte ersattes med vem som helst. Därför är det väldigt glädjande att konstatera att valet av Erik Grönwall verkar ha gjorts med ytterst fingertoppskänsla gällande vem som skulle vara rätt person att ta över micken. Nykomlingen innehar inte riktigt samma speciella känsla i stämbanden som den som Kenny fick till i nummer som ”Cry” och ”Who Will Stop the Rain”, men tar igen det med ren jäkla råstyrka. Det är länge sedan jag hörde någon ta i på detta vis på en melodisk rockskiva och gissningsvis har denna kraft en del att göra med Eriks tidigare hårdrocksbakgrund. Att någon som uppskattar H.E.A.Ts musik kan ha tvivlat på honom på grund av den (ö)kända Idol-bakgrunden ter sig numera väldigt lustigt.

Den på kort tid klassikerförklarade debuten H.E.A.T (2008) och nära nog lika vassa uppföljaren ”Freedom Rock” (2010) var de perfekta soundtracken för sommaren de respektive år de kom och ”Address the Nation” framstår som en superbt värdig efterträdare för denna uppgift. Kanske inte riktigt i klass med ettan, men något mer jämnstark än tvåan, får bli den kortfattade jämförelsen med de tidigare verken, men självklart finns det ingen rimlig anledning att inte äga samtliga tre. Från explosiva öppningen "Breaking the Silence" till högst 80-taligt stämningsfulla finalen återfinns inget ens halvtråkigt, även om standardballaden "The One and Only" får sägas vara minst rolig, om än helt passabel.