Band: Unleashed Titel: Odalheim År: 2012 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 8/10 Recensent: Stefan Lejon

UNLEASHED var ett fantastiskt band mellan åren 1991 och 1993. Bandets tre första plattor är lika odiskutabla klassiker som "Left Hand Path" och "Indecent and Obscene" inom svensk dödsmetall. Faktum är dock att de aldrig varit så bra som de är just nu. Egentligen har alla deras plattor under 2000-talet varit grymt bra, men främst handlar det om allt de släppt från och med fantastiska "Midvinterblot" (2006). Jag vet inte hur gamla medlemmarna i UNLEASHED är. Med en karriär som sträcker sig från medlemskap i legendariska NIHILIST i slutet av åttiotalet bör dock sångaren och basisten Johnny Hedlund ha börjat nå en hyfsat ärbar ålder. Varför bryr jag mig överhuvudtaget om detta då? Jo, därför att när jag lyssnar på UNLEASHEDs fyra senaste plattor så tycker jag mig höra ett ungt och rejält taggat gäng. Jag föreställer mig en kvartett unga killar som brinner för allt vad extrem metal är och som spenderar kvällarna med att sy tygmärken på sina jeansjackor. Att kunna generera den energin 20 år in i karriären är imponerande!

Melodisk dödsmetall brukar nio gånger av tio beskrivas med hjälp av referenser till band som IN FLAMES och SOILWORK, men i mitt tycke finns det två band som bättre än några andra passar in på den beteckningen. Det ena är AMON AMARTH och det andra är förstås UNLEASHED. Bägge banden spelar nämligen riktig dödsmetall utan inslag av vare sig hardcore, screamo eller pop. Samtidigt så är de nästan mer melodiösa än något av ovannämnda band. Melodierna sveper fram och tillbaka hela tiden och varje gång är det någon ny trudelutt som sitter som Karlssons klister på hjärnan. Lägg till detta en gnutta kylig black metal-känsla och du är i mål! På "Odalheim", precis som på föregångarna, finns en handfull låtar som lättast beskrivs som renodlade hits. Det finns nämligen inget annat epitet att ge låtar som "The Hour of Defeat", "The Great Battle of Odalheim" eller öppnande "Fimbulwinter". Jag vet att inte Britt-Inger på ICA Nära håller med mig men det är fortfarande lika sant. I övrigt finns heller inget att anmärka på. "Odalheim" är helt enkelt ännu en imponerande installation i en likaledes imponerande diskografi.