Band: Overkill Titel: The Electric Age År: 2012 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 8/10 Recensent: Stefan Lejon

En enig press tycks säker på sin sak; "The Electric Age" är betydligt sämre än föregångaren "Ironbound". Problemet är bara att de har fel, fel, fel! "The Electric Age" är nämligen en alldeles ypperlig uppföljare till nämnda mästerverk och ännu ett styrkebesked från New Yorks tuffaste thrashare! Att OVERKILL kunde smälla till med en fullträff som "Ironbound" efter ett 2000-tal fyllt av besvikelser kom som en smärre chock. Att de två år senare kan följa upp det med en nästan lika stark platta är ännu mer imponerande!

OVERKILLs långa karriär går egentligen att dela upp i tre distinkta perioder. Den första, som sträcker sig från debuten till briljanta "Horrorscope" (1991), är deras i särklass starkaste överlag. Efter det gick bandet in i en nästan 20 år lång svacka i mitt tycke, innan "Ironbound" kom och ställde allt tillrätta. Nu är jag kanske lite hård mot Blitz & co, det finns trots allt en del bra grejer på till exempel "W.F.O" och "The Killing Kind", men det är knappast en överdrift att påstå att OVERKILL hade förlorat thrashtronen ur siktet. Den sista perioden handlar givetvis om de två senaste plattorna som faktiskt i mångt och mycket når upp till samma höjder som tidigare nämnda "Horrorscope".

"The Electric Age" är förstås ingen utmanande eller progressiv platta. OVERKILL trampar i stort sett vidare i samma gamla hjulspår som tidigare. Ettriga thrashriff delar broderligt utrymme med svängiga dito som andas old-school heavy metal (läs JUDAS PRIEST, SABBATH osv). Lyssna bara på verserna i "Save Yourself" så blir PRIEST-influensen plötsligt väldigt tydlig. Låten är förövrigt en av plattans absoluta toppar. Annars stavas favoriterna "Drop the Hammer Down" samt "All Over but the Shouting". Skivans två kanske mest melodiska spår. Den senare med en brygga och refräng att döda för! Den stora skillnaden, i mina öron, mellan OVERKILLs två senaste verk och det de prånglade ut på de föregående nio plattorna är den energi de lyckas alstra nu. Det gäng föredettingar som spelade in bottennoteringen "ReliXIV" (2005) är revitaliserade och verkar brinna för det de gör till 100%. Personligen tror jag att det till stor del har att göra med "nye" trummisen Ron Lipnicki. Han har ett sjuhelvetes driv i sitt spel och det gör mycket. Att Blitz brölar bättre än någonsin tidigare är förstås också av vikt!

Så glöm allt ni läst i andra publikationer och köp "The Electric Age" utan att tveka det minsta lilla. Jag har nämligen rätt och alla andra har fel.