Band: Astral Doors Titel: Jerusalem År: 2011 Bolag: Metallville Betyg: 8/10 Recensent: Neven Trosic

Somliga får det att verka så enkelt. Det existerar ett överflöd av band vilka påstår sig spela hårdrock av den klassiska skolan, med goda influenser av såväl 70- som 80-tal, men egentligen är det inte särskilt många som helt lyckas pricka in det förväntade soundet och ännu färre är de akter som samtidigt lyckas skapa föredömligt vass musik inom dessa ädla ramar. Det handlar kort och gott om en ren konst, en konst vilken är ytterst svår att bemästra till fullo, men i händerna på ett band ASTRAL DOORS i det närmaste framstår som en barnlek.

I närmare tio år har Borlänge-sönerna stått för en orubbligt pålitlig och smått perfekt blandning av de heliga namnen RAINBOW, BLACK SABBATH och DIO och den sjätte fullängdaren "Jerusalem" är inte överraskande inget undantag. För den redan frälste finns inte särskilt mycket nytt att berätta. Ett något hårdare gitarrsound kan skönjas, gissningsvis åtminstone delvis en påföljd av att Joachim Nordlund numera huserar i eget majestät på sexsträngspositionen, sedan Martin Haglunds avhopp häromåret. En liten, men nog så välkommen förändring, vilket i högsta grad även gäller för det faktum att Jocke Robergs orgelmattor numera har en mer framträdande position.

Låtmässigt är smörgåsbordet ännu än gång föredömligt uppdukat. "Child of Rock 'n' Roll" är en given hit i en bättre värld, där den stora massan väljer att inte äta den skit som skyfflas ut från den kommersiella radion. "With a Strangers Eye" är ädel power metal av ursprungligt brittiskt, snarare än tyskt, snitt. Tänk "Kill the King" (RAINBOW) istället för "Eagle Fly Free" (HELLOWEEN). I "Seventh Crusade" fullbordas äktenskapet mellan tyngd och sväng, mycket tack vare Johan Lindstedt smakfulla trumspel. Titellåten och "Lost Crucifix" är epik med stort E. Kort och gott är varje låt en liten pärla i sig.

Det enda någotsånär halvnegativa som finns att nämna är att man som lyssnare stundtals känner igen lite väl mycket från vissa tidigare skapelser; jämför gärna rockrökaren "Operation Freedom" med den fem år yngre "Fire in Our House" från "Astralism". Att "en grym låt starkt påminner om en annan" är den största kritiken som jag kan frambringa säger emellertid det mesta om den höga kvalitetsnivå ASTRAL DOORS alltjämt befinner sig på.

Se där, då lyckades jag ta mig igenom denna recension utan att behöva ta till den numera något slitna, om än välförtjänta, vokala jämförelsen/liknelsen mellan den magnifike Nils Patrik Johansson och ni-vet-vem.