Band: Primal Fear Titel: Unbreakable År: 2012 Bolag: Frontiers Records Betyg: 6/10 Recensent: Erik Arvidsson

Bortsett från det orkestrala introt ”Unbreakable (Part 1)” radar PRIMAL FEAR inledningsvis upp fem stycken okonstlade och hederliga tyskmetall-anthems på sin nionde studioinstallation ”Unbreakable”. ”Strike” och ”Give 'Em Hell” är sjyssta heavy metal-attacker med bastanta riff utan ett uns till nyskapande men med en framåtanda som gör dem lämpliga som öppningsspår. Singelsläppet och karaktäristiska ”Bad Guys Wear Black” överraskar med påfallande headbanging-gung samt cool refräng och i ”And There Was Silence” blir det dubbelkaggar och höghastighet av GAMMA RAY-snitt. ”Metal Nation” levererar sedan tungt mid-tempo med finfin rytm och därtill melodilinjer som faktiskt påminner en del om HAMMERFALL. Det man kan konstatera så här långt in i skivan är att kvintetten valt att återgå till det mer puristiska metalsound som mer eller mindre präglade stål-plutonens fem första verk mellan 1998 och 2004. De mer storslagna och episka element som karaktäriserade gruppens mästerliga ”Seven Seals” (2005) dyker upp först med nästa spår - den åtta minuter långa och snygga ”Where Angels Die”. Praktnumret ”Unbreakable (Part 2)” skulle också kunna kvala in på nämnda ”Seven Seals” med sin storartade refräng och varierade instrumentalparti, medan ”Marching Again” skulle kunna vara hämtad från GAMMA RAYs debut ”Heading For Tomorrow” (1990). På plattans sista fjärdedel börjar det tyvärr barka utför då balladen ”Born Again ”är tillagad utan kryddor och ”Conviction” mest känns som utfyllnad. Den ACCEPT-riffande ”Blaze of Glory” är däremot trevligt i all sin klyschighet, men något mer spännande att erbjuda på sluttampen hade inte suttit fel.

PRIMAL FEAR spelar sina kort betydligt säkrare med ”Unbreakable” än på de mer utflyktssuktande albumen ”New Religion” (2007) och ”16.6 - Before the Devil Knows You're Dead” (2009) och slutresultatet är riktigt lyckat, om än inte fulländat då materialet har sina svackor. Men huvudsaken av utbudet håller hög klass och det känns riktigt hur bandet brinner för sin konst och tror på vad de förmedlar. Ralf Scheepers sjunger som alltid övertygande och albumets eldiga gitarrsolon och instrumental-partier skall inte förglömmas då de är riktigt genomarbetade och välljudande. Kvalitet utan överraskningar är vad PRIMAL FEAR anno 2012 erbjuder.