Band: Beyond the Bridge Titel: The Old Man and the Spirit År: 2012 Bolag: Frontiers Records Betyg: 4/10 Recensent: Sara Söderström

Det började så bra. Ett gäng kompetenta tyskar samlas kring ett konceptalbum med pekoralt tema, manglar progressiv metal och blåser öronen av dig i en kraftull debut. Det var i alla fall så jag trodde och hoppades när jag snurrade igång förstasläppet ”The Old Man and the Spirit” med nykomlingarna BEYOND THE BRIDGE för första gången. Starten lovade gott. Bra tryck, klar ljudbild, ordentligt drag i musiken, stämningsfullt och väl avvägt. Precis sådär som ens våtaste proggfantasier vill vara. Dessvärre höll det inte hela vägen, och fallet blev platt som en pannkaka.

Att blanda manlig och kvinnlig sång inom den konservativa hårdrocksgenren är ju gammal skåpmat vid det här laget, men att interaktionen dem emellan fungerar så uselt som här är relativt ovanligt. Det känns som om rösterna totalt går om varandra eller att vokalisterna helt enkelt sjunger olika låtar. I bandgiven som helhet är sången det svarta fåret, vilket drar ner en annars ganska robust laguppställning. Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Musiken lyfter helt enkelt enbart i de hårdare låtarna och så fort tempot skruvas ner något, vilket sker oroväckande ofta, blir sånginsatsen lidande och pendlar mellan att vara milt plågsam och direkt dålig. Att dessutom släppa lös vokalissan för att på egen hand utsätta lyssnaren för en svåruthärdlig ballad visar på ovanligt klent omdöme. I vissa fall känns låtnamnen ironiskt träffsäkra då exempelvis ’The Struggle’ verkligen är en kamp att lyssna sig igenom, och jag undrar verkligen hur de tänkte när de komponerade ovan nämnda ballad kallad ’World of Wonders’. Bedrövligt. Att dessutom lyckas med konststycket att producera riktigt tjatig musik är en bedrift i sig då den progressiva genrens själva essens bygger på naturlagen om snabb tempoväxling och taktbyten i oändlighet. Jag är lite generad att erkänna att jag stundtals får känslan av att vissa låtar skulle platsa i en Disneyfilm.

Bandet lyckas i sina bra stunder få till den där otäcka stämningen av mörk briljans som gång efter annan markerar den progressiva metallens potential och särställning. Några få ögonblick av pur musikalisk lycka.  Men dessa tillfällen är alldeles för få och korta och hjälper inte upp den genomgående mediokra upplevelsen av skivan som helhet. Toleranta åhörare kanske står ut men själv hade jag hellre sett att materialet kondenserats till en EP.