Band: Nightwish Titel: Imaginaerum År: 2011 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 9/10 Recensent: Erik Arvidsson

Vilket hisnande äventyr våra vänner i öst bjuder oss på. Då syftar jag inte på någon färsk Mumintroll-utgåva utan den extremt genomarbetade audioföreställning NIGHTWISH levererar oss i form av mastodontverket ”Imaginaerum”. Jag kallar det “föreställning” för kreationen är så mycket mer än en ordinär platta. Det är en odyssé genom ett mångfacetterat universum på såväl det musikaliska planet som på det tematiska. Med storslagna ambitioner och glödande författarpenna har maestro Tuomas Holopainen skapat otroligt imponerande, slagkraftiga och varierade kompositioner. I de många dimensionerna av varje låt, i varje byggkloss, i varje pulserande nyans av ton, text och känslospel finns det så mycket att finna och bearbeta att det tar en hel del tid att smälta totalintrycket av den 75 minuter långa musiksagan. Allt är förpackat i svindlande storslagenhet realiserat genom en gedigen kör- och orkesterensemble. Vad gäller balansen mellan metal-element och det orkestrala är det ungefär dött lopp och de interagerar med varandra på ett sällan skådar sätt.

Det vilar någon form a mysfaktor över hela produktionen (bra eller dåligt i hårdrockssammanhang låter jag förbli osagt). Det doftar en hel del jul (passande att plattan släpps i December) och det är så cinematiskt fläskigt att RHAPSODY OF FIRE får skämmas över att ha använt Hollywood metal som epitet. Säkerligen är det många som är trötta på Tuomas ständiga utsagor om sin uppväxts förträfflighet och hur viktigt det är att alltid beakta barnet inom sig. På ”Imaginaerum” tar han det till sin spets textmässigt. Det är fantasins universum, drömmarna galleri, sinnesföreställningens värld, sagan varma lockelse, barndomens gränslöshet och oskuldsfullhet och flykten från verkligheten som löper som en röd tråd genom lyrik och feeling. Skivan bygger helt enkelt upp en förtrollad värld - tilltalande såväl som lite otäck (precis som sagor skall vara).

Så vad inryms då på ett mer konkret plan? Jo, en finskspråkig speldoseklingande inledning (”Taikatalvi”, Google Translate avslöjar att det betyder ”Vintermagi”) som följs av singelhiten ”Storytime” vars refräng och friskhet etsar sig fast värre än en fästing. Till området hit-med-dunderrefräng tillskrivs också ”I Want My Tears Back” (med effektiva irländska inslag) och fantastiska ”Last Ride of the Day”.  Übervackra ”Turn Loose the Mermaids” förtrollar i god BLACKMORE’S NIGHT-anda, men där Ritchie Blackmore själv nog aldrig skulle drömma om att mitt i låten stoppa in ett parti inspirerat av spagettiwestern-musik, gör NIGHTWISH detta och får det att kännas lika naturligt som ketchup och senap på korv. Lika självklart, men oväntat, känns det att bandet ger sig in i jazz-territoriet på ”Slow, Love, Slow” och bjuder oss lyssnare på känslor någonstans mellan Twin Peaks enigmatiska atmosfär och en rökig jazzklubb framåt småtimmarna med en halvdrucken whiskey i handen. Allt sker såklart i god NIGHTWISH-manér. Under instrumentala “Arabesque” kastas man sedan rakt ut i en exotiskt värld som ger sinnesbilder av “1000 och en natt”, “Prince of Persia” eller något mäktigt Sahara-äventyr. ”Scaretale” överöser oss istället med vrickade cirkus/tivoli-inspirerade tilltag som hämtat från någon skruvad mörkerkabaré eller varför inte serien Carnivále. ”Ghost River” dundrar på med en del kaotiska sånginslag och en refräng som oväntat får mig att tänka på EDGE OF SANITYs slagkraftiga ”Sacrificed”. ”The Crow, The Owl and the Dove” är en läcker historia och likaså ”Rest Calm”. Opusets 13 minuter långa mastodontspår går under namnet ”Song of Myself” och är inspirerad av Walt Withmans dikt med samma namn. Den makalösa sista fjärdedelen av detta guldkort består av endast berättarröster (ackompanjerat av orkester) och det är så välgjord och snyggt att man baxnar. Att sedan avrunda med ett rent symfoniverk (titelspåret) som återger varje karaktäristisk melodilinje från de föregående tolv låtarna är inget annat än genialiskt. Medleyt sluter cirkeln och bidrar till högre igenkänningsfaktor nästa gång man kickar igång skivan - och det vill man göra om och om igen.

Och till sist. Saknar jag Tarja Turunen så här två plattor efter hennes avhopp? Inte ett dugg! Anette Olzon är en fullvärdig ersättare och visar verkligen sitt breda spektra av skört, förföriskt, vackert, stort och elakt. Att manlig sång dessutom fått ännu mer utrymme än tidigare (basist Marco Hietala sköter detta) gör bara upplevelsen av detta grandiosa album än mer upprymmande.