Band: The Devil’s Blood Titel: The Thousandfold Epicentre År: 2011 Bolag: Ván Records Betyg: 6/10 Recensent: Tomas Lagerlöf

Såhär i efterhand måste jag, om än något motvilligt, erkänna att jag överskattade THE DEVIL’S BLOODs debut ”The Time Of No Time Evermore”. Betygsnian var aldrig i närheten, men jag ville ju så gärna att holländarna skulle göra fantastiskt ifrån sig efter en smått makalös demo, en sylvass sjua och en lika fulländad EP. Så blev det alltså inte riktigt. Mina förväntningar inför bandets andra fullängdare, ”The Thousandfold Epicentre”, var ändå högt ställda, åtminstone fram tills det att jag hörde titelspåret och ”Fire Burning”, två låtar som trots otalet spelningar inte lyckats slå rot. Förväntningarna hade därmed skruvats ner och tur var nog det för ”The Thousandfold Epicentre” är något av en besvikelse.

Mycket av det som gav de tidiga alstren ett extra skimmer; de förföriska melodierna, den sparsmakade produktionen, den ockulta atmosfären, har här gått förlorat till förmån för en svulstig ljudbild och, ofta, alldeles för långa låtar. Konsekvensen av detta är ett THE DEVIL’S BLOOD som inte lyckas beröra i samma utsträckning som tidigare. De där gitarrtonerna som kryper in under skinnet (tänk ”Voodoo Dust”) och frammanar ett rysligt välbehag är alldeles för få och arrangemangen ofta onödigt konstlade.

Lyckligtvis rymmer ”The Thousandfold Epicentre” inte enbart bedrövelse. Skivans första halva är till stor del riktigt bra. Likt debuten inleds även detta alster med en instrumentallåt, ”Unending Singularity”, som övergår i en annan, ”On The Wings Of Gloria”, tillika en av albumets starkaste, tilltaget med ”manskör” ställer jag mig dock fortsatt frågande till. ”Die The Death” är mer anonym medan ”Within The Charnel House Of Love”, med vansinnigt snygg refräng, och energiska ”She” imponerar. Även melankoliska “Cruel Lover”, där skör 80-talspop möter IRON MAIDEN-galopp, lyckas beröra.

Skivans andra halva är svagare. ”Fire Burning” och ”The Thousandfold Epicentre” har jag redan berört. ”Everlasting Saturnalia” rymmer några av skivans mest hypnotiska minuter, men ger sammantaget ett splittrat intryck. ”The Madness Of Serpents” lyckas fängsla i tre av dryga åtta minuter medan avslutande ”Feverdance” måste vara årets mest onödiga jämte ”Lulu”; först sex minuter av mässande därefter musikalisk kakofoni om tio minuter som inte leder någonstans.

Det känns nästan lite vemodigt att konstatera att THE DEVIL’S BLOOD med ”The Thousandfold Epicentre” inte lyckas leverera det där episka storverket som jag hade hoppats på. Istället en splittrad enhet som lämnar mången frågetecken.