Band: Märvel
Plats: Göteborg, Sticky Fingers
Datum: 23 april 2011
Betyg: 6/10

När jag rör mig genom Göteborg på väg till Sticky Fingers är kvällen fortfarande ljum och uteserveringarna överbefolkade. Det är påskafton, och långhelgens avslappnande effekt kombinerat med den tidiga försmaken av sommar gör att luften känns fylld av livslust och energi. Därför hade jag nog trott att det skulle ha varit fler människor som vid midnatt någon knapp timme senare intar Sticky för att beskåda superhjälterockarna i MÄRVEL. När jag först inser att Linköpings-trion fått den lilla scenen på bottenplan och inte den större en trappa upp blir jag en smula förvånad, men sett till den relativt skrala mängden folk som är där är det kanske lika bra.

Nåväl, MÄRVEL låter sig inte hämmas av aningen bristfällig uppslutning, utan kör igång med gaspedalen hårt nertryckt redan från början. Tonen sätts genom givna öppningsspåret ”Hello!”, vars refrängrad ”You had me at hello” onekligen lämpar sig väl för uppgiften. Trots de maskerade hjältarnas intensiva framförande är publiken – åtminstone delvis – först en smula skeptisk. Kanske brukar dylika seriefigurer inte så ofta inta Göteborgs nattliv? Efter tredje spåret ”I Wanna Know You (Just A Little Bit Better)” börjar publiken i alla fall så smått mjukna inför bandets luftiga men energiska rock med vibbar av KISS och TURBONEGRO. Under efterföljande ”Beaten Path” lyckas man trigga igång ett hyggligt handklapp, och nu känns det som om man är på gång. Extra varm i kläderna är sångaren och gitarristen The King, a.k.a. John Steen, som förvisso fuskar en del med vissa sångmelodier (till skillnad från på skiva går han ner istället för upp i tonhöjd under vissa passager) men som imponerar storligen med vasst sololir på sexsträngaren.

Apropå varm i kläderna, förresten: MÄRVEL framträder som nämnt i superhjältemasker, som ser ut att vara gjorda i läder eller gummi. På grund av den låga takhöjden på scenen befinner sig bandmedlemmarnas ansikten konstant en knapp meter eller så under scenbelysningen, vilket gör att svetten redan här droppar friskt från deras ansikten. Till synes oberörda av detta presenterar bandet ”The Effort” som femte låt för kvällen genom att konstatera att ”…nu spöar vi skiten ur påskafton!”. Jag garvar gott åt detta, samt gungar belåtet med till den sköna rockdängan vars framförande får extra plus för det maffiga dubbelkagge-matandet under avslutningen. Efter detta pausar trion för ett ögonblick och bjuder på ett charmigt mellansnack. The King konstaterar att det är trevligt när öst och väst kan mötas på det här viset. ”Vi är ju från Linköping, ifall ni inte visste det”, berättar han. ”Folk som kommer därifrån brukar vanligtvis låta som idioter, men vi har blivit mediatränade av Pappa Björn” förklarar han vidare.

Efter detta förtydligande (?) med tillhörande andningspaus åker gaspedalen ner igen. När ”Code Of The Road” och snabba ”TNH” följer strax därefter är draget anmärkningsvärt, och den förvisso rätt lilla publiken är här märkbart dansant. The King fortsätter att imponera med sitt gitarrspel, som erbjuder fullgod precision utan att göra avkall på frenesi eller bluesigt libido. De två sista låtarna under det ordinarie setet är ”Five Smell City” samt ”Come In Out Of The Rain” i nämnd ordning, och framför allt under den sistnämnda öser bandet på föredömligt. Efter en kort – och högst symbolisk – paus frågar bandet om vi vill höra lite till, och det vill vi. Två extranummer följer, och visst svänger det bra även här, särskilt så under avslutande ”Goddess On The Loose”.

Sedan är kvällen slut, efter bara cirka 50 minuters giggande från de maskerade hjältarna. Egentligen finns det väldigt lite att anmärka på MÄRVELs egna insats, då de rockar på med den äran. Trots det gör det lite korta setet kombinerat med den något för knapphändiga publiken att upplevelsen inte blir så hänförande som man kunde ha hoppats på denna livfulla, varma påskafton. Jag hyser dock inga tvivel om att MÄRVEL har mer att erbjuda än man fick tillfälle att visa denna kväll, och skulle gärna ge dem chansen vid ett nytt tillfälle – kvalitetsrock är trots allt kvalitetsrock, oavsett hur många som lyssnar.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen