Band: Rush
Plats: Stockholm, Globen
Datum: 6 maj, 2011
Betyg: 8/10

Den som sett RUSH uppträda vet ungefär vad som väntar; det vill säga tre timmar musikalisk ekvilibrism, komplexa låtstrukturer, variationsrikedom, ruskigt bra ljud, häftig ljusshow och humor. För även om RUSHs texter är allvarsamma och Neil Pearts uppsyn bister har just humorn en betydande plats hos bandet. Den här kvällen illustreras detta av en serie sammanhängande kortfilmer som inleder varje delset, samt avslutar hela spelningen. Här driver bandmedlemmarna med både sig själva och konceptet RUSH i stort. Roligast är en kraftigt överdimensionerad Alex Lifeson som uppfinnare av musikförvandlaren gefilter. Låter det skruvat? Det är det, men kul.

I det inledande timslånga set som följer härpå blandas det friskt från bandets hela karriär. 80-talsklassiker som ”Time Stand Still” och ”Presto” samsas vackert med 90-talstunga ”Stick It Out”, liksom musikhögskoledoftande instrumentalpjäsen ”Leave That Thing Alone”. Att vi dessutom ges ”Working Them Angels”, ett av de bästa spåren på ”Snakes And Arrows”, går knappast att klaga på. Däremot har jag ännu inte förstått storheten (om det nu finns någon vill säga) i ”nya” ”BU2B”. Tur då att kvällens kanske mest imponerande trippel tar vid; ”Freewill”, ”Marathon” och ”Subdivisions”. Den sistnämnda hör till mina absoluta favoriter och det fåniga flin som sprider sig över mina läppar är kvar då kvällens andra del tar vid tjugotalet minuter senare.

Efter pausen är det så dags för ”Moving Pictures” att framföras från början till slut. Idén är inte dum, då skivan är RUSHs mest framgångsrika album hittills. Och fram till ”Camera Eye” finns inte mycket mer att säga än att det låter bra. Fantastiskt bra till och med Det gör väl egentligen ”Camera Eye” också, men i min bok hör den knappast till kanadensarnas största stunder. Det gör däremot ”Witch Hunt”, som smyckas av värmande pyroteknik. Men det är ”Vital Signs” som jag sett mest fram emot. Tyvärr blir den kvällens största besvikelse. Ljudbilden är tunn och Lee lyckas inte alls med sången. Triumf övergår i missmod.

Trista ”Caravan” lyckas inte vända min modlöshet. Och trots att jag finner viss behållning i Pearts solonummer är det först i och med en smäktande ”Closer To The Heart” som gnistan hittar tillbaka. Denna följs av två överväldigande delar ”2112”, samt en omtumlande ”Far Cry”. Avslutningen med ”La Villa Strangiato” och ”Working Man”, som båda arrangerats om, är en värdig avslutning på en kväll väl värd att minnas. Några få missöden till trots kan jag trots allt inte känna mig annat än nöjd.

Nöjda tror jag att herrarna Lee, Lifeson och Peart också är. För trots en relativt liten publik (dryga sextusen är förhållandevis lite i Globen) håller de humöret uppe spelningen igenom. Intrycket man får är att de njuter av stunden. Neil Peart kostar till och med på sig ett leende. Kort förvisso, likväl ett leende. Bara det är värt entrépengen.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen