Band: Kongh & Cough
Stad: Växjö, Kafe de Luxe
Datum: 2011-04-07

Scenen på Kafe de Luxe är ungefär lika stor som mitt kök, pytteliten, alltså. Hit har ungefär femtio personer hittat för att lyssna på smålänningarna i KONGH och COUGH från Virginia. Doom står på kvällens agenda och när KONGH äntrar scenen till ett förinspelat intro tystnar småpratet och ett förväntansfullt lugn lägrar sig i lokalen. Det är en lite märklig upplevelse att lyssna på så intensiv, malande och grym musik i trubadurmiljö med soft belysning och levande ljus överallt. Men jag vänjer mig rätt snabbt och gillar verkligen hur bombastiskt tonerna till ”Unholy Water” slår mig i bröstkorgen. Eftersom scenen är så liten tillåts inga utsvävningar men jag tycker ändå att det ser lite stelt ut med undantag från nytillskottet på bas, Johan Göransson, som verkligen tycks älska sitt instrument. Lite fattigt ljud på sången irriterar mig en liten stund men känslan och skickligheten i framförandet sopar snabbt undan sådana petitesser. Genren har väl aldrig utmärkt sig för trallvänlig skönsång så det är en bagatell i sammanhanget. Ett riktigt bra doom-band drar vartenda riff och varje slinga i långbänk så bland dem platsar KONGH fullt ut. När tredje och sista låten i setet, ”Voice of the Bellow” tonat ut blir tystnaden nästan öronbedövande och den nära 45 minuter långa transcendentala ljudorkan som svept genom lokalen lämnar ett bestående intryck.
7/10

När COUGH går på har lyssnarskaran närmast halverats men det tycks inte bekomma jänkarna alls som arrangerar sina vätskedepåer på scenen i lugn och ro och sedan liksom av en händelse och nästan lite yrvaket kör igång ”Mind Collapse” från förra årets ”Ritual Abuse”. Jag blir oerhört förtjust i basisten Parker Chandlers röst som låter så rå och opolerad att vilket black metal-band som helst skulle kunna rekrytera honom. Han ser ut som en liten mini-Chewbacca där han står inklämd i ena scenhörnet med ansiktet hela tiden dolt av allt hår. Mest låter han som sin landsman Malefic och häver ur sig isande tunna skrik som egentligen låter ganska förfärliga men som passar ypperligt i sammanhanget. Joseph Arcaro, som tidigare trummade i SWORD, spelar med stor inlevelse och måste emellanåt rätta till hela sitt trumset som glider ur position hela tiden. Under ”Acid Witch” lossnar det ordentligt och såväl bandet som delar av publiken tycks gå in i det transliknande tillstånd jag sett många gånger förr då rytmen i musiken helt får ta över allt annat som är här och nu. Gitarristerna David Cisco, som också sjunger, och Brandon Marcey visar extraordinära färdigheter och verkar väldigt samspelta då de gör snygga överlämningar utan att ens snegla på varandra. Efter avslutande ”Ritual Abuse” plirar vi nästan förvånat på varandra och landar i nutid och verklighet efter den här musikaliska utflykten i vilken åtminstone jag förflyttades en stund till mörkare sfärer.
8/10

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen