Band: Manowar
Stad: Göteborg (Trädgårn)
Datum: 30/3 2011
Betyg: 8/10

Så efter nio års väntan var det dags för de svenska fansen att återigen få beskåda MANOWAR på svensk mark. Sist de spelade här var 2002 på Warriors of the World United-turnén, då de lirade i den avsevärt större Lisebergshallen. Den här gången är platsen för skådespelet den mindre Trädgårn som de nu istället förärar med två slutsålda konserter den 29:e, respektive 30:e mars. Att de inte gigat här på hela nio år, vilket är längre än de flesta band existerat, bedyrar herr DeMaio i ännu ett av sina brinnande tal, inte beror på att bandet försummat sina skandinaviska fans utan snarare om att det inte funnits någon som haft kulorna nog att boka bandet.

Den här turnén genomför gruppen för att fira återinspelningen av den klassiska debuten ”Battle Hymns” (läs min recension på annan plats här på MC). Således river bandet igenom plattan i sin helhet. De öppnar som vanligt med ”Manowar” varefter de följer låtordningen på albumet. Åter i bandet är Donnie Hamzik, som bekant lirade på debuten och som ersätter avhoppade Scott Columbus. Donnie är en långt mer nyanserad trummis än nämnde Columbus och hans trumspel är en klar tillgång till bandet även live. Om jag hade fått välja hade de tagit tillbaks Rhino, men man kan inte alltid få som man vill. Man märker att det finns de i publiken som bara väntar på att få höra några av de mer välbekanta låtarna men vi som uppskattar hela bandets katalog myser i kapp när vi får höra förbisedda verk som ”Shell Shock”, ”Death Tone” och ”Fast Taker”. MANOWAR släppte aldrig låtar riktigt i den stilen efter debuten så det känns som en ynnest att åtminstone få höra dem live en gång. Samtidigt som jag är exhalterad över att få höra plattan i sin helhet så har jag vissa farhågor att detta skall gå ut över andra favoriter som man ser fram emot. Men bandet river som sagt igenom debuten snabbt och i princip utan mellansnack. Inga svulstiga tal, inga segdragna slut på låtarna där man får lyssna på rundgång i tre minuter, bara musik. Därefter serveras vi klassiker efter klassiker. Sug på den här låtkavalkaden: ”Brothers Of Metal”, ”Fighting the World”, ”Sign Of the Hammer”, ”Blood Of My Enemies”, “Heart Of Steel” och “The Power”. Publiken sjunger med för full hals och flertalet av oss lär nog dras med en påtaglig heshet imorgon. Allt som sig bör.

När jag var yngre var jag ett stort fan av gitarrsolon och trumsolon osv. Jag kan än idag uppskatta ett snyggt och underhållande solo men när en så pass blek och opersonlig gitarrist som Karl Logan framför sin variant så blir det mest segt och man får känslan av det hela som en onödig passage till nästa mästerverk. Karln ser likgiltig och måttligt road ut när han gnider fram tonerna från gitarrens hals. Ytterligare ett solo följer från herr DeMaio och även den här gången önskar man att tiden istället lagts på att framföra fler låtar. I konsertens början känns bandet något ljummet och liknar inte den energifyllda metalpluton jag är van att se äga scenen. Kanske börjar åldern ta ut sin rätt, de är trots allt inga ungdomar längre. De dras också med vissa ljudproblem. Gitarren är alldeles för låg i mixen och låter ibland tunn i kontrast till trummor och bas. Bandet är nöjda som kvartett men ljudmässigt saknar man stundtals en kompgitarr under solon och liknande partier, då ljudet på så vis kunnat bli fylligare.

När det så är dags för extranumrena kommer Joey ut och levererar ett av sina (ö)kända tal. Pastor DeMaio predikar mer än han mellansnackar. Den här gången är det alla försäljare av  bootleg t-shirts som får sig en känga och som han menar pissar bandet och dess fans i ansiktet. Han imponerar stort på publiken med att på svenska, bättre än många invandrare som bott här i flertalet år, tala om det speciella band som finns mellan bandet och oss, deras fans. Öppenhjärtigt och ärligt eller tomt publikfrieri? Varje medlem av den skara som besökt Trädgårn den kvällen får döma själv. Nåväl, när detta är avhandlat får vi smaka på ”Kings Of Metal”, ”Warriors Of The World United” (som får kvällens största gensvar från publiken) och odödliga ”Black Wind, Fire & Steel”. Att se hela Trädgårns publik göra hammartecknet är en mäktig syn. När så ekot av ”The Crown And The Ring” ebbar ut från konserthallen lämnar jag den, nöjd över att åter fått mitt lystmäte av sann metal levererad av män utan självdistans, orubbliga likt klippan som bryter vågens kam.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen