Artist: Alice Cooper
Stad: Göteborg, Lisebergshallen
Datum: 14/12-09
Betyg: 8/10

Recensent: Eva Grahn

I en smockfull Lisebergshall, där publiken till stor del består av familjer på kvällsutflykt, kretsar spekulationerna kring vilken låt som ALICE COOPER kommer att öppna sin "Theatre of Death"-föreställning". Vi enas om att det förmodligen blir något otippat. Jag gissar på "Go to Hell", någon annan på "Caught in a Dream" men ingen av oss har ens tänkt tanken på "Schools Out" så när de inledande tonerna från 1972-års monsterhit hörs blandas jublet med många höjda ögonbryn. Efter mer än fyrtio år som artist kan ALICE COOPER fortfarande överraska och den här kvällen framför han bara gamla låtar i en för honom ganska avskalad show där dramatiken och de stora gesterna fått stryka på foten. Han verkar vara arg, nästan bitter och trots att han avrättar sig själv tre gånger under kvällens gång gör han det mer med en axelryckning än de stora åtbörder jag sett under tidigare turnéer.  Efter "Department of Youth", "Eighteen" och "Wicked Young Man", under vilken Cooper marscherar militäriskt fram och tillbaka på scenen iförd svart keps av SS-snitt, kommer giljotinen in och under "Ballad of Dwight Fry" åker huvudet av. En av de snyggaste giljotineringar jag sett och istället för att låta bödeln visa det avhuggna huvudet kommer han själv fram och kysser sin dekapiterade skalle.
Texten till "Go to Hell" framförs i jag-form vilket jag aldrig tidigare hört, allsången tar fart under "Poison" och när "Years Ago" övergår i "From the Inside" låtsasraglar ALICE COOPER runt med en flaska Jack Daniels i näven. Calico Cooper strippar bakom en skärm och blir sedan strypt av sin far som dragit en av hennes stay-ups över huvudet. En stund senare framför Cooper "I Never Cry" ståendes på en pall under galgen med snaran runt halsen och låten avbryts abrupt med att han dinglar under den. Den tredje avrättningen blir inte lika spektakulär. Artisten fängslas i en bur och tanken är att han ska genomborras av ett antal spjutspetsar men något tekniskt fallerar och effekten uteblir. Även om många moment är gamla bekanta inslag, som tvångströjan och halsbanden som kastas ut i publiken under "Dirty Diamonds" ger ALICE COOPER ett annat intryck än tidigare. Borta är det mesta av publikfrieri och de som väntar på "Trash" eller "Feed my Frankenstein" får vänta förgäves. Det tycks som om han levererar sina egna favoriter ackompanjerad av ett gäng strålande musiker. ALICE COOPER har alltid varit känd för att omge sig med mycket kompetenta instrumentalister och så även den här kvällen. Damon Johnson och Keri Kelly sliter sina gitarrsträngar, Chuck Garrick hanterar sin bas mycket skickligt medan Jimmy DeGrasso håller allt samman från sin trumpall.
Den här showen är specialskriven för de inbitna fansen och låtlistan gör kanske några lite besvikna. Jag hör flera röster beklaga att ALICE COOPER inte kör några "kända" låtar. Må så vara, men de låtar han gör, de gör han exemplariskt. När det är dags för extranummer äntrar han scenen i silverfrack med Ryan Roxy som gästmusiker. Och extranumret är"."Schools Out".  Jag skrattar gott och alla måste konstatera att utbildningsåren är över. De som inte gjort läxan, de som inte läst på, de som inte fattat vid det här laget kan gå hem och behöver inte komma igen.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen