Band: Burst
Stad: Göteborg, Sticky Fingers
Datum: 18/12-09
Betyg: 8/10

Recensent: Tomas Lagerlöf

Avsked. Ett ord som vi ofta förknippar med något jobbigt, men lika ofta något nödvändigt.
Att ta avsked medför ofta en lättnad och är ett måste för att kunna gå vidare.
Det blir därmed tämligen självklart att BURST valt att benämna sin sista spelning någonsin, för just avskedskonsert. För det är ju precis vad det handlar om för bandets fem medlemmar; att säga adjö  till det som varit och blicka framåt. Mot en framtid utan BURST. Vemodigt? Säkert. Och inte  bara för Jonas, Linus, Patrik, Jesper och Robert, utan även för alla dem som tagit sig till Göteborg denna kyliga decemberkväll. Likväl är stämningen minst sagt god och när BURST träder in på scenen lite efter nio stiger värmen i lokalen med typ trehundra procent.

Det är på förhand bestämt att konserten delas in i två set. Ett där "Lazarus Bird" spelas igenom från början till slut, ett där låtar från "hela" karriären ska framföras. Förväntningarna är med andra ord höga. Något som BURST verkar väl medvetna om, för det är en laddad kvintett som slår an de första tonerna till "I Hold Vertigo".  Denna smakfulla inledning gör en påmind om varför "Lazarus Bird" hamnade högst upp på årsbästalistan föregående år. Det är överhuvudtaget en ynnest att få höra skivans åtta kompositioner live. Att flera av låtarna aldrig tidigare framförts från scen är svårt att tro. "(We Watched) The Silver Rain") och "City Cloaked" är magnifika, saxofonen i "Nineteenhundred" läskig och "We are Dust" är bara så vacker.

Även det andra setet håller hög klass, inte minst låtarna från "Origo". Linus har i pausen rakat av sig håret och är om möjligt än mer energisk. Något som verkar smitta av sig på publiken som nu tänder till lite extra. Samtidigt blir det tydligt vilken utveckling BURST tog i och med "Lazarus Bird". För även om det äldre materialet har sina ljuspunkter, når det sällan upp till svanesångens höjder.
Å andra sidan gör det inte så mycket när inramningen är som denna, det är trots allt något visst med en avskedskonsert. Vilket också märks på de fem på scenen. Linus Jägerskog är både pratglad och tacksam (vet inte hur många gånger han tackar oss i publiken för att vi slutit upp) och Jonas Rydberg är ett enda stort leende fram till den magnifika avslutningen "Where the Wave Broke". Men då händer något. Leendet förbyts till en sammanbiten min. Kanske är det vetskapen om att allt är slut om fyra minuter som gör sig påmind. Det är nästan smärtsamt att se. Än värre är det att se Jesper Liveröds tårar efter att ha omfamnat sina forna bandkamrater. Men så är det med avsked. De känns, men med tiden blir det bättre. Tror jag.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen