Band: Mayhem
Stad: Göteborg, Musikens Hus
Datum: 25/11-09
Betyg: 7/10

Recensent: Eva Grahn

MAYHEM firar 25 år som band. Jag har alltid haft en tilltro till den här musiken som överstiger logiken. Jag har dock bävat för att det ska komma en dag då vi inte kan räkna med att få se eller höra deras alster live. Senast när gitarristen Blasphemer, hjärnan bakom "Grand Declaration of War", "Chimera" och "Ordo ad Chao", lämnade bandet. Jag har räknat ut dem ett antal gånger men som en envis boxare har de aldrig låtit sig golvas totalt. När jag anländer står sångaren Attila Csihar vid merchandise-bordet och skriver några autografer. Det är inte många som känner igen honom men så är han ju också maskernas mästare. MAYHEM tycks dessutom vara relativt okända för delar av publiken. När jag kollar AEON som är ett av förbanden kommer en tjej fram och undrar om jag sett MAYHEM från början.
Jag fattar ingenting. Hon undrar om jag hört alla låtar. Jag förstår fortfarande inte ett smack. Då förtydligar hon och frågar om jag vet vilken låt de öppnade med.
-Det här är inte MAYHEM, säger jag, de går på senare.
-Jaha, vilka är detta då?
Ett dramatiskt intro deklarerar att nu är det dags. Hellhammer sätter sig bakom trummorna. Necrobutcher står färdig med sin bas flankerad av gitarristerna Morfeus och Silmaeth. Och när de inledande tonerna till "Pagan Fears" ljuder ställer sig Attila i mitten iförd en äcklig, blodigt målad mask, katolsk prästkappa och lie. Alla mina farhågor kommer på skam. MAYHEM levererar och en bit in i setet blir jag nästan tårögd till tonerna från "My Death" från "Chimera". Attila slipar mikrofonen på lien och svänger hotfullt med en repsnara. Kvällens setlista är mycket välvald då vi i publiken får höra låtar som representerar alla faser i bandets 25-åriga historia. Jag blir överraskad av "Crystalized Pain in Deconstruction" från "Grand Declaration of War", förtjust över "Illuminate Eliminate" och "Anti" från "Ordo ad Chao". Men det som publiken mest går igång på är materialet från "The Mysteriis Doom Sathanas". Euronymous ande är fortfarande väldigt närvarande i låtar som "Freezing Moon" och "From the Dark Past". Några gånger går det lite fel för Necrobutcher men han rycker på axlarna och ler lite urskuldande. Hellhammer är som han brukar, det vill säga omänsklig medan Morfeus och Silmaeth sköter sig korrekt. Båda är rätt tillbakadragna och det är kanske inte så konstigt eftersom Blashemers roll i bandet var så framträdande. Att ersätta honom är en stor uppgift.
När MAYHEM avslutar med "Pure Fucking Armageddon" är jag full av förtröstan.
Det här bandet håller fortfarande, efter 25 år. Attila avslutar med orden: "See you in fucking Hell" och jag tänker, är ni där då vill jag också dit.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen