Annons
Annons
Annons
Annons

Annons
Metalcentrals Bloggar
Annons
Länk till Metalcentrals startsida.
Annons
Annons
Annons
Annons

Danko Jones - Liverecension från Göteborg Skriv ut Skicka sidan
Skrivet av Fia Davidsson   
2009-03-14 06:54


Foto: Fia Davidsson

Band: Danko Jones
Stad: Göteborg, Trädgår´n
Datum: 11/3-09
Betyg: 6/10

Recensent: Fia Davidsson

Känslorna är yvigt utspridda över termometern på väg mot kvällens spelning.
Förra sommarens besök på Metal Town borde varken DANKO JONES eller festivalbesökarna minnas som direkt lyckat. Låga förväntningar på kanadickerna följaktligen, men desto högre på lokalen. Trädgår'n är lika utomordentlig för ösiga rockkonserter som Svenssons egen hemmavariant är fulländad för flintastek, kall öl och kubb en vacker sommardag.

Väl där beskådar jag sällskap efter sällskap ordna biljett i kassan och bege sig mot närmaste bar för törstsläckande väntedryck. Bistra miner konstaterar att huvudakten intar scenen först efter inte bara ett, utan två, förband.

En av lokalens stora fördelar är förmågan att suga in åskådarna och sprida ut dem på ett galant vis. När PRETTY WHORES, "förförbandet", klinkar igång upplevs det redan småtrångt och intimt mysigt. Fjortistöserna längst fram börjar sakta vicka höfterna med tomt ölglas som ofrivillig danspartner.
Skånepågarna drar på och bjuder på halvljummen rock n roll med punkiga inslag. Det första segmentet vid kravallstaketet, bestående av publiken med lägst siffror på (falsk-)legget och högst antal accessoarer, diggar och dansar. Resterande betalande bakom det obligatoriska meterstora vacuum, som punktligt uppstår mellan uppvärmare och höjdpunkten, koncentrerar sig flitigare på alkoholintagandet.

När så GRAVEYARD stiger upp ur graven och upp på scen vaknar dönickarna till liv. Oväntat, såsom en punktering på autobahn, hettar dessa fyra ZAPPA-kloner upp gräsmattan, och när de dämpar öset för bluesrockigt 70-talsmys sprider sig elden ivrigt genom stråna. Förvånade nunor runtom skvallrar om att jag var långt ifrån ensam om att missbedöma varmrätten efter namnet. (Tom på tidigare kunskaper hade jag förväntat mig growl, ursinne och" inte en ljuvlig återtripp till 70-talet med ZEPPELIN och HENDRIX, för att nämna ett par av gottepåsens praliner.)

Nöjd och belåten slickar jag mig runt munnen i väntan på efterrätten: DANKO JONES. Förvånansvärt pricksäkert kickar de igång" men det gör inte jag. För uselt inlyssnad? Nej, folkhavet tycks instämma. Först efter viss bekantskap brakar det loss och nävarna höjs lämpligt nog vid första dejten.
När hoppet om en grym konsert stiger falnar det lika hastigt av den evigt babblande Danko. "Fuck, fuck, kick azz, fuck yeah" und so weiter. Mellansnack i all ära, men scenen är inget substitut för talarstol!
En repris av tabben från förra sommaren räddas ändå av smarta låtval. Säkra kort som "Sugar Chocolate" och Invisible" läggs ut och DANKO JONES väljer i vanlig ordning att lira sexigt och småkaxigt. Basrösterna i folkmassan vaknar till när han därefter köper föräldrarnas åk och raggar brudar i sin vita "Cadillac". Kärleken till publiken är besvarad!

Enligt tradition lämnar bandet scenen för att riva av ett par extranummer. Sagt och gjort.
"Code of the Road" öppnar sista halvlek lika väl som den gör på senaste skivan (b-sidesamlingen undantagen) och bryter kvällens tidigare regel om att "det var bättre förr", före födseln av "Never Too Loud". Ta "Bounce" från tidigt 2000-tal som exempel: en träffsäker feströkare som får publiken att vilt imitera titeln.

Giget avslutas ovärdigt med "Sleep is the Enemy" (gäsp) efter dryga en och en halv timme " en lämplig gräns för att undvika träsmak i öronen. DANKO JONES ÄR DANKO JONES, ingenting annat. Han hörs, han syns, han är den klart lysande " nej, den ENDA " stjärnan i bandet. Vem minns de torra dockorna bakom basen och baskaggen? De borde låta sig inspireras utav förbanden och insupa deras energi och spelglädje. DÅ kan vi börja snegla över VG i bedömningsskalan.

Felen till trots måste aftonen ändå kategoriseras som lyckad. Gräver du under den svarta kaxiga ytan på DANKO JONES hittar du värdefulla skatter i form av en grym rockröst, en skön livekänsla och stundom skitsvängig partymusik. Dock bör de avnjutas i måttliga mängder, för att inte ältas sönder.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen

Senast uppdaterad 2009-03-14 06:57
 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Bäst just nu - maj

Johan Hagengren:
Trixter - New Audio Machine
Tyketto - This Is How We Say Goodbye (låt)
Manimal live på Glada Ankan

Stefan Lejon:
Hypnosia - Horror Infernal
Paradise Lost - Tragic Idol
Exumer - Fire & Damnation

Peter Lindgren:
Accept - Stalingrad
Dragonforce - The Power Within
Paradise Lost - Tragic Idol

Erik Arvidsson:
Accept - Stalingrad
Unleashed - Odalheim
Moonspell - Alpha Noir

Erik Thompson:
Marduk - Serpent sermon
Grand Magus - The hunt
Crystal Viper - Crimen excepta

Neven Trosic:
Jess and the Ancient Ones - S/t
Unisonic - Unisonic
Europe - Bag of Bones

 

Betygsystem

Betygskalan ligger mellan 1 till 10 på fullskivor SAMT demo skivor. EP's och samlingsskivor betygsätts EJ.

När vi recenserar demoskivor tar vi hänsyn till ljudkvalitet, etc då vi vet att en grupp utan skivkontrakt inte har samma förutsättningar som en grupp med kontrakt. En demo kan självklart också få ett högt betyg, MEN ha i åtanke att en demo som får 10/10 inte automatiskt anses vara lika bra som en kontrakterad skiva som får 10/10. En kontrakterad skiva som får 10/10 är en KANON platta, en demo som får 10/10 eller högt betyg i allmänt är en kanon DEMO som vi anser kan vara värd ett skivkontrakt. Har ni ytterligare frågor om detta går det bra att kontakta oss!