Band: Metallica
Stad: Stockholm, Globen
Datum: 07/03-09
Betyg: 8/10

Recensent: Tomas Lagerlöf

Med drygt 100 miljoner sålda album är METALLICA ett av världens största band och hade kunnat pensionera sig för länge sedan. Många var vi som trodde (och hoppades) att det också skulle ske efter missräkningen med "St Anger". Men METALLICA lyckades resa sig på nio och resultatet stavades "Death Magnetic", ett Rick Rubin-producerat alster där METALLICA äntligen hittade tillbaka till gammal fin form. Skivan hyllades av både kritiker och fans. Det är också den som är anledningen till att METALLICA intar Globen strax efter nio den här lördagskvällen.

Från en scen, placerad i mitten av Globen, framför ett taggat METALLICA arton låtar på dryga två timmar. "That Was Just Your Life" får inleda. Tyvärr är sikten under låten begränsad och bandet försvinner in i mörkret, en underlig lasershow till trots. I efterföljande "The End of the Line" är ordningen återställd. "Harvester of Sorrow" låter oförskämt bra och pälsen börjar som sakteliga resa på sig. Men stråna lägger sig lika snabbt i en mindre lyckad version av "No Remorse". Tur då att "One" rättar upp skutan. Vilken låt! Där och då känns METALLICA som världens bästa band. Även "Broken Beat and Scarred" imponerar, vilket man inte kan säga om "Cyanide", som tillsammans med "No Remorse" är kvällens bottennapp.

METALLICA är, några missräkningar till trots, en fröjd att se. Det andas spelglädje och hunger hos LA-kvartetten, och Hetfields röst håller setet igenom. Lite synd då att scenen har sina begränsningar. Visserligen är det skönt att det värsta trycket uteblir och att man kan lägga fokus på musiken snarare än försöka freda sin plats. Dessutom kommer man bandmedlemmarna nära, vilket skapar intimitet. Men häri ligger också problemet. För under långa stunder befinner sig alla, förutom Lars Ulrich som är placerad i mitten, på väl långt avstånd och man vet inte riktigt var man ska fästa blicken. Men det får man kanske ta, då vinsterna är flera.

Ytterligare två låtar från "Death Magnetic" bjuds det på, "All Nightnmare Long" och "The Day That Never Comes", innan det är dags för det lite tyngre artilleriet. Båda låter bra och det känns skönt att det nya materialet svarar upp till förväntningarna. Självklart når de inte upp till den klass som till exempel "Sad But True", "Enter Sandman" och "Master of Puppets" kan stoltsera med, men det är inte heller att vänta.

När så DIAMOND HEAD-covern "Helpless", " Jump in the Fire" och "Seek and Destroy" sätter punkt är känslan positiv. Visst, Lars Ulrichs teatraliska spel och plågade anlete hade jag kunnat vara utan och självklart hade jag gärna rumsterat om i låtlistan. Men på det hela taget kan jag inte känna mig annat än nöjd.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen