Foto: Fia Davidsson

Band: Volbeat
Stad: Göteborg, Brew House
Datum: 12/12-08
Betyg: 7/10

Recensent: Fia Davidsson

Väntan har varit lång. Under hela kalla blåsiga hösten, och därefter den snölösa förvintern, har jag laddat med allt från live-dvd:er till att lira nya skivan på repeat. Nu är väntan över. De danska rockcountrymetalkungarna VOLBEAT har susat förbi Göteborg.
Att beskriva deras musik är svårt utan att mixa i varenda genre. Ofta blir det bara pannkaka av för många ingredienser, men Poulsen och grabbarna har lyckats skapa harmoni av sin longdrink med både rock, country, metal och punk, som de sedan kryddat med lite av varje.

Dessvärre måste jag erkänna att det är med ett sting av besvikelse jag nu lagt en av årets mest efterlängtade spelningar bakom mig. Skulden lägger jag dock inte på bandet, utan arrangörerna. Att flytta giget till Brew House var en dundertabbe. Ett band som VOLBEAT förtjänar bättre, och med deras enorma framgång den senaste tiden borde de lätt ha kunnat fylla en större och mer lämpad lokal. Dessutom var sikten usel, arrangörerna klumpiga med viktiga saker som fotopass och utslängning av berusade störningsmoment, och baren uruselt placerad och bidrog till kökaos och dominoeffekt.

Räddningen blev så klart VOLBEAT, för det krävs ett sjuhelvetes band för att kunna rädda en sådan afton. Med en karismatisk frontman och unikt sound med smittsamma hits lyckas de återigen trollbinda hela publiken. De kickar igång kvällen med nya skivan tillika låten med samma namn och fortsätter med mestadels färskt material. Poulsen flörtar vilt med den svenska publiken, skriker att han älskar oss och uppmanar oss att svara med sedvanliga Johnny Cash-tjuten. Av sångarens tidigare halsvirus finns inga spår; han sjunger helt "fuckin' fantastic" som han själv säkerligen skulle uttrycka sig. Bandet uttalar sig fortfarande som om de lever i en fantasibubbla, oändligt tacksamma för all respons bla bla bla... killar, det är dags att inse hur stora ni faktiskt håller på att bli. Sluta mesa, tacka och rodna och börja ta för er och njut istället!

När "Sad Man's Tongue" kör igång är jag tillbaka på Sweden Rock Festival. Publiken vrålar, hoppar och är i extas. Givetvis går deras sommargig aldrig att toppa (de som var där, på den tokfulla gräsplätten, förstår mig garanterat), men de lyckas än en gång skapa en magisk stämning. Poulsen står där svettig med luggen i pannan, som han emellanåt försöker kamma bakåt i sin rockabillybubbla, iförd svarta byxor och det klassiska linnet halvspänt runt pilsnermagen och... nog för att Elvis var Elvis, men ska någon komma i närheten av rockkungens charm, röst och karisma så är det Michael Poulsen.

Aftonen fortskrider med senaste hiten "Maybellene i Hofteholder", och allsången fortsätter med material från senaste skivan "Guitar Gangsters & Cadillac Blood". VOLBEAT må vara en nyhet för flertalet svenskar, men för undertecknad (som hittade dem bra mycket tidigare än senaste plattan) saknas det ett par låtar i spelordningen för att kvällen ska rankas med toppbetyg. Förmodligen inser de inte sin storhet och tror att endast färskt material går hem hos nytillkomna fans. Nej, i sommar vill jag se VOLBEAT på en större scen, där de hör hemma. Brew House räcker inte till och killarna såg ovanligt stela ut däruppe. Det lilla jag lyckades tränga mig fram och se vill säga, när jag inte längre fick stå kvar i fotodiket.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen