Band: Witchcraft+Airbourne+Motörhead
Stad: Stockholm, Hovet
Datum: 13/12-2008

Recensent: Tomas Lagerlöf

Trettio minuters speltid. Få i publiken. Vad göra?
"Kötta på med tunga riff och nedstämda gitarrer", svarar WITCHCRAFT och fullkomligt kör över publiken.
Inledande "Queen of Bees" är en tung pjäs som med långsamma steg erövrar den knapphändiga åhörarskaran. Med "Chylde of Fire" och "No Angel of Demon" höjs tempot och temperaturen stiger i lokalen. Den senare har sällan låtit bättre - turnén i staterna verkar ha gjort gott. För WITCHCRAFT känns hungriga och inte minst samspelta.
Fredrik Janssons frustande trumspel i samklang med bra låtval lyckas underhålla den MOTÖRHEAD-törstande publiken och skapar samtidigt goda förutsättningar för AIRBOURNE.
7/10

"AC/DC-rock" var omdömet jag hört om AIRBOURNE. Efter att ha åtnjutit 45 minuter i deras sällskap är det bara att instämma: fullt ställ från början till slut, med tokriffande och makalös energi. Men särskilt kul blir det inte i längden.
Låtarna låter för lika och det svajiga ljudet lyfter knappast fram eventuella nyanser. I öppningslåten är "rock ´n´ roll" de enda ord jag lyckas urskilja. Lite bättre blir det i efterföljande "Helltrain" där ljudet rättats till.
Men faktum kvarstår: AIRBOURNE trampar under långa stunder vatten. Och trots en energikick till avslutning blir framträdandet inte mer än en transportsträcka till huvudakten.
5/10

Det råder ingen som helst tvekan om vilka som är kvällens huvudakt. När Lemmy och hans mannar äntrar scenen vet publikens vrål inga gränser. Och inledningen med "Iron Fist" och "Stay Clean" ger massan vad den vill ha. När så "Metropolis" och "Another Perfect Day", några nummer senare, översköljer lokalen är det svårt att inte känna sig upprymd.
Visst kan man ha invändningar mot låtvalen, och att MOTÖRHEAD knappt rör på sig (så när som på Mickey Dees pudelfriserade kalufs som studsar upp och ner konserten igenom).
Men de ger publiken det den vill ha: ett tjugotal låtar av det som MOTÖRHEAD är bra på " rock.
Det bjuds på ett relativt varierat program med endast ett fåtal låtar från senaste släppet "Motörizer". Tyvärr uteblir favoriter som "Burner", "Liar" och "No Voices in the Sky" till förmån för mindre intressanta låtval.
Kul dock att höra Mickey Dee spela trumsolo till en annan låt än "Sacrifice". Och att få se nämnde batterist spela gitarr , cymbal och trumma samtidigt(!) i akustiska "Whorehouse Blues" är en fröjd.
"Killed by Death" låter som alltid bra, även om den kvinnliga gästvokalisten knappast tillför något. Däremot får Lemmys rosslande mig osökt att tänka på döden. Avslutningen med "Ace of Spades" och "Overkill" är en värdig sammanfattning av en drygt 30-årig historia. Här berättad på 90 minuter.
7/10

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen