Den stora metaldöden har officiellt börjat.
För några år sedan konstaterade Sweden Rock Magazines dåvarande chefredaktör Martin Forssman i en krönika att ”den stora hårdrocksdöden börjar med Dio”. Med andra ord, att början till slutet för den ursprungliga, klassiska, hårdrocksgenerationen skulle bli ögonblicket då dess äldste trotjänare drog sig tillbaka. Nu har cancern satt en ännu mer obeveklig punkt för Dios karriär. Det är ett ämne som stötts och blötts otaliga gånger sedan det ödesdigra datumet 16 maj. Och nu, när hårdrocksåret 2010 ska summeras, måste det ventileras igen. 2010 kommer alltid att först och främst vara året då Ronnie James Dio dog. Slutet på en era.

Med Ronnie James Dio har heavy metal förlorat sin trognaste och mest orubblige spjutspets bland alla dess ikoniska frontmän. Då de svåra åren på 90-talet prövade hårdrockarnas trofasthet mot sina rötter, var det många hjältar som inte bestod provet. Bruce Dickinson och Rob Halford bytte fot och sökte sig nya musikaliska vägar att gå, vilket de självfallet hade all rätt till. Däremot svek de båda grovt genom att instämma i olyckskorparnas skadeglada kraxande att slutet kommit för den musikstil som gjort dem båda till stjärnor. Bruce Dickinson ironiserade över att Steve Harris vägrade göra IRON MAIDEN-plattor som inte lät som IRON MAIDEN. Rob Halford dödförklarade heavy metal för att därpå med makalös fräckhet ge sig själv titeln ”The Metal God”.
Ronnie James Dio nedlät sig aldrig till sådant ömkligt trendrytteri. De flesta håller nog med om att han inte precis var som allra bäst på 90-talet, men poängen är att de skivor som då släpptes under namnet DIO fortfarande innehöll DIO-musik. Ronnie James Dio varken klagade eller vek sig i sämre tider. Han fortsatte helt enkelt att göra den musik som stod hans hjärta närmast. Han förblev heavy metal trogen.

Det var inte åldern som tog död på Ronnie James Dio. Inte desto mindre är hans död vid nära 68 års ålder en bister påminnelse om att tiden håller på att rinna ut för hårdrockens hjältepionjärer. I september 2011 blir det 20 år sedan NIRVANAs ”Nevermind” släpptes för att utlösa 90-talsrevolutionen. Om ytterligare 20 år kommer de allra flesta av hårdrockens stilbildare att vara döda. De kommer sannolikt att, liksom Dio, stupa på sin post, men stupa kommer de att göra. Deras musik är odödlig, däremot inte de själva. Flera av dem lär också ryckas bort i förtid, så som de andra hjältar vilka avlidit under året och vars död till skillnad från Dios kunde ha undvikits. TYPE O NEGATIVEs Peter Steele. SLIPKNOTs Paul Gray. GOTTHARDs Steve Lee.
Utöver dessa och andra, mer eller mindre omskrivna, dödsfall går år 2010 även till historien som året då hårdrockstitanerna SCORPIONS och JUDAS PRIEST tillkännagav sin förestående nedläggning. Av åldersskäl. Fler besked av samma slag lär följa. Naturen är på väg att tvinga igenom det generationsskifte inom hårdrocken som så länge skjutits upp av främst två skäl. Dels avskaffandet av den tänkta övre åldersgränsen för aktiva hårdrockare. Dels avsaknaden av yngre megastjärnor till att fylla tomrummet efter avtroppade legender.

Men nu står alltså slutet oundvikligen för dörren. Vilket lägger ett stort och viktigt ansvar på alla oss som kallar oss hårdrockare. I vår tid står yngre band, i betydelsen sådana som dykt upp efter nedladdningsfenomenets genombrott, inför gigantiska svårigheter att etablera sig i samma omfattning som hjältarna från vinyl- och cd-åldern. Problemet kommer helt säkert att finna sin egen lösning på sikt, även om det i dagsläget är svårt att förutse exakt hur den lösningen kommer att se ut. Dagens unga hårdrockare har återupptäckt kunskapen och respekten för sitt ursprung, vilket gett upphov till ett flertal nostalgiskt inriktade trender vars utövare i många fall är ytterst talangfulla. Hos andra nyare förmågor observeras viljan till förnyelse som är precis lika viktig. Varje ny generation har rätt att sätta sin egen prägel på hårdrockshistorien som helhet. Det är i själva verket också exakt vad som bör förväntas av dem. En musikstil i besittning av såväl rotnära som nytänkande artister är en mycket välmående musikstil. Hårdrocken är alldeles avgjort en sådan.

För att artisternas ansträngningar inte ska vara förgäves krävs det emellertid aktivt stöd från oss lyssnare. Stöd i form av pengar, hur krasst det än kan låta. Det är viktigare än någonsin att vi fortsätter köpa, inte bara konsertbiljetter och merchandise, utan även själva musiken ärligt och legalt, för att de stjärnor som ska ta över efter våra döda och döende hjältar alls ska kunna uppstå.
Vissa nostalgiker är förstås inte ens intresserade av den aspekten. De nöjer sig med att konstatera att inget någonsin kommer att bli som förr, och egentligen är det just så de vill ha det. Eftersom de är just nostalgiker.
Dessa människor har bevisligen en poäng. Det kan aldrig bli som förr. Nuet och framtiden har den lilla egenheten. För att göra det ”värre” måste dessutom hårdrocken ständigt utvidgas, och därmed förändras. Det närvarande och kommande kan aldrig leva upp till det föregående enbart genom imitation. Denna reaktionära villfarelse är just anledningen till att bluesen och punken reducerats till kreativa ödemarker, karakteriserade av ett förstockat idisslande av allt äldre och slitnare stilgrepp. Hårdrocken ska inte gå i samma fälla.

Låt mig slutligen framlägga ännu ett argument för att vårda hårdrockens framtid med samma omsorg som dess förflutna. Detta är just vad Ronnie James Dio skulle vilja att vi gjorde. Ronnie James Dio var en man som älskade hårdrocken, med ett brinnande intresse och rent encyklopediska kunskaper om allt från dess mest melodiösa till mest brutala underavdelningar. Han var djupt engagerad i hårdrockens framtid, som ett livsverk han definitivt inte önskade skulle gå under med honom själv. Många fans menar att hårdrocken definitionsmässigt kommer att vara död i samma ögonblick som den siste av de ursprungliga hjältarna faller, likt ett Alexander den stores imperium dömt att kollapsa i brist på värdiga efterföljare. Återigen, det ligger något i det. Framtida generationer hårdrockare kommer alldeles avgjort att avundas oss som fick uppleva musikstilens gyllene gryningsålder. Men även då kommer det helt säkert att finnas en samtida hårdrocksscen värd att se upp till. Det är upp till oss att göra vad vi kan för att främja dess framväxt. Att finna och stödja dagens och morgondagens hårdrockshjältar. För Ronnie James Dios skull.

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen