Även om hårdrocken är en bransch något utanför mainstream-fåran, står den för den skull inte över att påverkas av trender. Den som tvivlar kan väl kasta ett öga på 90-talets orgie i Lo-Fi, så kan vi bordlägga den diskussionen. De senaste åren har den musikaliska trenden haft en fet stämpel av 80-tal över sig, där först glam och sleaze gjorde en lysande comeback för att nu följas av en allt starkare retrothrash-våg. Exemplen på band vars framgångar stödjer påståendet är många: EVILE, THE PROPHECY 23, MUNICIPAL WASTE och SUICIDAL ANGELS är bara några få. Förutom dessa gör plötsligt gamla giganter, så som t.ex. EXODUS och KREATOR, mer väsen av sig än på länge. När Metalcentral tidigare i höstas genomförde en undersökning kring vilket årtionde av de senaste fyra som egentligen var sämst ur metalperspektiv, fick 80-talet dessutom minst antal röster.

”Old school” är alltså modeordet för dagen, och ett band som når upp till kraven som ställs för att erhålla epitetet ses som lite extra märkvärdigt. Jag hävdar att detta är en trend som rör saker även utöver den musikaliska stilen. Ett exempel är produktionen, där det av någon outgrundlig anledning verkar ses som förmer ifall ljudbilden är mer 1984 än 2010, komplett med luddig oskärpa i disten eller skränigt skramliga trummor. Tydligen är man mer ”true” om man inte nyttjar den moderna tidens teknologi. Pro Tools är ett skällsord och inte ett musikredigeringsprogram, och en snygg produktion är enligt vissa ett större tecken på att man säljer sig för radiotid än på att man strävar efter kvalité i det man gör.

Det allra tydligaste exemplet på hur ”old school” nuförtiden är ett starkt säljargument utgörs förmodligen av ANTICHRIST. När bandet häromåret gav ut en demo, fanns denna bara att få på kassett. Nostalgiska musikkritiker tänkte på ungdomens tape trading, fick en klump i halsen, och tog bandet och dess djärva grepp till sina hjärtan. Likaså gjorde fansen, som gillade hur ANTICHRIST lät dem tillhöra de utvalda få. Nu har jag visserligen gott om respekt för tape trading som fenomen, då denna folkrörelse bestående av sanna eldsjälar hade en stor del i framväxten av dagens omfattande metalscen, men ändå – vore det inte bättre att göra sin musik tillgänglig för så många som möjligt?

Var det verkligen bättre förr? Vilket skulle du föredra, ifall du fick höra talas om ett nytt och spännande band: att skriva brev till en kille i Kanada och hoppas att en kassett dyker upp på posten fyra veckor senare, eller att på två röda glida in på MySpace eller Spotify och kolla upp bandet? Är nostalgin i ett luddigt, burkigt ljud med knappt urskiljbara gitarrharmonier verkligen mer värd än möjligheten att höra vartenda anslag med glasklar skärpa? Är det verkligen coolare med en demo på en BASF Chrome-kassett (beräknad livslängd under året) än på CD (beräknad livslängd 20 år)?

Missförstå mig rätt här. Jag har all respekt för de band som vill lira 80-talsminnande metal, och lika mycket för de fans som gillar den stilen. Själv är jag en sucker för 70-talet, så jag menar inte att kasta sten i glashus. Jag menar bara att nostalgin kring företeelser utöver det rena riffandet ibland går till överdrift. Visst kan jag också kräkas på band som inte kan låta bra utan massiv digital redigering, och föredrar gäng som faktiskt kan framföra sin musik på riktigt. Trots det skulle jag inte för ett ögonblick vilja byta bort dagens möjligheter och teknik mot gårdagens; det kallas trots allt framsteg av en anledning. ”Old school” är ett alternativ, och emellanåt ett riktigt angenämt sådant – men det är inte ett självändamål...

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen