Sveriges störste gitarrhjälte genom tiderna borde enligt de flesta, inklusive honom själv, vara Yngwie Malmsteen. En man som personifierar rockstjärneidealet. Han har en stor villa i Miami, 517 Rolexklockor och ett antal Ferraris. Han spelar snabbare än någon annan och släpper fortfarande skivor som låter som att de är inspelade under storhetstiden på 80-talet. Samtidigt är han något av ett favorithatobjekt för många. Åsikterna om vår flamboyante gitarrlegendar är lika många som tonerna i valfritt solo från någon av hans plattor. Det är inte svårt att hitta musikkritiker eller proffstyckare som inte skulle försitta en chans att smutskasta denne, i deras ögon, självupptagne relik från en svunnen tid. Men lyckligtvis så skiter jag och de flesta jag känner fullständigt i vad Per Bjurman och hans gelikar tycker är hippt eller inte. Det gör asiaterna också tydligen. Ty där är han fortfarande den gud han var på 80-talet och hans popularitet har inte sjunkit märkvärt. Det krävs bara en resa dit för att nära det ego han byggt upp genom årtionden. Nu tänker vissa av er: alla blir ju stora i Japan, hur svårt är det? Tja, det är väl en sanning med modifikation. Yngwie står för många japaner för teknisk perfektion, något som uppskattas storligen i det lilla landet i öst.  Allt japanerna gör är effektivt och deras strävan efter just perfektion är vida känd. Så då kommer en ung svensk med färdigheter världen inte tidigare skådat, med blixtsnabba neoklassiska gitarrsolon, en skön ”här är jag, gillar ni det inte kan ni dra åt h-vete”-attityd och självklar stjärnstatus.  Självklart gillade japanerna det, och innan musikklimatet förändrades efter storbolagens eget tycke i början av 90-talet gjorde resten av världen det också.

Det är kanske just i jantelagens Sverige som Yngwie får utstå mest spe. Jag har många gånger försvarat vårt land och landsmän när folk talat om jantelagen men i det här fallet finner jag inget bättre ord för det. ”Du ska inte tro att du är något”. Det är just det Yngwie tror. För han vet att han ÄR någon. Han har sålt fler skivor än de flesta, förändrat musikvärldens syn på en flyhänt sologitarrist och inspirerat ett mångtusental unga gitarrister. Han blev framröstad till århundradets shredder och har prisats i åtskilliga ansedda musiktidsskrifter.  Han har turnerat med de bästa i världen i G3, som Joe Satriani och Steve Vai.  Malmsteen var tillsammans med Eric Clapton den förste att bli ärad av gitarrmärket Fender då han fick skapa sin signaturmodell. Den världsberömda och respekterade tidningen Time placerade Yngwie bland topp 10 av världens främsta gitarrister som någonsin levt och i det populära gitarrspelet Guitar Hero kan man få ”The Yngwie Malmsteen-award” om man sätter mer än 1000 toner i följd. Jag kan fortsätta hur länge som helst.
Han har kritiserats för att inte ha utvecklat sig men för mig känns det inte som ett problem. Har man hittat ett vinnande koncept, varför då förändra det? Det är ingen som gnäller på IRON MAIDEN eller MOTÖRHEAD för att de släpper album som just låter som Maiden och Lemmy med company. Har man hittat sitt trademark och märker att det fungerar så behöver man inte kasta in en oboe bara för att verka pretentiös eller blidka dessa självutnämnda musikexperter. Han gör det han vill, spelar den musik han vill oavsett vilka trender som råder eller hur andra tycker att det ska låta. Åtskilliga trender inom hårdrocken har kommit och gått men Yngwie har alltid låtit som Yngwie. I min bok är det något respektabelt. Hans ”Fuck off- om det inte passar”-attityd är något jag alltid högaktat hos mina favoritmusiker.
När Yngwie kom så hade världen aldrig skådat något liknande, det tål att nämnas igen. Hans speciella neoklassiska stil och blixtsnabba gitarrspel saknade motstycke i musikvärlden just då men har sedan hans genombrott efterapats av tusentals duktiga gitarrister som trots sin skicklighet alltid kommer vara blott skuggor av originalet. Yngwie själv hämtar enligt utsago sin inspiration från klassiska kompositörer som Paganini och Bach. Har man ett utvecklat musiköra hör man också vissa likheter med Richie Blackmore som Malmsteen ivrigt erkänner att han lyssnade mycket på när han var ung och vars solon han kopierade för att utveckla sin teknik. Han har en gång med glimten i ögat sagt: ”Jag kan spela alla Blackmores solon dubbelt så snabbt” medan Blackmore då skämtsamt kontrat med att ”Yngwie har snott min klädstil!”. Mellan de båda virtuoserna råder en ömsesidig respekt.
 
Yngwies första plattor är milstolpar inte bara i neoklassisk hårdrock utan i all gitarrorienterad musik. Malmsteen är inte bara den främste shreddern på planeten utan också en stilbildande ikon. Men jag antar att grungerörelsen och alla andra som inte orkar ta sig tid att bemästra sitt instrument eller helt enkelt inte har talangen, alltid kommer att trashtalka extravaganta virtuoser. Det är ju mer "äkta" att spela släpigt och trött på en halvstämd kopia medan man stirrar på sina skor på scén.
"När jag går på konsert vill jag ju se någon som står där uppe som är larger than life liksom.  Han gör saker som inte jag kan göra, han ser häftig ut. Sen kommer det någon jävel i en sunkig jävla kofta och någon jävla... strumpa på huvet liksom. Nä, fy fan!"
– Yngwie J. Malmsteen om grungen

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen