Annons

Meshuggah kör nygammalt

Nu i dagarna släpper metalbandet, eller låt mig snarare kalla dem 'fenomenet'  MESHUGGAH, resultatet av 2007 års studioslit. Lönen för mödan stavas "ObZen" och som vanligt kan man som beundrare av Norrlands guldmusiker förvänta sig en tampig, men belönande musikresa. Från teknisk thrash på debuten "Contradictions Collapse" (1991), via ytterligare tekniskt trösk på 1995 års tjuröga, "Destroy Erase Improve", tog resan oss till ett monotont och superduper-utmanande tyngdexperiment. Experimentet döptes till "Catch 33" (2005) och många var vi som undrade vilket vägskäl bandet skulle välja för kommande platta. Nu vet jag det. Därför frågar jag Tomas Haake (trummor) om han håller med mig om att MESHUGGAH kör nygammalt den här gången.

 - Vad lustigt att du säger det! Det är precis så vi upplever den också. Om du lyssnar på första låten ("Combustion") så är det en flirt med det vi lyssnade på när vi började spela tillsammans. Det är mer rakt, även om gitarrgrejerna är mer "involverade" än vad de var förr. Annars hör vi uttryck från alla de gamla plattorna vi gjort.
  Min magkänsla stämde alltså. Men tro nu inte att "ObZen" är någon trött tillbakagång. Snarare har MESHUGGAH utvecklats i en ny riktning.
 Var det något ni bestämde innan ni började skriva?
 - Det var snarare något vi upptäckte. Vi tycker att plattan som sådan känns "2007" på sitt sätt, men sedan kände vi att vi faktiskt hade beröringspunkter med mycket av grejerna vi gjort genom åren. Vissa grejer tycker vi har "Destroy Erase Improve" i sig medan andra prylar har mer av "Nothing" osv. Det var något vi började märka av när vi färdigställde skivan.
 
  "ObZen" är, av förklarliga anledningar, en betydligt mer varierad skiva där alla låtar har mer av en egen identitet och är lättare att särskilja än på föregångaren och "Nothing" (2002). Där sista spåret, "Dancers to a Discordant System", låter som något som skulle kunna passat in på "Catch 33", så är en låt som "Bleed" något helt annat. Jag ska inte kalla den lättillgänglig (kan man någonsin göra det när det gäller det här gänget?), men på detta spår visar MESHUGGAH upp ett av 2000-talets coolaste riff. I likhet med titelspåret kan man dra vissa paraleller med 90-talets bedrifter, utan att det känns daterat.
 - "Catch 33" var viktig för oss och förmodligen ganska oväntad på många sätt. Den var ett sorts experiment och blev som ett soundtrack för en ogjord film. Den skrevs inte för att spelas live, vilket vi gjorde med den här skivan. Den enda riktlinjen vi satte innan vi började skriva det här materialet var att vi ville gå tillbaks till att skriva låtar istället för att skriva långa stycken som på Catch-plattan och "I"-EPn. Man skulle kunna tänka sig "ObZen" som 15 år av MESHUGGAH i en liten skål med gôtta i (skratt).

  En annan detalj som skiljde "Catch 33" från andra släpp var trummorna. Det var många, inklusive jag själv, som höjde ögonbrynen när de fick reda på att trummorna var programmerade, samtidigt som en av världens mest respekterade hårdrockstrummisar fanns i sättningen. På "ObZen" spelades emellertid trummorna in konventionellt, vilket gör plattan till en än mer remarkabel bedrift. Taktbytena och detaljrikedomen ligger som vanligt på savantnivå, vilket leder till nästa naturliga fråga:
 Hur fan gör ni?
 - På ett sätt kan jag förstå din reaktion (skratt). Det är något som bara kommer ur oss per automatik nu för tiden. När man är ute efter att skriva något intressant och utmanande så har det en tendens att bli en viss stil på grejerna. Det är inte alla som skriver musik på det sättet, så därför är det förståligt att det utifrån kan vara lite svårt att begripa hur vi skriver och framför den här typen av musik.
 Devin Townsend sa i en STRAPPING YOUNG LAD-intervju från 2006 till METALCENTRAL att "MESHUGGAHs musik får hjärnan att funka medan andra metalband mest försöker få kuken eller nacken att funka. Det är mycket ovanligt och jag har inget annat än respekt för dem." 
 Skulle man kunna säga att man "lär sig" att lyssna på en MESHUGGAH-skiva till skillnad från mycket traditionell metal?
 - Det har du nog rätt i, för det kräver nog en annan "approach i örat" än att lyssna på till exempel METALLICA eller många andra metalband.
  
  Tomas Haake står för majoriteten av texterna. MESHUGGAH har aldrig varit ett band för satansdyrkare, öldrickare eller kommunalpolitiker " man har snarare fokuserat sig på intressant symbolik och metaforer. Det är alltså ingen A-engelska vi snackar här, eller "english minus 4" " ett uttryck som basisten i finska ROTTEN SOUND en gång myntade.
 Varför dessa komplicerade ämnen?
 - Jag vet inte riktigt vad det beror på. Det kan vara välskrivet och coolt, men det har aldrig riktigt tilltalat mig eller Mårten (Hagström, gitarr) med traditionella, direkta texter. Jag är svag för en mer "poetisk touch" i form av metaforer och dylikt. Det kan bero på att när jag började få ett intresse för texter så lyssnade jag mycket på MARILLION och sånt där, som ju har helt omöjliga och märkliga grejer (skratt). Jag började även för några år sedan att läsa gammal engelsk poesi som även det kan ha bidragit till det hela. Jag gillar den typen av språk.
  Att i dagens läge finna ett eget koncept, eller nisch, där de flesta ämnena inte redan är paxade av kollegor från hela klotet är inte helt enkelt. Men Tomas börjar hitta rätt.
 - Det har tagit många år innan jag börjat nå någonstans där tanken går igen helt i texten. Det känner man ju konstant att det är något man börjar bli bättre och bättre på, eftersom man ligger i konstant övning. Även om jag har lätt för engelska så är det ju trots allt inte mitt naturliga språk. Det blir lätt att man skrattar åt en del grejer i de gamla texterna när man finner rent grammatiska fel (skratt). Men för oss är texter inte något som bara måste vara där, utan en viktig aspekt i helheten.
 Varifrån kommer idéerna?
 - Ofta kan det vara en film eller bok eller någonting som triggar inspirationen. Sedan kanske man inte skriver så mycket relaterat till just den grejen, men det sätter igång det hela. För mig brukar det vara några veckor per år som jag får en sorts "inspirations burst" där jag sätter mig ner och skriver runt 10-20 texter under en kort period.

  För er som sett den fantastiska videon till "New Millenium Cyanide Christ", där bandet 'airbandar' låten i turnébussen, vet att det finns en god portion humor i konstellationen. Det finns därmed en ganska extrem kontrast till de tunga ämnena och ambitiösa musikstyckena som levereras.
 - Jag tror det är många band som har det där i sig, men få som visar det öppet. Vi har ju en sida som inte är så seriös som dyker upp i olika sammanhang, som är viktig för att kunna hantera all stress och turnérande till exempel. Jag tror det är en anledning till att vi aldrig bråkat inom bandet. Det är sällan vi ens höjer rösterna åt varandra. Detta innebär emellertid inte att vi inte menar allvar med musiken och texterna. Det gör vi definitivt.     
 - Det kan vara svårt för vissa att acceptera. Det finns ju olika sorters människor och vissa kan till och med bli förbannade om man får dem att skratta (skratt). Men jag tror ändå att det är hälsosamt för oss.

  Om vi återgår till tesen att MESHUGGAH är ett fenomen, så finns det tydliga argument för det. De har, förutom en hop basister, bestått av samma medlemmar (de ovan nämnda + Jens Kidman, sång och Fredik Thordendal, gitarr) genom åren, de har alla en säregen humor, en hög ambitionsnivå och är alla tekniskt makalösa musiker. Lägg därtill att de härstammar från ett glest bebott län i ett glest befolkat land.
 - Någonstans har vi haft flyt att vi råkat träffa varandra. Ett gäng människor som bara träffade rätt, som strävar åt samma håll och vill samma sak. Man ser så många band när man är ute och lirar där det finns otroligt mycket motsättningar till en grad att medlemmar hatar varandra. Det är bara en tidsfråga innan ett sådant band försvinner.

Men lika mycket flyt har de knappast haft med basister. Opåläst som jag är frågar jag Tomas varför de inte har en basist i den ordinarie sättningen - men tji fick jag!
 - Jo vi har en basist.
  Det har ni alltså? Sorry...
 - Det är ingen fara. Dick (Lövgren) har spelat bas med oss i tre-fyra år ungefär. Han är värsta kungkillen. Han är inte en skrivande medlem eftersom han inte bidragit med något material till plattan och så där, men det är inte omöjligt att han kommer att göra det i framtiden. Han har med sig väldigt mycket coola grejer.

Det finns med andra ord ingen större hotbild mot MESHUGGAH i dagsläget. En fulländad line-up, en ny platta och en USA-turné tillsammans med industrimetallarna i MINISTRY. Vi svennar får dessvärre vänta till hösten med att headbanga i synkoper.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.