Band: Feral Titel: Graverobber Antal låtar: 9 År: 2007 Betyg: 5/10 Recensent: Björn Larsson   Hemsida: www.myspace.com/feralswe E-mail: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen

FERAL, alltså inte det karlstadbördiga, insomnade black metal-bandet, utan det norrländska (?) death metal-bandet - har endast spottat ur sig en demo. "Graverobber" släpptes åt massorna för tre år sedan och anledningen till att denna recension är gargantuant försenad är endast skrivet i stjärnorna. För er som inte är astronomer kan jag avslöja att det oturligt nog, för FERALs och er del, är så att det var undertecknad som fick i uppgift att skriva om detta gäng - en uppgift som lagts på hyllan på grund av en lång rad anledningar. Jag tänker inte komma med några förklaringar eftersom ni inte bryr er, antar jag. Men låt oss säga att skriva för metalblaskor, knega fulltid och spela i hårdrocksband försätter en i en prioriteringshärva utan dess like.

FERAL lirar en sorts hybrid mellan döds och trösk. Stundtals närmar sig bandet även traditionell rock 'n' roll-mark, utan att på något sätt vara ögonbrynshöjande - på gott och ont. Behagligt är det dock, i korta doser. Kanske är det en problembeskrivning i sig. Varför ska man göra en demo? Många svarar nog "för att visa upp sitt band för omvärlden och för skivbolag". När man som recensent får en demo med nio spår så funderar man ofta på hur mycket Dofilus man har kvar i kylen. Varför ska man utsättas för nio jävla låtar med musik som endast passerat gruppens egna filter? Ingen utomstående har påverkat bandet i fråga, utan musikernas egna omdöme har sagt att "ja, vi är kapabla att släppa en fullängdsplatta. Vi är skitbra". Och visst, FERAL är helt ok, men kanske hade man kunna valt ut de tre eller fyra starkaste låtarna för att sedan bearbeta feedbacken dessa skulle bringa? En demo ska visa upp ett bands starka sidor, inte alla. 

Med titlar som "Evil Monster", "Something is Evil Tonight" och "The Devil and the Black Hell" så förstår ni säkert att texterna inte kommer att försätta lyssnaren i trans direkt, eller upplysa omvärlden med intressanta, filosofiska dilemman. Inte heller är det poängen men den här skräckdödsen. Serietidningsaspekten är FERALs grej och visst funkar den. Stundtals tappar man emellertid bort sig i låtarna och kanske beror det på den något platta produktionen och de stundtals simplistiska riffen, men behållningen ligger ändå i Hooks kraftfulla röst (som stundom påminner lite om Jörgen Sandströms (GRAVE, TORTURE DIVISION) pipa, tro det eller ej. Lyssna t.ex på svängiga "Judas" så hajar ni.