Band: Anvil Titel: Juggernaut of Justice År: 2011 Bolag: End Records Betyg: 7/10 Recensent: Neven Trosic

På gott och ont blev dokumentärsuccén ”The Story of Anvil” pionjärernas comeback, eller rentav egentliga genombrott, efter många års kämpande på en blygsam nivå. På gott, då rullen gav hedersknyfflarna Steve ”Lips” Kudrow och Rob Reiner ett välförtjänt tillika sällan skådat Hollywoodslut; på ont, eftersom duons hjärtevärmande kämparanda avgjort kom att hamna i fokus framför kvaliteterna som musiker och låtskrivare. Smått ironiskt nog.
”Musiken är inget vidare, men filmen är kanon!”. Ungefär så brukar det låta från mer än ett håll. Jag fattar ingenting. Om inte ”This is Thirteen”, albumet vars skapande man delvis får bevittna i dokumentären, är att anse vara ett lysande exempel på blytung och samtidigt väldigt medryckande hårdrock, så är det något allvarligt fel på världen. Visserligen har ANVILs skivsläpp efter utmärkta ”Strength of Steel” (1988) varit av den mer ojämna arten, men ”This is Thirteen” var en återkomst av en rang som klockrent bevisade att bandet idag i högsta grad är att räkna med på ett konstnärligt plan, istället för att enbart framstå som någon slags symbol för ”ge aldrig upp din dröm”-andan.

Uppföljaren ”Juggernaut of Justice” följer rimligt nog i samma bastanta spår, samtidigt som den lyckas vara en av kanadensarnas mest varierade skivor hittills. Riffandet och svänget i den inledande titellåten kan AC/DC bara gråta sig till sömns över att inte kunna prestera längre. ”When All Hell Breaks Loose” är speed metal-kärleksbarnet härstammandes från en noshörning och en ångvält. ”New Orleans Voo Doo” är en ny synonym för begreppet ”tunggung”. Energimelodiska ”On Fire”, ”Fuken Eh!” och ”Turn it Up” får mig gång på att ställa frågan: Finns det ens en handfull femtiplussare som lirar hårdrock idag och är så här sjujäkla vitala? Det kanske främsta kortet spelas ut mot slutet och heter ”Paranormal”; ett mäktigt, släpande domedagsmonster vilket framstår som en lång, briljant hyllning till BLACK SABBATHs ”Electric Funeral”. Blåsförstärkta tillika instrumentala fartvidundret ”Swing Thing” tar, i positiv bemärkelse, på sig rollen som plattans mer udda inslag och är en avslutare så effektiv som någon.

I jämförelse med sin föregångare framstår ”Juggernaut of Justice” som något mindre stark helhetsmässigt, men det är inte med särskilt bred marginal. Samtliga toppar sitter där de ska och väger tillsammans betydligt tyngre än det något mer anonyma som ingår. Lägg därtill den brutala pansarvagnsprestationen från Rob Reiner (en verkligt underskattad trumslagare, bandets sentida upprättelse till trots) och en smällfet produktion av sällsynt sort och slutsatsen är given: Endast fisförnäma prettokritiker kan påstå att ANVIL musikaliskt inte har något att komma med år 2011.