Manowar - Battle Hymns MMXI (7)
 |
Band: Manowar Recensent: Johan Hagengren |
Det här var ingen lätt uppgift för mig. Folk som känner mig vet vad det här bandet betyder mig. De vet att jag följt det med närmast religiös hängivenhet långt före jag fick mitt första skäggstrå på hakan, att jag försvarat bandet i vått och torrt när belackare smädat och hånat dem för herr DeMaios förvisso ofta pubertala uttalanden. De minns att den här unge metalkrigaren var redo att mötas i batalj med alla som inte förstod att detta var det band som personifierade ”True Metal”. Det fanns något i det här bandet som tilltalade mig redan innan jag nått tonåren. En kompromisslöshet, en ärlighet och en fascination för det starka, det stolta och det majestätiska. Allt som en ung grabb ville höra med andra ord. När så de självutnämnda kungarna av Heavy Metal 28 år senare återinspelar sin debut ”Battle Hymns” är det med viss oro jag tar emot nyheten och senare en utgåva av nämnda verk i postlådan. Vi kan rent historiskt peka på flera återinspelningar som antingen gått fel eller varit helt överflödiga, för att inte säga onödiga. TWISTED SISTERs ”Still Hungry” får väl vara det mest talande exemplet. Banden som spelar in gamla skivor från glansdagarna igen, gör det under parollen att de med dagens teknik kan få det sound de ursprungligen eftertraktade. Dee Snider med anhang var påtagligt missnöjda med ljudbilden på ”Stay Hungry”, därför spelade de in den på nytt. Alla fans jag talat med fann däremot ljudbilden på plattan charmig och återinspelningen om inte ett helgerån, så totalt opassande. När det kommer till MANOWARs version av sin debut tänker jag inte omnämna den som helgerån, men på frågan om den var nödvändig eller ej vill jag helst tala tyst. För här har mitt allatiders favoritband åstadkommit något som jag för första gången kan säga att jag kan leva med utan att ha i skivhyllan.
När det kommer till remakes, vare sig det rör sig om cinematiska eller musikala, så kommer den nya versionen alltid ställas emot den gamla och alltför ofta har den då fallit platt. 1982 års ”Battle Hymns” släpptes av ett ungt, hungrigt och testosteronstinnt band. 2011 års av ett rutinerat och välinkört maskineri. Produktionen är kanske bättre, ljudbilden tyngre och hårdare men känslan saknas. Eric Adams har åldrats 28 år sedan förra gången han sjöng in de här låtarna och… det har även hans röst. Han har inte gått samma sorgliga öde till mötes som exempelvis JUDAS PRIESTs Rob Halford eller MAIDENs Bruce Dickinson, men åren har slitit på honom, som de lätt kan göra när man levt ett liv på vägarna. Därmed klarar han inte av att nå de högre tonerna han en gång gjorde, mest tydligt är väl det berömda skriket i ”Dark Avenger” som på debuten nästan är omänskligt och som han 2010 inte fixar. Roligt är dock att originaltrummisen Donnie Hamzik är tillbaks i bandet och alltså återkommer i tid för att spela in sina trummor från debuten igen. Scott Columbus har återigen slutat i bandet och varför Joey och Eric valde att plocka in Donnie istället för Rhino som spelade på 1992 års ”The Triumph of Steel” har ställt mig frågande. Måste ha varit tråkigt att inte ha kunnat lirat låtarna från Triumph… live, på grund av trummisen allena. Hur som helst lirar Donnie fortfarande svängigt och klarar sina partier lika väl som för 28 år sedan. Detsamma kan sägas om Joey som fortfarande är en basist av rang. När man så kommer till Karl Logan visar sig dennes tillkortakommande i en allt större dager då han ställs inför att lira Ross The Boss partier. Han bör ha en eloge för försöket att sätta sin egen prägel på låtarna och inte bara kopiera Ross gitarrspel fullt ut men medan Logan är en tekniskt överlägsen gitarrist så saknar denne tyvärr all av Ross känsla. Mekaniskt spelar han sig igenom de svängiga rock n´ roll-riffen. ”Battle Hymns” är och förblir MANOWARs mest rockiga skiva, innan de totalt hängav sig åt metallen och den är det förmodligen just för att Ross The Boss var medkompositör till de flesta av låtarna.
Slutligen kan konstateras att vi har en skiva med 10-poängslåtar som återinspelats utan egentlig anledning. Visst är det lite kul att för första gången höra markeringar och dylikt med avsedd tyngd men nyhetens behag lägger sig fort och eftersom både sång och gitarr är sämre än föregångaren känns den här releasen rätt onödig. Dessutom släppte bandet en remastrad ”silver edition” av skivan 2001 där ljudbilden förbättrats märkvärt. Jag tror inte att jag speciellt ofta lär sätta på den här före mitt LP-original eller silver edition-CD:n. Nu har jag alltså tre exemplar av plattan. Ska man försöka se på det positiva så är det som gör det hela värt saken för oss fanatiker, det faktum att de inkluderat två liveupptagningar av låtarna ”Fast Taker” och ”Death Tone”, båda från gig gjorda 1982. De har dessutom hittat en av få värdiga ersättare till bortgångne Orson Welles i Sir Christopher Lee som med sin mäktiga basstämma gör ”Dark Avenger” rättvisa. Men det är egentligen trivialiteter i sammanhanget, livelåtarna kunde släppts i ett annat sammanhang och ”Dark Avenger” hade egentligen inte behövts spelats in på nytt. För att beskriva det svart på vitt:
Battle Hymns 1982- 10p
Battle Hymns MMXI- 7p
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
