Band: Iron Maiden Titel: The Final Frontier År: 2010 Bolag: EMI Betyg: 7/10 Recensent: Erik Arvidsson

Aldrig har Järnjungfrun skapat ett mer krävande och svårpenetrerat album än det britterna nu lösgjort. Ingen har väl missat att allt sedan Bruce Dickinsons återkomst har bandet sakta men säkert givit mer och mer utrymme åt det episka och progressiva. Men vilka marker än sextetten vandrat så har aldrig kompositionerna - inte ens de sentida - varit vidare svårgreppbara tack vare god följsamhet och de alltid tydliga MAIDEN-signumen i melodierna. Med ”The Final Frontier” är utgångsläget något annorlunda. Den sinnrika balansgången mellan lättmottagligt och svåråtkomligt - som IRON MAIDEN så väl bemästrar - har de för första gången med knapp marginal låtit väga över till fördel för det sistnämnda. Givetvis finns alla attribut som definierar MAIDEN kvar, men låtskapandet och instrumentutövande har aldrig varit mer idérikt och experimentellt. Det finns dessutom många melodilinjer, verser och refränger som inte är helt självklara från början. Man blir istället stegvis varse om skapelsernas sanna natur, men när väl insikten infinner sig, har man ett opus i sin ägo som erbjuder varaktighet och givetvis nöje.

Betraktar man de enskilda låtarna så är det lite berg-och-dalbana i styrka. Det pendlar mellan fullständigt mästerliga kompositioner till mer anonyma spår som aldrig riktigt vill lyfta. Men likt en regndroppe försvinner i havet döljer styrkan i den omfattande helhet det mesta av sprickorna. ”The Final Frontier” består av tio låtar där de fem längsta och mest progressiva är förlagda till plattans andra halva, vilken gör denna del inte så lite mastig. I mitt tycke är det dock dessa spår som ger störst behållning. Långa berättande skönheter som ”Isle of Avalon”, ”The Talisman” och ”When the Wild Wind Blows” är inget annat än makalöst bra. Vad skivans första halva anbelangar uppvisar även inledande ”Satellite 15... The Final Frontier” en lång speltid, men i detta fall handlar det om ett drygt fyra minuter långt (space-rock) intro samt en mer ordinär IRON MAIDEN-låt under samma paraply. Efterföljande ”El Dorado” för mina tankar delvis till ”Holy Smoke”. Inte för att den musikmässigt är vidare lik, men eftersom den erbjuder en uppsluppenhet och bitsk lyrik som påminner om nämnda ”No Prayer For the Dying”-kreation. ”Mother of Mercy” är i mina öron en relativt anonym historia medan ursnygga semi-balladen ”Coming Home” hänför. Näst ut, ”The Alchemist”, är albumets kvickaste och mest okonstlade spår och skänker en högtidsstund för dem av er vars tårar väter kudden nattetid på grund av att heavy metal-kungarna numera mest skapar långa, intrikata stycken.

Den totala resan genom ”The Final Frontier” kostar 77 minuter av ditt liv. De första gångerna kan färden kännas relativt sval, men för varje tur blir det varmare och varmare. Rykande hett blir det dock aldrig.