Band: Nile Titel: Those Whom the Gods Detest År: 2009 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 7/10 Recensent: Björn Larsson

När "Amongst the Catacombs of Nephren-Ka" släpptes för lite mer än tio år sedan så förändrades den internationella dödsscenen i någon mening. NILE var ett nytt hett gäng som, istället för att behandla de teman vi vant oss vid, valde att vidga vyerna och fokuserade istället på att endast skriva om den uråldriga och mörka egyptiska mytologin. Musikaliskt satsade gruppen på episkt mangel med tydliga, ödesmättade och inhemska harmonier. NILE hade således skapat ett helt nytt sound. Mycket vatten har sedan dess forsat genom nilen och idag är NILE ett erkänt smatterband. Man har släpp efter släpp pushat gränserna vad gäller hastighet och trummisen, George Kollias, har vid det här laget upphört att vara människa för att istället inta demonskepnad (likt jepparna som bandet gurglar om i sina texter). Jag hör till den skaran förståsigpåare som inte imponeras av hög hastighet - men NILE är helt klart ett undantag, NILE är elit.

Men "Those Whom the Gods Detest" förefaller faktiskt vid inledande bekantskap som en slentrianplatta - en stor besvikelse för undertecknad som besitter samtliga av bandets släpp. Man låter sig inte luras av de nya tilltagen, som den gastande strupsångaren i öppningsspåret "Kafir!" (som i ärlighetens namn är ganska irriterande), eller 'allsång på Skansen'-refrängen i titelspåret. Det är uppenbart att Kalle och Dallas tagit i ända från tårna för att få till sitt stora, ambitiösa mästerverk. Man fortsätter även den obehagliga tendensen att i en enkel rytm gasta låtens titel (eller annan enkel fras) för att få Kreti och Pleti att gasta med efter femte ölen. Lite corny, faktiskt.
Men visst dyker de första favoritriffen upp vid ett tidigt stadie, som i Mike Tyson-käftsmällen "Utterances of the Crawling Dead" eller nervbrytande "Iskander D'hul Karnon". Jag har dock svårt att fullständigt greppa låtarna och behöver återgå till skivan som helhet för att få bitarna att falla på plats.

Är det så att jag ger plattan för många ärliga chanser av ren lojalitet? Jag tror inte det. Den här plattan är ett mastodontverk, på gott och ont, som växer vid varje genomlyssning och det antar jag var tanken från början. NILE är NILE och tacka fan för det, men lustigt nog är det de nya tilltagen som utgör det svaga på "Those Whom the Gods Detest".