Band: Paradise Lost Titel: Tragic Idol År: 2012 Bolag: Century Media Betyg: 8/10 Recensent: Stefan Lejon

Äntligen!! Kring åren 1993-1996 var PARADISE LOST ett av mina absoluta favoritband. "Shades of God", "Icon" och speciellt "Draconian Times" spelades mycket flitigt i tonårsrummet. Såpass att till och med min Elvis-tokiga mor ett tag gick runt och nynnade på melodislingan från "Shadowkings". I och med övergången till mesigare jaktmarker med "One Second" och sedan horribla "Host" tappade jag dock intresset och trots att bandet på senare år letat sig tillbaka till brutalare tongångar så har jag snabbt blivit uttråkad av att lyssna på deras plattor. Den nivå låtmaterialet höll på ovannämnda skivor har tyvärr aldrig återfunnits och att addera tyngd för tyngdens skull har inte varit något framgångsrecept.

Det tar dock inte mer än några sekunders lyssnande på inledande "Solitary One" innan jag inser att PARADISE LOST nu åter är någonting på spåret. De dissonanta harmonierna, den blyinfattade tyngden och de medryckande melodierna för mig genast tillbaka till ungdomens dyrkan och jag blir faktiskt lite tårögd när låten lider mot sitt slut. Det är knappt att jag förstår vad det är jag just fått höra! Årets låt alla kategorier i mitt tycke! Tårarna har också lite att göra med oron över att detta kan vara allt som bjuds. De torkar dock snabbt när jag sakta men säkert inser att "Solitary One" inte är någon one-hit-wonder. Kanonlåtarna kommer faktiskt som på pärlband därefter. Grovhuggna doomdängan "Crucify", softa "Fear of Impending Hell", fantastiska "Honesty in Death" ("True Belief 2" någon?) och så vidare. I låt efter låt visar sig kvaliteten upprätthållas. Det finns inte en tillstymmelse till kvalitetsdipp! Jag går faktiskt här och nu så långt som att säga att "Tragic Idol" är det bästa PARADISE LOST gjort vid sidan av "Draconian Times"! Fans av bandets tidigaste era, debuten borträknad kanske, kommer troligen likt mig att fälla en glädjetår eller två. Grymt bra och ett givet köp!