Band: Naglfar Titel: Téras År: 2012 Bolag: Century Media Betyg: 6/10 Recensent: Stefan Lejon

I min värld lirar NAGLFAR tvättäkta högstadiemusik. Bandets debutplatta "Vittra" gick nämligen varm i min stereo under den tiden i mitt liv. DISSECTION, DECAMERON, ABLAZE MY SORROW och NAGLFAR var ett tag mina stora musikaliska hjältar. Så här i backspegeln tycker jag väl inte att "Vittra" är något större mästerverk och det är inget jag ens slår på när jag vill ha en redig dos 90-tals black. Rent generellt tycker jag också att NAGLFAR alltid spelat i black metallens b-liga. Men de har i alla fall smällt till med en eller annan dräpande låt genom åren. "I am Vengeance" från 2003 års "Sheol" (deras starkaste alster överlag i mitt tycke) är exempelvis något av det absolut bästa jag hört inom melodisk black metal...någonsin! Liknande höjder nås också i enskilda låtar på såväl "Pariah" som "Harvest". Bortsett från "Sheol" har däremot ingen av bandets skivor tilltalat mig fullt ut.

Med "Téras" finner de dock vägen tillbaka till mitt hjärta. Kanske beror det på att jag idag jobbar som högstadielärare? Oavsett anledning rådiggar jag bitvis den melodiska black metal som erbjuds här. Jag gillar speciellt produktionen som påminner mycket om SATYRICONs "Nemesis Divina". Gitarrsoundet är nästan identiskt och det är enbart positivt menat. I "Pale Horse" har de dessutom återigen kreerat en låt utöver det vanliga! En perfekt hybrid av just SATYRICON och ett något mindre våldsamt MARDUK. I övrigt skiner det fortfarande igenom att NAGLFAR har sina rötter i den melodiska black metal som No Fashion överöste oss hårdrockare med i mitten av 90-talet. Den trio band jag nämnde i inledningen samt tuffa svenska akter som UNANIMATED, EUCHARIST och DARK FUNERAL hör till samma kategori och gillar man dessa så gillar man också NAGLFAR.

De som redan är inne på bandet kommer säkerligen att hänföras av "Téras", men skivan har också potential att omvända de som tidigare ställt sig negativa till Umeåiternas melodispäckade ondska. De når kanske inte riktigt upp i samma höjder som på "Sheol" men det är åtminstone ordentligt nära. Kunde de bara fylla en hel skiva med låtar av samma kaliber som "Pale Horse" så skulle vi snacka mästerverk. Men det är förstås klart godkänt ändå.