Band: Nickelback Titel: Here And Now År: 2011 Bolag: Roadrunner Records Betyg: 4/10 Recensent: Fia Davidsson

”Dark Horse” var ett mycket passande namn. Likt en ståtlig mörk hingst galopperade NICKELBACK rakt in i min trädgård med förra albumet. Balladbandet, som känts lika intressant och fräscht som en sunkig och alltför välanvänd stinkande disktrasa, dundrade in med bastanta hovar och blev över en natt uppgraderade till något mer motsvarande en sån där mer modern trasa med unika mönster på, som till och med duger att ge bort som julklapp.
Givetvis var det ännu ett steg mot det säljande kommersiella, men fan vad bra. Perfekt träningsmusik. Medryckande intron, hårda väggmorrande trumljud och därmed fick bandet min omedelbara kärlek. De halvslöa hitsen sedan tidigare hade då gått mig omärkbart förbi.
Men nu är nu, "Here And Now", 2011. Hörde singeln "When We Stand Together" på radion och undrade om Lejonkungen kommit med en uppföljare utan min vetskap. Om inte borde de fundera på lite kanadensiskt mellan Elton John-spåren till nästa rulle. Säkert pluspoäng i Svenssonhemmen, men usch så lamt.
Kärleken kändes lika avlägsen efter att ha hört resterande spår. Vet dock med mig att mitt första intryck sällan är rätt och har en tendens att ändra sig, så hur lyder då prognosen efter ytterligare tio vändor?
Släktskapet till föregångaren hörs tydligt; kanadensarna håller sig kortfattat till kommersiell rock. Borta är den tunga doft av "Nirvanishgrunge" och garagerassel som låg likt ett tjockt molntäcke över de första plattorna. Istället har herrarna låtit sig inhalera några sprut av radiolyssnarnas önske-Eau de parfum.
Borta är också de knockoutiga inledningarna från "Dark Horse". En handfull ballader finns med, i vanlig ordning, men spåren däremellan lyfter inte riktigt. Om de nu ska envisas med massa smör, varför inte då röra i lite chili också så att det inte blir ett alltför mesigt halvkok?
Förmodligen vet Kroeger vad som går hem och rättar sig därefter, för nog går det framåt och inte bakåt för NICKELBACK TAKIDA lyckas förvånansvärt väl med att få sitt senaste sömnpiller spelas frekvent i etern så jag satsar därmed hårt på att "Lullaby" (den mest lyckade av senaste omgången smörklumpar) även den kommer att gå hem i de svenska Svenssonstugorna.
Den största behållningen är fortfarande Chad Kroegers pipa. Oavsett vad han sjunger låter det fantastiskt. I likhet med andra sönderspelade låtar lär vissa spår med största sannolikhet växa en aning med tiden, och refränger fastna så smått i skallen, men "Here And Now" kommer inte rulla på repeat i träningsspåret så förträffligt som föregångaren gjorde.
Kritikerkåren är enligt min uppfattning relativt enade om att genombrottet, som kom tidigare än "Dark Horse", håller högre klass än de två senaste albumen. Jag däremot föredrar "nya" NICKELBACK, även om texterna och ljudbilden må vara lite rövslickande för fans och medialyssnande. Dock är "Here And Now" ett steg tillbaka av de två de lyckades hasa sig fram för tre år sedan. Nog är inledande "This Means War" ett steg i rätt riktning åt det lite råare soundet, men resten är alltför mellanmjölk.