Band: Megadeth Titel: Th1rt3en År: 2011 Bolag: Roadrunner Betyg: 7/10 Recensent: Stefan Lejon

Alltsedan David Scott Mustaine fann den rätta vägen (musikaliskt i alla fall) i och med släppet av "The System Has Failed" har MEGADETH hela tiden släppt ifrån sig redigt stabila verk. Hans religiösa idioti till trots har han lyckats spotta ur sig precis den ilskna thrash som fansen trånat efter och på så sätt befäst MEGADETHs rättmätiga position i metalhierarkin. "Th1rt3en" är första plattan med David Ellefson tillbaka på basen sedan "The World Needs a Hero" (2001) och förväntningarna är därmed något tillspetsade denna gång. James LoMenzos (WHITE LION, BLACK LABEL SOCIETY) kvaliteter som basist går knappast att klaga på, men duon Mustaine/Ellefson har ett speciellt skimmer kring sig. Det var trots allt de som en gång startade bandet tillsammans och sedermera släppte några av världshistoriens bästa metalplattor. Bröderna Hårdrock, if you will. Nu vill jag inte påstå att Ellefsons comeback gör någon större skillnad rent soundmässigt. Emotionellt har det dock en inverkan som inte är att förakta.

Ett flertal spår från plattan har redan offentliggjorts på olika sätt. "Youthanasia"-doftande "Sudden Death" släpptes redan förra året till spelet "Guitar Hero: Warrions of Rock" och stenhårda "Never Dead" skrevs för fantasyspelet med samma namn. Två riktigt bra låtar som i mitt tycke hör till det bästa Mustaine mäktat med under 2000-talet. Dessutom finns här flera låtar med många år på nacken. Softrockiga "Black Swan" fick bandets fanclub-medlemmar som bonus när de förhandsbokade "United Abominations" och såväl "Millennium of the Blind" som "New World Order" har inkluderats i sina demoversioner som bonusspår på den remastrade utgåvan av "Youthanasia" från 2004. "Har Mustaine slut på idéer?" var min första tanke, men en snabb genomlyssning avslöjar att det helt enkelt handlar om bra låtar som fått en ny och putsad skrud och på så sätt blivit ännu bättre. Gott så! Utöver dessa finns ytterligare ett gäng saftiga spår att sätta tänderna i. Skönt punkiga "Whose Life (Is This Anyways?)" gillar jag skarpt och antemiska "We the People" sätter sig snabbt. Den stora favoriten stavas dock "13" och avslutar plattan på ett riktigt snyggt sätt. En känslosvallande semi-ballad som framkallar rysningar i nacken! Det finns tyvärr i vanlig ordning ett par låtar som inte riktigt håller måttet. Till exempel kunde trista "Wrecker" och "Deadly Nightshade" ha lämnats åt sidan för att skapa en starkare helhet. Tretton låtar blir lite för mycket när kvalitén inte upprätthålls rakt igenom.