Band: Black Stone Cherry Titel: Between The Devil & The Deep Blue Sea År: 2011 Bolag: Roadrunner Betyg: 8/10 Recensent: Janne Stark

Om man säger att ett band har mognat betyder det ofta att energin falnat, den oborstade juvenila glimten i ögat är borta och man har en samling lätt luttrade herrar som klippt av taggarna på sin musikaliska ros så att ingen radiolyssnare ska sticka sig i onödan. Så är det inte i detta fall, men nu tänker jag använda det uttrycket i alla fall om amerikanska sydstatsbandet BLACK STONE CHERRY. Nej, jag ser inte dem som polerade herrar i stärkt skjorta och mössan i handen. Den första gång jag såg och hörde BLACK STONE CHERRY blev jag definitivt utsatt för en musikalisk tornado ibland på gränsen till otyglad så det höll på att tippa över. Låt mig bara säga att det är just den delen som man nu fått kontroll på. Lyssna på låtar som ”Change”, ”White Trash Millionaire” eller ”Blame It On The Boom Boom” så förstår ni att det inte är någon fara på taket. Man hade redan tidigare en bra ådra för snygga melodier och att få till låtar som utan problem kunde spelas på radion. Denna platta har fått en större andel av den sorten där vissa kanske kan tyckas gränsa åt en alltför inställsam flirt med radion, men banne mig om jag inte gillar det. ”Stay”, ”Won’t Let Go”, ”Like I Roll” och ”In My Blood” tilltalar mig på samma sätt som jag faktiskt gillar NICKELBACKs radioformatterade halvballader, dock har BLACK STONE CHERRY lite mer ragg på bröstet i sitt framförande. Det jag tycker känns som ett mognande är att de denna gång inte bara pluggat in och lirat på fullt ställ, utan verkligen kännt efter vad varje låt behöver för sound. Det är en större variation i sololjuden, från wahwah-liret i ”Blame It On The Boom Boom”, det fuzzigt skitiga ljudet och baryton/oktavriffet i ”Killing Floor” till octafuzzen i ”Change”. I den sistnämnda samt i ”Shake” har man även lagt in en liten extra melodislinga i refrängen vilket jag inte tänkt på tidigare. Energin i gitarrspelet har de definitivt inte tubbat på, även om disten anpassats. ”Between The Devil & The Deep Blue Sea” har en dynamik jag började ana på förra plattan, men som nu fullt blommat ut. Jag har en känsla av att detta kommer att bli bandets stora genombrott.

Band: Enbound Titel: And She Says Gold År: 2011 Bolag: Inner Wound Records Betyg: 9/10 Recensent: Janne Stark

Säger HON guld? Jo, det gör faktiskt jag också! Ibland får man bara en sådan där glad överraskning som man inte hade väntat sig och dagen blir plötsligt ett par snäpp bättre. Nå, om jag ska vara riktigt ärlig så borde jag ha sett denna komma eftersom jag faktiskt har och verkligen gillar ENBOUNDs promo från 2008. Men, i ärlighetens namn överträffade de faktiskt mina förväntningar. Detta är guld med hög karatnivå. Så nära 24 man kan komma! ENBOUND presterar på sitt debutalbum en riktigt trevlig kombination av melodisk och progressive metal med snygga hooks och melodier, kombinerat med riktigt bra, inte överkomplext, men lätt progressivt och melodiskt spel. Jag kallade mitt eget band CONSTANCIA för ”melogressivt”, melodiskt, lite aggressivt och en aning progressivt. Nå, det epitetet stämmer perfekt in på ENBOUND också. Låtmaterialet är av ypperlig kvalité och det hela kröns av den enastående sångaren Lars ”Lee Hunter” Säfsund, även känd från sitt formidabla band WORK OF ART. Han har även haft en huvudroll i Jesus Christ Superstar i Sverige. Gitarristen Marvin Flüberg/Floberg/Flowberg är en enastående mångsidig gitarrist med flera snygga tricks i rockärmen. Smakfull, men väldigt teknisk. Inner Wound Recordings är en ny aktör, men starten är verkligen en spurt från startblocken! Imponerande!

Band: Saxon Titel: Call to Arms År: 2011 Bolag: Militia Guard Betyg: 7/10 Recensent: Neven Trosic

Åsikterna om den period av SAXONS karriär som inleddes 1997 med släppet av ”Unleash the Beast” går inte sällan isär. Somliga, som undertecknad, anser att denna tyngre, storslagnare och stundtals lite (men bara lite) progressivare epok är en tämligen lysande sådan. En tid under vilken kanonalbum efter kanonalbum har serverats, med muskulösa vidundret ”Lionheart” (2004) som kronan på verket och något ostadiga ”Killing Ground” (2001) som ett litet undantag från den annars så prima formen. Sedan har vi då motståndarsidan, de som endast accepterar 80-talets klassiska rock ’n’ roll och bluesinfuserade heavy metal som det enda sanna SAXON och samtidigt envist hävdar att bandet mot slutet av 90-talet började snegla alltför mycket mot tysk power metal. ”Call to Arms”, den nittonde studioprestationen, framstår närmast som ett direkt försök att medla mellan de båda lägren. Eller kanske närmare bestämt ett försök att blidka puristerna, då fansen som uppskattar de mer sentida alstren ofta är benägna att även hålla titlar som ”Strong Arm of the Law” och ”Denim and Leather” högt.

Hursomhelst är ”Call to Arms” en uppenbart tvådelad skapelse; soundmässigt mest jämförbar med 1990 års ”Solid Ball of Rock” (och faktiskt inspelad i samma studio), en tydlig ”tillbaka till rötterna”-platta som bitvis också var det hårdaste som Biff Byford & co hade spelat in dittills. Inledande ”Hammer of the Gods” bär en titel som skriker epik, vilken egentligen enbart sträcker sig till låtens text. Istället handlar det om en tämligen riffösig dänga vilken lika gärna kunde ha varit hämtad från ”Power & the Glory”-eran. I efterföljande ”Back in ’79” är det övertydligt vilken hårdrocksera, tillsammans med den egna historien, som är föremålet för hyllning. Målet verkar ha varit att aspirera på en ny metalhymn av typen ”Denim and Leather”; emellertid är kompositionen ifråga något för seg för att ro uppgiften i hamn, även om den tjänar på upprepade rundor. Då lyckas fartfyllda ”Surviving Against the Odds” betydligt bättre; tematiskt snarlik tidigare nämnda låt men betydligt mer lättuggad och framför allt ädel SAXON så det stänker om det. Även ”Ballad of the Working Man” sällar sig till det nostalgiskt märkta och skulle med sina gitarrharmonier och gungande tempo absolut inte göra bort sig på framtida setlistor. Bluesbetonade ”Chasing the Bullet” bygger på ett enkelt men väldigt medryckande huvudriff (ett av bandets typiska signum) och är en annan höjdare, ungefär i samma stil som förra skivans ”Slow Lane Blues”.

Resterande fem nummer utgör då den fot som stadigt står fast i den senare delen av SAXONS diskografi. ”Mists of Avalon” samt titellåten utgör egentlig ingång för gruppens ovannämnda episka sida. Båda två är lyckade, den tidigare dock något mer så, då den senare aldrig riktigt uppfyller sin svulstiga potential fullt ut. Versionen med orkestrala pålägg som hänger med som bonusspår visar ganska väl vad som fattas och kunde gott ha ersatt ”originalet”. ”When Doomsday Comes” innehåller ett riff som drar tankarna till DEEP PURPLES ”Perfect Strangers”, så till den grad att den måste ses som en medveten hyllning, för att uttala sig i positiva ordalag. Till på köpet bidrar nämnda bands keyboardist Don Airey med ett österländskt klingande solo mot slutet av låten. Men vass, det är den likväl i all sin mörka prakt. Samma omdöme gäller i ännu högre grad för ”No Rest for the Wicked”, vilken ståtar med plattans bästa refräng och därtill hör bland topparna på densamma. Återstår gör ”Afterburner”, stöpt i samma dubbeltrampande form som exempelvis ”Let Me Feel Your Power” och ”All Guns Blazing”. Den är nära att få statusen som mest anonym bland sitt sällskap, men räddas av sitt starka mellanparti.

”Call to Arms” må vara något fattigare på direkta favoriter än vad man har blivit van att bli bortskämd med, men har trots det inga problem med att sälla sig till den långa raden av starka SAXON-släpp, samtidigt som den förtjänstfullt för samman det nya och det gamla. Avslutningsvis förtjänar ytterligare två ljuspunkter att nämnas: Den förhållandevis nakna produktionen gör sitt för att förgylla materialet; att denna gång genomföra inspelningen helt live var uppenbarligen en mycket god idé. Vidare utstrålar 60-årige Biffs sång större kraft än på tag och då har han ändå aldrig varit i närheten av att göra en dålig prestation. För övrigt uppskattar jag även omslaget. Lord Kitcheners välkända rekryteringsaffisch hör visserligen inte till de snyggaste omslagsmotiv man kan tänka sig, men är trots allt jävligt mycket metal.

Band: Arch Enemy Titel: Khaos Legions År: 2011 Bolag: Century Media Betyg: 8/10 Recensent: Stefan Lejon

Mitt "problem" med ARCH ENEMY utgörs av följande dilemma. Rent musikaliskt har jag alltid favoriserat bandets tre första plattor, alltså de med Johan Liiva på sång. Attitydmässigt har jag dock alltid föredragit den av Angela Gossow frontade sättningen. Liiva var i mitt tycke en undermålig frontman och sångare, medan Gossow är raka motsatsen. Ingen av de skivor bandet släppt sedan sångarbytet i och med "Wages of Sin" är egentligen dålig, de har dock samtliga varit av såpass varierande kvalitet att man skulle ha behövt stryka 5-6 låtar per skiva för att få ihop något helgjutet. Efter att ha genomlidit aptrista "Rise of the Tyrant" och de menlösa återinspelningarna på "The Root of all Evil" (som borde ha funkat med ovanstående logik) hade jag därmed mer eller mindre gett upp hoppet om att få höra de två världarna mötas i en fullkomlig symbios.

Men ack den som ger sig, för med "Khaos Legions" bjuder herrskapet och damen på en attack så sprudlande av liv att trumhinnorna hoppar jämfota i ren glädje. Äntligen! Musikaliskt är skivan i mina öron en återgång till den snuskigt melodiösa dödsmetall som bjöds i begynnelsen. Det är mindre aggrotrams ala PANTERA och LAMB OF GOD och istället melodier en masse från höger och vänster. Det är lite som i fallet AMON AMARTH. Varenda låt är en regelrätt hit och man tycker nästan att Agda, 92, borde kunna digga till detta på ålderdomshemmets danskväll. Faktum kvarstår dock att det handlar om extrem metal, om än i sin mest melodiska skrud. Smaka på refrängmelodin i "No Gods, No Masters" eller öppningsmelodin i avslutande "Secrets" (stulen från någon klassisk kompositör?). Det blir nästan - men bara nästan! - FÖR mesigt för att få kallas metal. Jag slukar fanskapet med hull och hår och dyrkar! Jag har ingen aning om hur bröderna fördelar låtskrivandet sinsemellan men de just nämnda låtarna doftar av lillebrors låtsnickeri. Vibbarna för mig tillbaka till ARMAGEDDONs fantastiska men sorgligt förbisedda debut "Crossing the Rubicon". Magiskt!

Bandet har inför släppet snackat om en punkigare edge men det hör jag ingenting av. Möjligtvis om vi snackar trallpunk. Jag förstår om en del med smak för brutalare tongångar kommer att tycka att skivan är lite väl trallvänlig emellanåt. Personligen är jag dock glad som en lärka och jag hoppas att bandet fortsätter i den här stilen framöver. Ett par lite tråkigare låtar på slutet drar ner betyget något men detta är ändå i mitt tycke bandets hittills starkaste album och ett som bör kunna tilltala den stora massan. Dödsmetall für alle helt enkelt.

Band: WhoCares Titel: Out of My Mind/Holy Water År: 2011 Bolag: Edel Betyg: 7/10 Recensent: Neven Trosic

1989 medverkade hårdrocksstorheterna Ian Gillan och Tony Iommi på en ny version av DEEP PURPLES megaklassiker ”Smoke on the Water”, tillsammans med en mängd andra betydande namn som Bruce Dickinson (IRON MAIDEN), Ritchie Blackmore (DEEP PURPLE), David Gilmour (PINK FLOYD), Bryan Adams och Brian May (QUEEN). Inspelningen var en del av det brittiska välgörenhetsprojektet Rock Aid Armenia, vars mål var att samla in pengar åt de drabbade av 1988 års stora jordbävning i Spitak.
Efter ett besök till Armenien ungefär 20 år senare bestämde sig Gillan och Iommi för att åter slå sina påsar ihop och göra något liknande, denna gång med en fattig och nedgången musikskola i fokus för det filantropiska ändamålet. Resultatet är en singel med två helt nya låtar och en ånyo ryktbar musikuppställning. Förutom de två herrarna med lila respektive svart bandanknytning ståtar omslaget med namnen Jason Newsted (ex-METALLICA, FLOTSAM AND JETSAM), Nicko McBrain (IRON MAIDEN), Linde Lindström (HIM) samt Jon Lord (ex-DEEP PURPLE). Försäljningsarbetet kunde knappast vara mer direkt och effektivt, lika väl som frågan kring hur produkten låter inte kunde vara angelägnare.

”Out of My Mind” kretsar kring ett typiskt mäktigt Iommi-riff med en Gillan som levererar en vokal insats vilken inte kan stämplas som något annat än passionerad. Den släpiga kompositionens sångmelodier i verserna drar en del åt DEEP PURPLES utmärkta ”Soon Forgotten” från ”Purpendicular” (1996), vilket ska ses som en högst positiv liknelse. Toppningens utgörs av mäster Lords karaktäristiska hammondmatta och att sammantaget referera till låten som såväl ödesmättad som en aning LED ZEPPELIN-doftande känns inte alls fel. Tungt och övertygande.
Den hårda rocken lutar sig däremot för det mesta tillbaka och vilar i B-sidan ”Holy Water”. Iommi är här inte alls lika framträdande och det mesta gitarrarbetet verkar skötas av Gillans gamla kollegor Steve Morris och Michael Lee Jackson. Saken är nämligen den att vokalisten och BLACK SABBATH-gitarristen är de enda av omslagets uppradade celebriteter som gör sig hörda i singelns andra låt, resten är mestadels folk som Gillan har haft att göra med i sina solosvängar. Halvfalsk marknadsföring? Måhända. Rör det sig fortfarande om en lyssningsvärd skapelse? Absolut. Låten beskrivs enklast som en stämningsfull ballad med folkmusikaliska toner, närmare just Ian Gillan solo än varken PURPLE eller SABBATH. Lyckad är den absolut och växer rentav för varje lyssning, även om en klassikerutmärkelse inte direkt är i antågande. Åter måste sånginsatsen från den forne falsettguden betonas, med 65-åringens speciella känsla i stämbanden på precis rätt plats.

Allt som allt: Visst blev Ian Gillan och Tony Iommis miniåterförening lyckad och att den bakomliggande orsaken är en väldigt hedervärd sådan är självklart bara ett extra plus. Hade man däremot hoppet inställt på något som skulle kunna vara starten på en potentiell ”Born Again” (Gillans enda skiva med BLACK SABBATH)  del två finns förstås risken för att en besvikelse är nära förestående. Med detta sagt skulle jag aldrig i livet tacka nej till en ny fullängdare signerad de två vännerna. Inte med detta släpp som ett gott bevis på vad ett fortsatt samarbete skulle kunna bringa.

Band: Hell Titel: Human Remains År: 2011 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 9/10 Recensent: Stefan Lejon

Jag föll handlöst för brittiska thrasharna SABBAT redan som 10-åring efter att ha inhandlat den eminenta VHS-liven "Doomsday News III - Thrashing East". Andy Sneaps grymma förmåga att väva samman hypersnabb thrash, MAIDEN-riff och snabbhäftande melodier fängslade mig direkt och jag spolade som besatt fram och tillbaka mellan de tre låtar som erbjöds. Nu ska inte denna recension handla om SABBAT, men ändå i allra högsta grad om just Andy Sneap. Idag är Sneap mest känd som demonproducent för bland andra ACCEPT, MEGADETH och ARCH ENEMY, men grunden till hans framgångsrika musikkarriär lades redan under tidigt 80-tal och HELL hade enligt honom själv massivt inflytande på vad som komma skulle. Faktum är att HELLs originalsångare Dave Halliday (d. 1987, självmord) var den som lärde honom att spela gitarr till att börja med.

Detta obskyra N.W.O.B.H.M.-gäng är nu alltså, 25 år efter senaste livstecknet, för första gången aktuella med ett fullängdsalbum och Sneap spelar gura såväl som producerar. Samtliga låtar är hämtade från bandets tidiga demo- och singelsläpp men föräras en modern skrud tack vare den i Sneap-patenterat feta produktionen. Ny sångare är gitarristen Kev Bowers bror David och denne är det stora utropstecknet på "Human Remains". Sällan har jag hört en så varierad, galen och fullständigt briljant sånginsats! Broderns bakgrund inom teatern gör sig påmind hela tiden och passar den likaledes teatraliska musiken som hand i handske. Tänk dig Robert Lowe (CANDLEMASS/SOLITUDE AETURNUS) och King Diamond inspärrade i samma madrasserade cell på mentalsjukhus. Lite så låter det.

I grund och botten handlar HELL om ren och rak heavy metal som den lät för just 30 år sedan. Riffen står i centrum nästan hela tiden (även om sången förstås tar över fokus ibland) och det är som om tiden stått stilla. JUDAS PRIEST, MAIDEN och ACCEPT är ledstjärnorna och det handlar hela tiden om vad som är bäst för låtarna. Inget tekniskt mumbojumbo för sakens skull. Det som ger bandet en egen edge är dock det teatraliska anslaget som skvallrar om en förkärlek till såväl Shakespeare som modern musikal. Ibland blir det nästan för skruvat men det räddas hela tiden tillbaka från vansinnets gräns av slagkraftiga riff, kaptiverande melodier och trallvänliga refränger. Låna ett öra till förstasingeln "Save Us From Those Who Would Save Us" och få allt serverat på silverfat! Jag hade höga förväntningar på denna comeback men viss oro fanns hela tiden i bakhuvudet. Skulle ett gäng gubbar kunna förvalta ett knippe magiska låtar de skrev i 20-års-åldern och fortfarande ha hedern i behåll? Faktum är att det är svårt att tro att det är ett gäng 50-åringar som håller i instrumenten. Energin fullkomligt flödar ur högtalarna. Sneap har verkligen lyckats piska gubbarna till stordåd!

Låtmässigt är det rena rama hitkavalkaden för den som diggar den gamla skolans hårdrock. Utöver singeln som jag redan nämnt finns det ytterligare en handfull fullpoängare att avnjuta, varav snabba "Save Us From Those...", CANDLEMASS-doftande "No Martyr's Cage" och helgalna "Blasphemy and the Master" imponerar mest just nu. Det finns dock inget spår som faller under Väl Godkänt-gränsen! Jag är sjukt imponerad över vad HELL lyckats åstadkomma med "Human Remains" och jag hoppas verkligen att de fortsätter att gräva i låtvalvet framöver! Kanske en och annan nyskriven dänga kan ta form med assistans av herr Sneap? Fantastiskt!

Den limiterade 2-cd versionen och trippelvinylen inkluderar också samtliga låtar i originalversioner - från replokalsinspeningar, demos och bandets enda officiella singelsläpp. En regelrätt lektion i klassisk N.W.O.B.H.M! Missa inte!

Band: Zero Illusions Titel: Oblivion År: 2011 Bolag: ZI Productions Betyg: 8/10 Recensent: Janne Stark

Jag var faktiskt milt och glatt överraskad redan av bandets första släpp. Efter en första genomlyssning kunde jag konstatera att de inte gjort mig besvikna denna gång heller. Detta är bra! Nej, jag tar tillbaka det – detta är riktigt bra! Om Zakk Wylde och Biff Byford skulle slå sina påsar ihop (nej, jag tänker inte säga ”avla ett barn” eftersom det förmodligen skulle bli en ful jävel) så skulle resultatet förmodligen kunna låta något i denna stil. Musikaliskt lirar ZERO ILLUSIONS riktigt maffig heavy metal med drag av klassisk gammal SAXON-metal så väl som nedstämda Black Label/Ozzy-riff med övertoner och allt. Grabbarna har tidigare figurerat under namnet PAIN AND PASSION och hade då en aning mer melodisk touch. Jag är glad att de justerade till paketet en aning, även om jag faktiskt gillade deras tidigare prestationer. När man lyssnar på krossasaker som ”Who You Are”, då inser man att – här har man hittat rätt! Jag är högst förvånad att inget större bolag norpat grabbarna. Detta är riktigt bra! Det är modernt utan att vara sellout, det är tungt utan att vara cliché och det är melodiskt utan att vara tillrättalagt och kladdigt. Förutom att det låter kanon är även låtmaterialet riktigt starkt och bra. Bra variation, inga fillers, redo att skeppas ut! Come and get it – this mother rocks!

Band: Hammerfall Titel: Infected År: 2011 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 7/10 Recensent: Erik Arvidsson

Om Hector tagit pension eller bara är bortrest på semester återstår att se, men i nuläget är det i alla fall slutsvingat med hammaren framför slott och i majestätiska inramningar. Att ett av Sveriges mest framgångsrika heavy metal-band förpassat sin signifikanta svarta riddare-maskot från konvolutet på ”Infected” indikerar nytändning och en förnyad inriktning. Skärskådar man musiken som strömmar ur högtalarna finner man också en smärre förändring i produktion, mer nyanserad sång, ibland lite hårdare och elakare musicerande samt stundtals mer idérika och utstickande låtkonstruktioner. Tar man däremot till sig ”Infected” på en mer allmän nivå är det på det stora hela gamla goda HAMMERFALL med sin robusta och melodiska heavy metal som bjuder upp.

Redan förra plattan ”No Sacrifice, No Victory” (2009) var en nytändning i min bok. Inte i form av någon förändring i musikriktning utan tack vare att Dronjak, Cans och Johansson tillsammans med sina då nytillkomna vapendragare Fredrik Larsson (DEATHDESTRUCTION, ex-EVERGREY, etc.) och Pontus Norgren (ex-POODLES) bjöd på de bästa låtarna sedan gruppens gyllene era (läs ”Glory to the Brave” 1997 och ”Legacy of Kings” 1998). Hungern hos föregångaren har smittat av sig på ”Infected” som nu tar över stafettpinnen med ett i princip lika starkt låt-startfält och det med en helhjärtad vilja att inte stagnera.

Tankarna förs till den eminenta serien ”The Walking Dead” och filmer som ”28 dagar senare” och ”I Am Legend” när det olycksbådande introt till ”Patient Zero” vevar igång vilken sedan utmynnar i en ödesmättad tung låt (som dessutom inkluderar en effektiv tempohöjning under andra halva) med lyrik inspirerad av virus/zombie-tematiska produktioner av ovan nämnda slag. En effektfull start som anknyter till omslag och albumtitel. Enligt mig hade det varit snyggt om hela skivan hade genomsyrats av detta dystopiska/post-apokalyptiska koncept, men så är tyvärr inte fallet. Redan i spår två - ”Bang Your Head” - avhandlas istället ytterligare en hyllning till musikstilen vi älskar. Tack och lov lyckas HAMMERFALL missionera texten på ett hyggligt trovärdigt sätt och musikmässigt är det en riktigt höjdare; ett snabbt energiknippe sprängfyllt med variationsrika inslag. Tillsammans med ”666 - The Enemy Within” hör nämnda spår till de ädlaste på repertoaren, men kreationer som ”One More Time”, ”The Outlaw”, ”I Refuse”, ”Immortalized”, med fler, är inte långt därefter. Tyvärr har även några vekare inslag och låtar smugit sig in (såsom den intetsägande balladen ”Send Me A Sign” vilken förövrigt är en remake på en låt signerad den ungerska heavy metal-akten POKOLGÈP) men inget som skjuter plattan i sank.

HAMMERFALL anno 2011 ljuder intressantare, fräschare, effektivare och (faktiskt) tuffare än någonsin och ”Infeced” hör till ett av de starkaste album de svenska tempelriddarna konstruerat. Så... mina vördnadsfulla bugningar till gruppen som för snart 15 år sedan återförde heavy metal-facklan till blickfånget efter att 90-talets fula nuna av grunge och rap-metal förpassat den till nästintill glömska.

Band: Vomitory Titel: Opus Mortis VIII År: 2011 Bolag: Metal Blade Betyg: 8/10 Recensent: Stefan Lejon

Karlstadplutonen VOMITORY spelar inte bara death metal - bandet är faktiskt rena sinnebilden av vad death metal är och ska vara. Under nästan två decennier har bandet med ursinningslöst raseri förstört hörseln hos oaktsamma (och tacksamma!) konnässörer. Ett mer aggressivt band, rent musikaliskt i alla fall, är nog nästintill omöjligt att finna. "Opus Mortis VIII" är, som titeln antyder, gängets åttonde fullängdare i karriären. Debuten "Raped in Their Own Blood" (1996) och ultrabrutala käftsmällen "Blood Rapture" (2002) är mina personliga VOMITORY-favoriter och album jag återvänder till nästan varje gång jag vill blåsa ur skallen för en stund. Sedan 2002 har dock bandet, i mitt tycke, gått på sparlåga. Utgåvorna har visserligen varit minst lika brutala som någonsin tidigare, men pricken över det berömda "I:et" har saknats. Jag skönjde dock en viss kvalitetshöjning på senaste plattan "Carnage Euphoria" vilket fick mig att se fram emot detta nu stundande släpp.

"Opus Mortis VIII" frossar som förväntat i såväl den svenska som den amerikanska dödsmetallmyllan. I grund och botten är VOMITORY ett ganska typisk svenskt dödsmetallband med tydliga drag av gamla hjältar som ENTOMBED, GRAVE och DISMEMBER. Kryddat med influenser från band som CANNIBAL CORPSE och MALEVOLENT CREATION och med en tydlig thrashnerv i botten blir det givetvis guld. Det är dock inte bara fullt ös rakt igenom utan man luftar hela tiden soundet med medgörliga "refränger" och medryckande melodier. Detta melodisinne visas upp direkt i öppningsspåret "Regorge in the Morgue"; plattans klart starkaste kort. Här är VOMITORY kanske bättre än någonsin tidigare! Tobias Gustavsson dominerar fullständigt bakom trummorna och riffen, ja RIFFEN, låter infernaliskt onda. En musikalisk resa genom skärselden! Übertunga "Shrouded in Darkness" och hastighetsmonstret "Torturous Ingenious" är ytterligare två ess i en genomgående stark giv.

Helt enkelt ett givet köp för den som älskar döden.

Band: Uriah Heep Titel: Into the Wild År: 2011 Bolag: Frontiers Betyg: 7/10 Recensent: Neven Trosic

Undertecknad ska utan omsvep erkänna att han var en smula för generös i sin dom av ”Wake the Sleeper” (8/10), URIAH HEEPs comeback tio långa år efter släppet av suveräna ”Sonic Origami”. Men det är sådant som ibland händer, när det råkar handla om ett, som i detta fall, favoritband med stort F och förväntningarna skruvas upp allt mer ju längre tiden går. Med en idag sundare och mer rättvis blick konstaterar jag emellertid gladeligen att 2008 års alster, några svagare delar till trots, fortfarande är att anse som en vital återkomst vilken med stor glädje återupprättade bandets status som en i högsta grad levande akt även i studion. Upphov till glädje ger även det faktum att vi inte har fått behöva vänta ytterligare ett decennium på nästa fullängdare med nyskrivet material, nu när ”Into the Wild” har anlänt knappt tre år efter sin föregångare. Men skänker då de själva färska låtarna lika mycket fröjd som sist det begav sig?

Första intrycket: En besvikelse, med några höga toppar men överlag HEEPs svagaste sedan åtminstone ”Different World” (1990).
Det slutgiltiga omdömet: En något mer ojämn skapelse än ”Wake the Sleeper”, men på det stora hela likvärdig denna och ännu ett stabilt tillägg till den långa albumkatalogen. För att ta det hela mer ingående:
Att plattan inleds med den riffiga, men förhållandevis tama ”Nail on the Head” är olyckligt, i synnerhet för den som, likt mig, har låtit sig bli bortskämd av de dramatiska monsterverk som har låtits inleda senare tiders skivsläpp, vilket jag skriver med tankarna främst riktade mot ”Against All Odds” (1995) och ”Between Two Worlds” (1998). Titellåten, vilken stilmässigt ligger nära speciellt den sistnämnda kompositionen hade nämligen passat betydligt bättre för ändamålet. När Phil Lanzons feta orgelmatta laddar upp i introt för att strax därpå släppa lös det förnämligaste av 70-talsbetonat ös samt en ständigt passionerad Bernie Shaw, då kan det inte handla om något annat än tvättäkta URIAH HEEP-magi.

Uppe på samma höga nivå sällskapar spåret i fråga med ”Trail of Diamonds”, där den typiska epiken är som en älskad gammal vän, med sitt lugna och finstämda parti som rivigt växlar till ett högre tempo och sedan tillbaka igen. Till samma stil och klass hör även avslutaren ”Kiss of Freedom”, en närmast högtidlig avrundning där keyboard-Lanzon får briljera i ett långt solo som sätter punkt för hela skivan. I snabba ”I Can See You” imponerar energin och svänget så till den grad att jag utan problem accepterar att dess släktskap med ”So Tired” från ”Wonderworld” (1974) sträcker sig till den grad att båda låtarna är uppbyggda kring ungefär samma riff. ”Lost” markerar den första gången sedan ”Fear of Falling” (1995) som mästerbasisten Trevor Bolder tar sig an rollen som leadsångare; då i en rätt metalosande bit, nu i en relativt mörk, i sångverserna rentav hypnotisk, sådan. Ett klart lyckat drag även denna gång.

De enskilda nummer som tjänar mest på upprepade lyssningar är ”Money Talks” och ”I’m Ready”; den förra riffigt gungande med ett utsökt mittenparti som höjdpunkt, den senare i ungefär samma stuk men istället krönt av ett gitarrsolo signerat Mick Box.
Jag har genom texten redan refererat till 70-talet, hemtvisten för bandets avgjort klassiska era ett par gånger och det är värt att avsluta med att återkomma till detta ämne. Många är de artister som gång på gång poängterar att de inför det nya albumet minsann har ”gått tillbaka till rötterna”, inte minst Mick Box med mannar själva, men det är väldigt sällan som sanningshalten i ett liknande påstående är lika hög som den råkar vara den här gången. För så mycket 70-tal som det ryms på ”Into the Wild” har det inte återfunnits på en HEEP-skiva sedan… Ja, just det, 70-talet! Bara där är nära nog halva striden vunnen. Att de fem medlemmarna sedan mäktar med få ihop ett låtmaterial som åtminstone till två tredjedelar är att betrakta som lysande är givetvis inget minus när man önskar argumentera för URIAH HEEPs fortsatt stora relevans på dagens musikscen.