Band: Black Stone Cherry Titel: Folklore and Superstition År: 2008 Bolag: Roadrunner Betyg: 6/10 Recensent: Sara Söderström

Tio år efter att grungens första våg vällt över världen, i efterdyningarna av den kollektiva milleniehysterin, började ett gäng ynglingar i Kentucky spela rock'n roll i brist på bättre. Ett halvt decennium senare släpptes BLACK STONE CHERRYs självbetitlade debutalbum och efter ytterligare två år är tiden inne för en uppföljare. Jag konstaterar lätt att "Folklore and Superstition" är en obestridlig humörhöjare med sin glada och medryckande partyrock. Det är strukturerat och balanserat men känns samtidigt aningen anpassat till en publik som precis lämnat tonåren bakom sig och vars rumsliga kontext är begränsad till förfestmiljö. Det rör sig alltså om sydstatsrock i post-grungens tecken som det svänger rejält om och vars infriande tillgänglighet riskerar att suga in alla som kommer i dess väg. Som AEROSMITH när de är på gott humör, men utan mannen med munnen. Låtförrådet håller sig inom de givna ramarna men är ändå relativt varierat och det är gott om intressanta instickare såsom en snabb men intensiv munspelsupplevelse, ett orgelsolo eller oväntade reggaetakter. Bottennappen är några väl tillstrukna ballader med piano, stråkar, sensmoral och allt. Förväntat, men smörigt värre. På det hela taget känns skivan som kommen från Guitar Hero, men jag kan inte riktigt komma underfund med huruvida det är något bra eller dåligt i sammanhanget. Inslagen av krogrock är påtagliga med hejdundrandes allsång och smetiga refränger med på tok för mycket "babe/baby", följt av obligatoriska utrymmen vigda åt headbanging eller luftgitarrspel. Men jag häpnar över livsglädjen.

Musik är ett så relativt begrepp. Hemma kan man vara hur kräsen som helst och trycka bort låtar som inte precis platsar i den för tillfället önskade snäva musikfåran. Lyssnar man på radio blir man istället glad åt de låtar som på hemmaplan behandlas med visst förakt, samtidigt som det alltid finns möjlighet att byta kanal om något riktigt ohörbart skulle dyka upp. I en pubmiljö däremot kan man bli på strålande humör av allt som visar sig vara riffbaserat, eller i värsta fall bara innehåller ett uns elgitarr. "Folklore and Superstition" är inget jag skulle lyssna på hemma, men jag trivs med det i radion och i en krogmiljö skulle jag definitivt vara en av alla som obemärkt, med ett leende på läpparna, gungade med huvudet till de oemotståndligt gladlynta takterna.